Vi lever i en era då de politiska partierna och det system de ingår i egentligen spelat ut sin roll, något som borde vara uppenbart efter Spenglers, Weils och Michels kritik. Men likt giriga döda är de ännu med oss, även om de egentligen inte fungerar längre och snarare kan ses som apparater för snedrekrytering. Men finns det alternativ? Ett möjligt sådant är det historiska fenomen som kallas Männerbund eller Geheimbund, förbund av män med både kultiska och militära funktioner. Sådana förbund i vid mening har historiskt varit Europas livsblod, och hållit samman både kyrka, militär, universitet och skråväsen, när andlig död hotat har Männerbünde i form av allt från Götiska förbund och munkväsen till riddarordnar och frikårer intervenerat och gett samhället nytt liv. Mannaförbundet är den genuina högerns naturliga organisationsform, och kan vara värt en närmare bekantskap.

Schurtz

…de tre naturliga åldersklasserna, gossar, ynglingar och gifta män…
– Schurtz

Den klassiska boken om mannaförbund, boken som satte igång det hela, är Heinrich Schurtz Altersklassen und Männerbünde från 1902. Schurtz hörde till en patriotisk krets kring Friedrich Ratzel, en av den kontinentala geopolitikens fäder (även Ratzel insåg Männerbund-teorins politiska betydelse). Han var etnograf och historiker, och det var i egenskap av detta han skrev sitt inflytelserika verk. Senare togs termen upp av Hans Blüher, av nationalsocialister och homosexuella maskulinister, av forskare som Höfler och Wikander, men det var Schurtz som introducerade det hela.

Schurtz identifierar i studien delvis skilda inställningar till samhället hos män och kvinnor. Där kvinnan historiskt riktar sitt engagemang mot familjen och släktets fortlevnad har mannen ett delvis annat fokus. Mannen samlas med sina likar med fokus på samhälle och stat. Det handlar om två skilda logiker, mellan vilka konflikter inte sällan utspelas, mellan familjens och samhällets logiker.

Schurtz skiljer mellan två huvudformer av mänskliga gemenskaper, de som bygger på val och de som bygger på blod. Han tar upp erövrar- och rövarförbundet dschagga som ett extremt exempel på det förra, de kidnappade främmande barn men kunde döda sina egna. Han beskriver de åldersklasser som förekommer i de flesta folk, vilka kan hantera den latenta konflikten mellan generationerna, de unga männens kamplust, och behovet av mandomsprov och rites of passage. I vårt samhälle har konfirmation, examen och värnplikt tidigare fyllt liknande roller, men idag saknas nästan helt riter och prov som bekräftar att barn blivit män. Samtidigt har smärtsamma och särskiljande inslag i mandomsproven som tatueringar, piercingar och liknande återkommit i det moderna samhället.

Schurtz beskriver också sådant som kopplingen till förfäderna, djursymbolik, gruppäktenskap, mannahuset, dansernas och rusmedlens betydelse för männens gemenskap, och hur den unge mannen dör och återföds.

– Männerhaus

Rester hos kulturfolken

På Tacitus tid stod de germanska stammarna dels under kungar, dels under hertigar. Kungen är fredsfursten vars ordnande och förmedlande är inriktat mot det inre, stödjande sig på den patriarkala auktoriteten, medan hertigen företräder en utåtriktad lust till angrepp, som kan vara förstörande men också statsbyggande, och som vilar på hela stammens unga krigare.
– Schurtz

Schurtz utgår från ett synnerligen rikt antropologiskt material, med exempel från Afrika, Asien och Amerika. Men han intresserar sig också för rester av åldersklasserna hos ”kulturfolken”. Han tar här upp både Sparta, Rom och germanerna. Särskilt tyska exempel på relativt autonoma ungdomsgrupper med egna danser och riter intresserar Schurtz. Även här har funnits inslag av ”död och återfödelse” in i sen tid, en koppling till våren likaså. Vad gäller de grekiska exemplen tar han upp den militära kopplingen, grupperna av ynglingar spelade här en roll. Han tar också upp hur dessa grupper senare inordnades i staten.

I likhet med Jack Donovan beskriver han också former av blodsbrödraskap, som bland germanerna och albanerna verkligen inbegrep blod (blandat respektive drucket). Det finns hos Schurtz ett historiskt perspektiv, där han skildrar förbundets skiftande öden. Ibland har det blivit verkligt mordiskt, som i en del fruktade afrikanska hemliga sällskap, ibland har det underordnats en hövding eller furste. Han tar också upp mannaförbundets möte med de framväxande klassklyftorna.

En mer avancerad form är Geheimbund, det hemliga förbundet. Schurtz tar också upp detta och hur mannaförbunden tidvis kunnat vinna politisk makt. Detta påminner om de indo-europeiska forskare som menat att staten bildas av mannaförbundet snarare än av familjen. Schurtz menar att det hemliga förbundet är naturligt givet den manliga viljan att lösa tillvarons mysterium, oavsett om det sedan handlar om frimureri eller carbonari. Därför återuppstår de gång på gång historiskt. Han tar också upp hur mannaförbund kunnat användas både för att utmana och för att försvara makten. Patriarkat utan Geheimbund är svårt att föreställa sig.

Slutsatser

Sammantaget är Schurtz studie mycket intressant, även om det rika utom-europeiska materialet ibland kan kännas lite väl rikt. Som utgångspunkt för en civilisationskritik och skisserandet av ett alternativ är det dock värdefullt.

Vårt samhälle har förlorat åldersklasserna, och med dem de mandomsprov som gjorde övergången från barn till man möjlig. Detta kan ge upphov till förvirrade försök att själv lösa det hela, som skadliga subkulturer, det kan också leda till att vissa förblir barn hela livet. Än mer allvarligt är det faktum att den latenta konflikten mellan generationerna blivit manifest, vilket sedan 1968 skickligt utnyttjats av kretsar som inte velat européerna väl. Vi behöver kort sagt åter något som påminner om åldersklasserna och deras symboliska invigning i männens gemenskap. Det har funnits flera ansatser till detta, från de tyska Wandervogel till scouterna, från studentnationer till Burschenschaft.

Schurtz påminner oss också om mannaförbundens kultiska, militära och politiska betydelse. Ett samhälle som enbart har byråkrater, individer och partier dör inifrån. Schurtz är bitvis inte särskilt borgerlig. Han moraliserar varken över männens bruk av rusmedel eller de fria männens förakt för arbete. Den sedan tidigare intresserade av indo-europeana kommer också känna igen sådana fenomen som sambandet mellan de unga männen, förfaderskulten, och masker av mer eller mindre kuslig karaktär.

Schurtz påminner oss också om konflikten mellan mannaförbundens logik och individualismens, den senare utgår paradoxalt nog från den icke-manliga sfärens logik. Förvisso är detta också en viktig del av ett samhälle, men när den går för långt blir det skadligt. Den manliga logik mannaförbunden utgår från behövs också, och med den en närmast aristokratisk frihet och därtill hörande förpliktelser.

Vi finner Schurtz studie här:
Altersklassen und Männerbünde

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.