När jag var en liten parvel var Guns N’ Roses ett av de band jag lyssnade mest på. Bandet var bland annat min inkörsport till hårdrocken och ett musikintresse som senare kom att kompletteras med allt från Danzig till Iced Earth. Detta berör inte nödvändigtvis någon annan än mig själv, men bandet kan också användas som utgångspunkt för en stunds reflektioner kring vår kultur och vårt samhälle.
1980-talet
When you were young and your heart was an open book
You used to say life and let live
But if this ever-changing world in which we’re living
Makes you give in and cry.
Say live and let die
Live and let die
– Live and Let Die
När Guns N’ Roses slog igenom var det 1980-tal, ett decennium vars soundtrack på många sätt var just hårdrocken. 1970-talets experiment hade ebbat ut, och ersatts av en mer thumotisk inställning till livet. Samtidigt var demografin bland de unga en helt annan än den vi idag är vana vid, det var huvudsakligen vita ungdomar som dominerade allt från skolgårdar till musikvideor (något som i sig torde ha bidragit till deras thumos). Thumos var en egenskap som präglade mycket av den musik som gjordes, men också många filmer. 2010-talet är i jämförelse kulturellt livlöst, många filmer som idag spelas in är egentligen fortsättningar och nytolkningar av sådant som skapades under mer kreativt 1970- och 1980-tal (från Alien och Conan till Ghostbusters och Terminator).
Under denna era slog ett antal ikoniska hårdrocksband igenom, från Metallica till Slayer. Det är fortfarande dessa band som i hög grad håller arenarocksfenomenet levande, där politiskt korrekta hipsters kan följa åldrande artister på jättearenor samtidigt som deras etnomasochistiska sensibilitet, folkutbytet och kulturindustrin effektivt omöjliggör framväxten av en ny generation av liknande band. Att det finns ett element av nostalgi som inte bara är musikaliskt i dessa politiskt korrekta hipsters intresse för 1980-talet är uppenbart, även om det inte är det för dem själva. 1980-talet var början på slutet, en era då europeiskättade ungdomar ännu fick skapa kultur på sina egna villkor. Resultatet framstår i efterhand som imponerande, vad gäller allt från musik till spel.
Thumos
Don’t damn me
When I speak a piece of my mind
’Cause silence isn’t golden
When I’m holding it inside
’Cause I’ve been where I have been
An I’ve seen what I have seen
I put the pen to the paper
’Cause it’s all a part of me
– Don’t Damn Me
Guns N’ Roses storhet byggde på synergin mellan den megalomane sångaren Axl Rose och den skicklige gitarristen Slash. Roses röst och messiaskomplex gjorde bandet ”larger than life”. Samtidigt genomsyrades både bildspråk, musik och texter av thumos, av en både brutal och affirmativ vilja till makt (en kombination väl summerad i bakuninoida albumtiteln Appetite for Destruction). Thumos och politisk korrekthet är i grunden oförenligt, den thumotiska människan vill inte snöpas eller kontrolleras av moralistiska, athumotiska gnomer oavsett deras självbeskrivningar. Guns N’ Roses var ett band omgivet av kontroverser. Axl Rose gjorde bland annat en hemlig bonuscover på Charles Mansons Look at Your Game, Girl på albumet The Spaghetti Incident? från 1993, han bar också en Mansontröja på konserter. Bandmedlemmarnas drogvanor var beryktade, och påverkade även musiken negativt. Likaså utbröt inte sällan kravaller i samband med konserterna.
Flera hårdrocksband flirtade både under denna era och senare med ”rasismen”, bland annat för att provocera den framväxande moralpolisen. Slayer gjorde en version av Guilty of Being White, Glenn Danzig konstaterade att varje skolbarn borde läsa Occult Roots of Nazism och släppte senare White Devil Rise som kommentar till demoniseringen av vita, Phil Anselmo från Pantera har upprepade gånger uppmanat sina vita fans att vara stolta över sina rötter. Listan kan göras längre, Guns N’ Roses skapade kontrovers genom texten till One in a Million. Det är en i grunden mångtydig medvetandeström, där berättaren bland annat beklagar sig över ”immigrants and faggots” och använder n-ordet. Det fascinerande är att när Axl Rose senare pudlade, passade han på att notera att han just blivit rånad av svarta när han skrev låten. Han tillade även att rasism alltid kommer finnas, eftersom svarta och vita är olika. Sin homofobi förklarade han med att han blivit utnyttjad som barn. Som pudel 2017 kan man misstänka att det hela inte varit nog.
Man kan tycka vad man vill om droger, upplopp och okänsliga ordval. Som uttryck för det thumos som genomsyrade 1980-talet men som inte förunnas dagens uppväxande generationer var det dock ett ringa pris att betala.
Arketyper
How could you say that I never needed you
When you took everything
Said you took everything from me
– Estranged
Guns N’ Roses gjorde några av de mest påkostade musikvideorna, ofta med ett fascinerande bildspråk. Det var uppenbart att i synnerhet Rose var intresserad av att skapa Gesamtskunstwerk, där musik och bild samverkade för att bilda något större. Med videorna till November Rain och Estranged lyckades detta väl. November Rain är en tragisk och närmast gotisk historia om kärlek och förlust, som skickligt förenar ett kyrkligt ceremoniellt språk med musiken. Estranged är en märkligare historia, som använder sig av både delfiner, Evolas ”vattnen” och återfödelsesymbolik. Här blir den konsekvent ansiktslöse Slash också en arketyp, i gränslandet mellan Baron Samedi och Fisher King. Även Don’t Cry, med dess symbolik i form av blå ögon och korpar är intressant. Här fanns kort sagt en potential att gå bortom genrens ibland ganska ytliga teman.
Samarbetsproblem i bandet gjorde att det de facto föll sönder under andra halvan av 1990-talet, även om Axl Rose sedan under flera år arbetade med albumet Chinese Democracy. Det släpptes slutligen 2008, och även om det inte är något typiskt Guns N’ Rosesalbum är det heller inte dåligt. Delvis märker man Roses mer existentiella intressen från 1990-talet i låtar som Shacklers Revenge och Madagascar. Det märks dock att bandet var beroende av samarbetet mellan Rose och Slash för att verkligen fungera på topp. Efter många turer och elaka ord återförenades Guns N’ Roses 2016.
Sammantaget är det ett band som skapat flera odödliga låtar genom åren, både thumotiska klassiker som Live and Let Die-covern, Night Train och Welcome to the Jungle, och mer episka och tragiska skapelser som Don’t Cry och November Rain. En betraktelse av bandets historia säger också mycket om vår samtids kulturkris, och hur generationspolitik, etnicitet och kultur överlappar.
Om skribenten: Joakim Andersen
