Idag är det alla hjärtans dag, en dag var och en med fördel ägnar åt uppvaktning av sitt hjärtas dam eller herre. Samtidigt får dagens växande popularitet oss att misstänka att romantiken i vårt samhälle är hotad, detta enligt logiken att det sällan är det självklara som får en egen dag (här finns också en kommersiell logik). Ska man tro nordicister som Günther, Clauss och McCulloch är den romantiska, monogama kärleken ett av de kännetecknande dragen för nordeuropéerna, och det finns en hel del som talar för att de här haft en poäng. Det är något som förändrats historiskt, från de nordiska gudinnorna och sagorna via medeltidens höviskhet och lagar om kvinnofrid till vår tids feminism, men det är inte omöjligt att identifiera en kontinuitet. Relationen mellan män och kvinnor har i Nordeuropa antagit specifika former. Vad gäller monogamin har den haft gynnsamma effekter vad gäller allt från ekonomi till samhälleligt våld. Ett samhälle uppbyggt kring kärnfamiljer fungerar på ett annat vis än ett samhälle där kvinnor tillfaller de rika och mäktiga och det finns stora grupper ensamma män.
Men romantiken är idag hotad på bred front, influerade av Marcuse skulle vi kunna tala om det hela som ett uttryck för den endimensionella människa för vilken även den romantiska dimensionen blivit obegriplig (McCulloch skulle tala om en reduktion från det finare till det grövre och mer primitiva). Detta orsakas bland annat av det Lasch talade om som det narcissistiska samhället, narcissismen breder sedan decennier ut sig. Campbell och Twenge har studerat detta, intressant är också en studie som visade att sedan 1980-talet har texterna i hitlåtar alltmer kommit att präglas av narcissism och en fientlig inställning till andra. Narcissism och genuin romantik är tämligen svårförenliga fenomen, i ett samhälle av narcissister kommer många relationer att bli konfliktfyllda och kortvariga.
Samtidigt äger det rum en samhällelig förändring Roger Devlin beskriver som afrikanisering. Det innebär att en de facto alltmer polygam ordning ersätter romantisk monogami. Nu dock utan den kärlek till barn som Devlin också tar upp som typiskt afrikansk. Redan den äldre Guy Debord noterade att Europa idag inte är särskilt barnvänligt och att barn här heller inte tillskrivs något större värde. Detta till den grad att begreppet förlorat sin betydelse genom att vuxna män omdefinierats till barn utan protester. Detta är i sig en av de mest patologiska aspekterna av vårt samhälle, oviljan att värdesätta de egna barnen och värna om deras framtid. Detta samtidigt som många vuxna gärna vill fortsätta vara barn eller unga hela livet. Men till detta återkommer vi, givet kulten av ungdom har det hela en koppling också till narcissismen.
Sammantaget lever vi alltså i en tämligen abnorm kultur, där nordeuropéerna blivit främlingar för värdefulla delar av sitt arv och där detta har negativa följder både för samhället i stort och för kommande generationer. Samtidigt är det personliga idag politiskt, och många människor anar mer eller mindre medvetet att de berövats något värdefullt i form av barn och romantik. Här finns kort sagt goda förutsättningar för en bredare kulturkamp.
Om skribenten: Joakim Andersen
