Cernunnos

Filosofi, Geopolitik, Historia, Natur, Religion

Limes. Gränsen.

Det breda, trögt framflytande vattnet, som med förrädisk stillhet speglar den ljusa himlen och de träd­bevuxna kullarna på den andra sidan. De höga snötäckta bergskedjorna, omöjliga att bestiga men med trånga, djupa pass som de som vet mer än andra kan finna. Den breda grå stenmuren som slingrar fram som en orm genom det kuperade landskapet…

Gränsen mot det som inte går att förvandla och göra till det egnas avbild, mot det alltför främmande som inte låter sig infångas och tämjas, som inte låter sig förstås utan risk. Mot det som bortom den höga brokiga marmorn och de stelt stirrande statyerna i berusade och berusande visioner ser bortglöm­da skogar och övergivna vatten – och hur en makt som saknar själ rullar krossande fram mot sin egen undergång.

De har låtit sina mäktiga men trötta legioner slå läger vid floden. De är äntligen framme! Hur många människoliv har det inte kostat? Som alltid oräknade är barbarernas lik. Floden ligger där som ett brett blått band som bara väntar på att användas för att dra en gräns genom de mörka skogarna och de ljusa dalarna. När de bestämmer sig för att inte fortsätta över floden utan stanna här, på denna sidan, känner de sig kloka och behärskade. Man skall inte utmana gudarna. Inte fresta sin lycka. Fast under ytan på denna framsynta strategi finns underhållslinjer som redan är uttänjda till bristningsgränsen, ett allt mer invecklat och osäkert informationssystem och kostnader som bara växer och växer. Ett imperiums yt­tersta gränser återspeglar dess inre begränsningar. Men de män som befinner sig vid den ena gränsen är sällan desamma som de som befinner sig vid den andra. De förras konkreta erfarenheter och komplice­rade och ofta motsägelsefulla insikter är de senares abstraktioner och kalkyler. Så uppstår ett främling­skap inom imperiets gränser, där de som har makten snart överskuggas av makten själv. De som verkar i en tid när imperiet ännu strålar av nedärvd kraft söker intala sig att den mäktiga skugga som faller över marmorn bakom dem är deras egen, och de känner därvid en sällsam berusning. Men de som bekläder de höga ämbetena när gränsen för varje dag försvagas och när som helst kan brista, har för länge sedan insett att de är marionetter – och att den som kastar skuggan är en okänd.

Annorlunda än floderna och bergen är muren. Den var ju inte där från början. Här har andra beslut fat­tats och på andra grunder. Varför uppföra en mur just här, på just dessa höjder och genom dessa dal­gångar? Varför inte litet längre norrut eller litet längre söderut? Den gräns som dras här är på en gång godtycklig och skör och uppförd på basis av noggranna hållfasthetsbedömningar och kostnadsberäk­ningar. Även här har imperiet hejdats av det alltför främmande, det alltför vidsträckta och avlägsna och oassimilerbart annorlunda. Men denna gång, kanske för första gången innan förfallet inleds på allvar och de krympande handlingsmöjligheterna blir uppenbara för nästa alla, har ledarna tvingats möta sin djupaste fruktan och byggt en mur för att dölja den för såväl sig själva som för sina underlydande. I murens trygga skugga slår skaran sig nu ned för att leva sitt vardagsliv hemifrån. Men ibland händer det dem att detta liv förefaller så underligt främmande och konstlat att de grips av en plötslig förvirring som för några ögonblick får dem att tvivla på var de befinner sig. De många och ordrika breven mellan garnisonsorterna talar om sådant som vi fortfarande kan känna igen.

Här, där stora hjortar uppenbarar sig i gränslöst öppna landskap och den skrämmande jägaren med de gyllene hornen och ansiktet täckt av ett främmande språks gåtfulla tecken plötsligt kan visa sig för dem som känner hornet i sitt inre, stannade legionerna utan att kunna komma längre. De drevs hit av ett in­neboende tvång att nå längre, att nå fram, som de när det till slut blev dem för tungt att bära avbördade sig i sten på sten, tills blicken åter fick en punkt att hejda sig vid, åter kunde röja sig ett välkänt avskär­mat rum i det vilda, fick en gräns, ett något som inte endast var tomhet och formlöshet och ändlös öp­penhet…

De skarpa dofterna av pors och skvattram vid de små snabba vattendragen, som plötsligt kan dyka upp nästan var som helst. Ljunghedarnas violetta och bruna toner, de täta aldungarna i de mörka ravinerna, som förefaller uttrycka en obestämd närvaro, och vinden, den ständiga vinden, inte sällan kall och hård och med täta häftiga regnskurar, vinden som döljer alla andra ljud, som talar, som talar beständigt, som viskar och brusar i dina öron tills du tycker dig glömma ditt eget språk och börjar förstummas invärtes. Det folk som har växt upp här, som har levt i dessa vindar i århundraden, talar själva detta språk, är ett med det och gör sig hörda i det och genom det. Denna vind som inte känner några gränser. Som är gränslös. Som blåser lika obehindrat genom hjortens krona och trädens grenar som genom människans oroliga hjärta. Dessa som talar vindens språk behöver inga murar för att skydda sig från fruktan och från döden. De är där vinden är. Och vinden är överallt!

Mörk och kall drar vinden med ett dovt brus fram över hedarna. Den sveper fram med en kraft som om ett stort tomrum måste fyllas. Men där den behornade guden stiger blir allt med ens tyst och stilla. Där han går med jägarens lätta, gyllene steg går samtidigt en gräns, dragen av fruktan och vördnad i hjärtan och sinnen mellan tillåtet och otillåtet, mellan det heligas riter och försoningens offer och det hämningslösas och hänsynslösas oordning och kaos. Som ett horn känner du det trycka när du närmar dig dessa gränser, hur det hugger till som en kniv när du frestas att överskrida dem och hur det brinner, brinner som av en outsläcklig eld, när du någon gång vågar dig på att passera någon av dem – när du av misstag, utan att mena det, för att någon annan övertalade dig eller lurade dig, när du trodde att ingen såg… Men att göra sig liten och ömklig är det sämsta! I tårar och skräck ber du om förlåtelse, om att få sona dina överträdelser, om att få återvända till den rätta sidan. Fast för att detta skall vara möjligt krävs alltid ett offer, oavsett om vi vill se det eller inte, oavsett om vi vill acceptera det eller ej. Den som inte förstår detta kommer aldrig att återvända helt. En del av honom blir för alltid kvar därute i den gränslö­sa kaosvärlden. Och själv märker han kanske inget först…

Skyddade av väldiciplinerade och välbeväpnade legioner lever de nu bakom höga jordvallar och tjocka stenmurar sina noga inrutade medborgarliv i enlighet med samma lagar som gäller på alla andra platser i imperiet och som uttalas med samma övertygelse överallt. Överallt samma städer med likadana raka ga­tor och långa rader av fyrkantiga hus. Överallt samma liv i samma obestämda syfte men med samma alltför välkända och alltför vanliga medel – detta liv som omärkligt har omvandlats till ett undersåteliv. De producerar och utbyter tjänster, de tjänar sig själva och de tjänar imperiet, och de får ännu sin lön. Och på alla mynt är kejsarens bild densamma. Vad därutöver är är en frihet som saknar betydelse i sig själv och därmed också gränser, och som således kan användas till vad som helst. Ju längre ifrån grän­sen med dess frågor och tvivel som människan lever och ju tryggare hon känner sig för alla yttre faror, desto mer tar denna frihet omvandlad till fritid överhanden och blir det egentliga innehållet och värdet i hennes liv. I det fjärran belägna centrum betyder den redan allt. Nattliga trohetsbrott, orgier och gladia­torspel – nöjen och äventyr som är underkastade massans och mängdens förytligande logik och som inte är avsedda att berika livet, utan tvärtom att tysta dess oro och dölja dess tomhet. De som lever i centrum har nästan inga inre gränser kvar, och de få som återstår betraktas för det mesta som oförnuf­tiga hämningar och kvardröjande fördomar. Skyddade av det vidsträckta imperiet, som i sin tur skyddas av de höga murarna och floderna och bergen, är denna metropol för dem som lever där det enda som fortfarande betyder något. Att offra allt annat är för dem inget offer, ty för dem består livet utanför de­ras egen värld blott av symboler. Och likväl är det just här som imperiets svagaste punkt finns. Den punkt där sprickan kommer att uppstå. Där den redan har gjort det.

Farliga lekar och vilda danser, fester vid dånande eldar med sånger från tider när orden ännu var unga, och gnistorna som virvlar upp i mörkret och försvinner. Visioner som under det gemensamma rusets inverkan tränger upp till ytan och förvandlas till en högre verklighet, där jorden under och jorden ovan möts och förenas till en och kaos visar sig vara ordningens djupaste hemlighet. Dessa på en gång så ma­giskt lockande och skrämmande nätter när ljuset skiftar och byter riktning och banden tvinnas och binds för alltid – de är det goda, det godas tecken, de är en öppning mot det gemensamma inre, där tron växer och det heligas gränser tar form. Men de som lever trygga bakom sina murar, i skydd för vinden, glömmer att denna öppning finns även hos dem, döljer den för sig själva och för de andra för att inte den yttre ordningen, den mänskliga maktens ordning, skall störas och försvagas. De reglerar danserna och ger dem en yttre anständighet (som ger näring åt en inre oanständighet), de skär av de ri­tuella äventyrens band till myter och väsensfyllda naturkrafter och omvandlar dem till tävlingar och till lekar för barn (som ordlöst längtar efter de ursprungliga äventyren) och de förser de magiska sångerna med tolkningar och byter ut alla deras svårbegripliga ord – och berövar dem så deras kraft att förvandla. Deras fester blir en natt utan rötter i dagen. De stiger upp och klär på sig och går med sitt eget för ögo­nen ut bland de andra som främlingar. Det som nyss var är som något som aldrig fanns på riktigt. Inte verklighetens djup, dess inre, utan ett avbrott, ett undantag, en förströelse. De har uppfunnit drömmar­na och fantasierna. Ty de har uppfunnit den skarpa gränsen mellan dag och natt.

De som reser murar, som förlitar sig på yttre gränser, försvagar och urholkar därmed de gränser som människan bär i sitt inre – de som gör människor igenkännbara för varandra, som för dem samman och håller dem samman. De berövar dessa själsliga gränser deras mening och funktion. De är nu hinder istället för vad de ursprungligen var: den kraft som gav människolivet dess riktning och värde. När de yttre gränserna sedan genombryts och faller, ty förr eller senare faller alla yttre gränser, saknar dessa gränslösa människor den kraft som kunde ha hållit dem samman och hjälpt dem att överleva i en ny och okänd värld. Som löv skingras de nu för den hårda vinden. Ett folk som endast har yttre gränser, och ett imperiums kraft och expansion är beroende av och ett uttryck för det inres underordning under det yttre, är hjälplöst när rörelsen hos centrum börjar avta och det förlorar sin centripetala kraft. När centrum har försvagats så mycket att det inte längre förmår hålla imperiet samman, och varje imperium måste ha ett sammanhållande centrum, då är det som om hela världen splittrades och krossades. Detta sker alltid med våldets snabbhet och obönhörlighet. Vi kan se det hända, vi ser att det håller på att hän­da, men vi kan inte göra något för att förhindra att det sker.

Men om inga murar restes? Om inga yttre gränser fanns, om inga yttre gränser någonsin hade funnits, då skulle inga gränser heller kunna öppnas eller överges, då skulle inga gränser kunna genombrytas och falla. Det självklara är ibland en väg till insikter som är dess motsats. Ty detta hade inneburit att männi­skan, hennes existens, överlämnades åt krafter som är mindre beroende av människan själv – och följ­aktligen starkare än henne: åt de inre gränsernas nedärvda riter och tabun, åt eviga förpliktelser och för­skräckliga straff för dem som bryter mot dem, åt symboler vars betydelse ständigt stiger åter ur deras eget djup och åt de tvingande handlingarna av offer och försoning… De yttre gränsernas alltid hotande gränslösa värld skulle då ersättas med de oupplösliga inre gränsernas. Och ett folk med inre gränser kan aldrig erövras, kan aldrig besegras.

Torvmossarnas bruna, stillastående vatten. De förrädiska gränslösa träskmarkerna, där bråddjup kan dölja sig under blänkande svarta speglar. De uråldriga kultplatserna som ligger dolda långt ute i osynliga labyrinter. De som återvänder, målade med de heliga hemliga tecknen, är för alltid förvandlade till sig själva. Vägledda av de äldre har de överskridit och upptäckt sina inre gränser och nått fram till den mör­ka mitten, djupt inne, långt nere, där den vilda oordningen ännu flammar och brinner. Räddade av de offergåvor som de fört med sig på den farliga färden återvänder de sedan med kunskapen om vad som finns dolt innanför dem själva och som kan förinta dem om de bryter mot förbuden, om de inte upp­fyller pliktens krav.

De är begränsade nu, men inte av något yttre, synligt, påtagligt, utan av det inre, av det oberörbara och heliga, av den hastiga men brinnande beröringen med det. Av den från djupen ständigt stigande visshe­ten om deras delaktighet i ett gränslöst större…

När om hösten på hedarna, med de dova jakthornen ljudande genom dimman, den store guden plöts­ligt uppenbarar sig för dem och fyller dem med sin behornade gestalt för alltid… Han ger dem den blö­dande förloraren, och de nedlägger honom med sina snabba välriktade pilar. Segraren däremot är helig och förbjuden. Ty han är fortsättningen och tiden.

Den behornade jägaren kräver offer – och jakten är ett sådant offer. Så blir också överskridandet av den heligaste och hemligaste av alla gränser, den mellan liv och död, en helig handling när den utförs på en gång i det yttre och i det inre, när den som dödar samtidigt utför det offer som krävs för att han själv skall kunna stanna kvar på de levandes sida.

Mellan sina gyllene horn bär han himlen. Håller han som mellan uppsträckta händer stjärnorna. Och mellan dem, innefattade i dem, finns nu en bild som vi kan känna igen och namnge. Som vi tror oss veta. Och denna tro är redan allt! Innefattad i en krona av gyllene ljus. På en gång mänsklig och gudom­lig. Den i vind och i vatten, den genom hjärtats kamrar och slag dragna gränsen mellan det liv som är ditt och det som är större än ditt och som ditt bara är en liten del av: den gräns som bara kan passeras två gånger och som du för att kunna dröja på din egen sida måste känna djupt och starkt som en del av dig själv.

För varje år allt mera en del av det omgivande landskapet. Den tjocka mossan som täcker de nedfallna stenblocken. Albuskarna som har slagit rot i sprickorna. De höga ormbunkarnas litet fräna doft och ha­rarna som står lyssnande på bakbenen i det höga böljande gräset. Uppe på den vittrande murens krön blåser en friskt blå vårvind, och de äventyrligt lekande barnen som utan att någon gång på allvar förlora balansen springer längs kanten kommer att minnas den som en tillkomst. Som ett namn…

Pin It
  • Falbygden

    En vacker och målande beskrivning av mötet mellan natur och kultur.