IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, utkom nyligen med en större rapport om den svenska skolan. Rapporten baseras på såväl inhemsk som internationell forskning, och är därför av värde för den som är intresserad av skolpolitik. Något vi alla bör vara, med tanke på att en betydande del av den uppväxande generationens formering sker just i skolan.

Nedåtgående trend
Rapporten slår bland annat fast att Sverige lägger en relativt hög andel av BNP på just utbildning (2006 var det 6,3%, jämfört med 5,7% i genomsnitt i övriga OECD-länder). Det finns också en tendens till betygsinflation över tid, lärarna tenderar att bli allt mer generösa. Trots detta kan man identifiera en försämring av svenska elevers resultat, både över tid och i internationella jämförelser. Nationella utvärderingar visade exempelvis att de blivit sämre i matematik, natur och läsning mellan 1992 och 2003. Eleverna i årskurs 8 presterade sämre i matematik 2007 än vad eleverna i årskurs 7 gjort 1995. I internationella jämförelser presterar svenska elever över medel i läsförståelse, men även här finns en nedåtgående trend. Särskilt i jämförelse med grannlandet Finland blir försämringen markant, då de i många fall istället fått bättre resultat.

Rapportens författare frågar sig vad detta kan bero på. Vi lägger en betydande andel av BNP på utbildning, och betygen tycks visa en förbättrad kunskap över tid, men ändå finns denna nedåtgående trend. Olika hypoteser testas, bland annat om det kan bero på de minskade resurserna under 1990-talets krisår. Dessa kan dock bara förklara en mindre del av försämringen. Man frågar sig också om det kan bero på den högre andelen invandrare i Sverige än i Finland, men menar att detta inte är sannolikt. Detta då både infödda och invandrade elever i Finland uppvisar bättre resultat. Här kan man fråga sig om rapportens författare egentligen lyckas tillbakavisa den allmänna uppfattning de, numera i likhet med de flesta officiella rapportförfattare, resonerar mot bakgrund av. Att finska invandrarelever presterar bättre än svenska kan delvis förklaras av deras lägre andel. Vi kan anta att en sådan lägre andel lättare integreras i undervisningen, medan den typ av kraftigt segregerade skolor som i Sverige är en följd av en högre andel invandrare också påverkar undervisningsmiljön för alla elever. Detta antagande styrks av att betygsdifferensen mellan svenska och icke-svenska elever i Sverige ökat över tid (se sidan 25 i rapporten, liksom s. 29 där de såkallade kamrateffekterna tas upp). Man kan här också nämna studierna av somaliska elevers studieresultat, där 25% klarar gymnasiebehörighet (vidare här: Statistik döljer betygsskillnader). Att dessa faktorer inte påverkar statistiken är osannolikt.

Störst vikt läggs av rapportförfattarna vid undervisningsformerna. Man beskriver hur det i samband med pedagogiska trender blivit mindre vanligt med klassisk helklassundervisning, och vanligare med grupparbeten och liknande. Detta sammanfaller i tiden med den nedåtgående trenden i resultat, något som här gäller både Norge och Sverige. Detta antyder att den vänsterliberala pedagogiken bygger på en felaktig antropologi, och har negativa effekter för skolan. Intressant är att detta främst drabbar barn till lågutbildade föräldrar, som alltså har nytta av en mer traditionell undervisning.

Man noterar samtidigt att små klasser fungerar bättre än stora, och att lärarens kompetens har en betydande effekt för prestationen.

Lönepremier

Intressant är också statistiken kring det som kallas lönepremier, sambandet mellan utbildning och inkomst (se sidan 83, och sidan 132 för kopplingen mellan kognitiv förmåga och framgång på arbetsmarknaden). I Sverige är lönepremien internationellt sett låg, man kan alltså frestas hävda att det här inte lönar sig att studera. Detta är naturligtvis av extra intresse då den högre utbildningen blivit alltmer frekvent här.

Rapporten tycks främst ha uppmärksammats av bloggare och borgerliga representanter, som tacksamt tagit upp den vänsterliberala pedagogikens misslyckande och den påstått icke-existerande kopplingen till den svenska massinvandringen.

Rapporten återfinns här: Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter

Relaterat

Fragment av paradigmskiftet
SolGuru – Too little, to late – notis om borgerlig skolpolitik

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.