Vi lever i den tid då sociala och politiska modeller som ägt bestånd i ett drygt halvsekel faller samman, både under trycket av sina inbyggda motsättningar och som följd av degeneration. Den befolkning av kapabla och uppmärksamma medborgare demokratin förutsätter står exempelvis inte längre att finna, så heller inte den kunniga men osjälviska politikerkasten.
En följd av detta är en tilltagande legitimitetskris. Habermas skrev om en sådan redan på 1970-talet, Weber än tidigare. Vår legitimitetskris kännetecknas av att människor i gemen inte längre litar på att makthavarna vill, eller ens förmår göra, deras bästa. ”Makthavarna” är här brett definierat, och inkluderar både etablerad media och utbildningsväsen (det som i neoreaktionära kretsar kallas Katedralen). Makthavarna är inkompetenta och korrupta, och det system av regler och institutioner de satt upp betraktas alltmer som riggat.
Vi ser många exempel på legitimitetskrisen, mer eller mindre konstruktiva. Detta gäller misstron mot EU, liksom mot politiska partier och etablerad media (när Aftonbladet skriver om ”Putin-kylan” är vi många som undrar när vi kommer läsa om ”Löfvéndiarrén”). Olika system legitimerar sig på olika vis. Det svenska tycks bygga på en kombination av procedur och utfall, ”demokrati” och ”välfärd”. Ingen av dessa aspekter tillgodoses på ett särskilt lyckat vis just nu, växande delar av folket har dessutom andra prioriteringar (i synnerhet det existentiella hot många ser massmigrationen som).
Folkvilja och utrikespolitik
A majority of people in Europe do not believe they have any influence on their country’s foreign policy, while in the United States opinions on the subject are split, a new survey conducted by Populus exclusively for Sputnik revealed…
– Sputnik
Både Sverige och Montenegro rör sig just nu i riktning mot ett NATO-medlemskap, trots att folkviljan i länderna inte är för det. Detta är ganska typiskt för utrikes- och säkerhetspolitiken, när folket röstar fel/nej till diverse EU-fördrag dröjer det sällan länge innan det ska röstas igen.
En följd av detta är att folken i gemen upplever sig maktlösa vad gäller utrikespolitiken. En opinionsundersökning av Populus och Sputnik News visar att av de tillfrågade i Europa upplever 5% att deras åsikt spelar någon egentlig roll i sammanhanget. I både Väst- och Östeuropa menade majoriteten att vanliga medborgare inte har något inflytande alls på utrikespolitiken. Mycket talar för att de har rätt.
Det är en intressant studie vi finner här:
Most of EU, US Citizens Believe They Have No Say in Foreign Policy – Poll
Folkvilja och demokrati
…fewer than one in five Americans now believe that ”you can trust government in Washington to do what is right.”
– Foa och Mounk
Vad blir den långsiktiga effekten av en politikerkast som ignorerar folket, i synnerhet i kombination med en etniskt och socialt polariserad befolkning? Denna antyds av en amerikansk studie kring amerikanernas inställning till kongressen, demokratin och liknande. Färre amerikaner än någonsin litar på de politiska institutionerna, de flesta yngre har tappat intresset för politik. De yngre upplever det också mindre viktigt att leva i en demokrati än de äldre generationerna. Antalet unga som anser att demokrati är ett dåligt politiskt system har också ökat, och närmar sig 25% bland amerikaner födda efter 1970. Antalet amerikaner som anser att det vore positivt om militären styrde har ökat de senaste decennierna, och är nu runt 16%. Särskilt den rikaste femtedelen betraktar en stark ledare som ett alternativ (drygt 40%, mot 30% bland den fattigaste hälften).
Denna trend är inte begränsad till USA, andelen som ser militärt styre som ett alternativ har ökat i många länder sedan 1995. Detta gäller i synnerhet Indien och Sydafrika, men även ett land som Sverige.
Man kan misstänka att det finns flera faktorer bakom denna tendens. En är att vi i praktiken inte lever i demokratier, eftersom systemet som sagt ovan är riggat. En annan är att etablissemanget i många länder inte levererar det folket vill ha. En tredje faktor är etnisk och social polarisering, när demokrati blir liktydigt med en etnifierad ”massas” inflytande i medel- och överklassväljarnas ögon kan militären framstå som ett bättre ledarskap.
Oavsett vilket bör vi vara medvetna om legitimitetskrisen och förhålla oss till den. Vi lever i spännande tider, och mycket av det som länge tagits för givet kan på ganska kort tid förändras. Den som sätter värde på demokratin bör granska den partibaserade parlamentarismen kritiskt.
Vi finner studien här:
Vox Polyarchy – Are Americans losing faith in democracy?
Om skribenten: Joakim Andersen
