Frithjof Schuon – Castes and Races

Okategoriserade

Bland de mer kända traditionalisterna återfinns Frithjof Schuon, som bland annat studerade islam och de nordamerikanska indianernas religion, och som skrivit det traditionalistiska standardverket Transcendent Unity of Religions. Vid en första anblick framstår Schuon som en mysig farbror med skägg, och inte direkt som lika kontroversiell som traditionalismens ”svarta får”, Julius Evola. Schuon adopterades in i siouxstammen, Evola tog aktiv del i kampen för Mussolinis Italien, vilket onekligen får tolkas som två mycket olika grader av kontrovers.

Intressant är då Schuons lilla skrift Castes and Races, där han går in på traditionella perspektiv på kast och ras. Dessa perspektiv skiljer sig tydligt från modern anti-rasism och egalitär kommunism, men också från rent socialdarwinistisk rasism. Hela boken genomsyras av respekt för de folk, raser och traditioner han skriver om, och den rena rashataren lär ha svårt att ta sig igenom de stycken där han går igenom den svarta rasens många goda sidor eller semitisk andlighet. På sitt sätt kan man alltså säga att Schuons traditionalism är etnopluralistisk. Schuons bok är också tydligt traditionalistisk, vilket innebär att den rena materialisten kommer att ha svårt att ta till sig den (det är tveksamt om man bör införskaffa den om man inte är traditionalist eller intresserad av religion). Det innebär också att han företräder en tidlös visdom som genomsyrat alla högre stående kulturer och civilisationer, och som är svår att tolka in i dagens ideologier och politiska begrepp.

Frithjof Schuon

Kaster
Den moderna människan har generellt väldigt svårt att förstå det indiska kastväsendet, eftersom det skiljer sig så djupt från den moderna världsbilden. Därför blir det lätt att man försöker översätta det till västeuropeiska 1900-talsbegrepp, och tolkar det som ett ”förtryck” eller som ”rasism”. Schuon visar att detta är ett missförstånd (en teoretiskt mycket tung, men ändå läsvärd bok om samma ämne är Dumonts Homo Hierarchicus).

Schuon påpekar att alla religioner har ett inslag av både egalitarianism och elitism. Å ena sidan har alla människor en odödlig själ i de flesta religioner, vilket innebär en form av jämlikhet. Å andra sidan besitter de olika grad av visdom och viljestyrka, vilket innebär en form av ojämlikhet. Olika religioner betonar dessa båda inslag olika mycket. Schuon nämner att islam är en religion som betonar jämlikheten starkt, men att det även där finns ett inslag av ojämlikhet (genom att Profetens ättlingar bildar en egen grupp, som kallas sherifer). Kristendomen är ett mellanläge, där man tidvis haft stånd, adel och liknande ojämlika inslag, men där den jämlika aspekten kommit till uttryck genom att även en bondson kunde bli Påve och kröna en Kejsare. Hinduismen betonar däremot intellektet mycket starkt, vilket innebär att det blir en religion som präglas av ojämlikhet och som utvecklat ett avancerat kastväsen. Schuon påpekar att man måste skilja mellan kast som princip, och som reellt existerande system. Inser man att alla människor inte är likadana, så blir kast som princip logisk. Vissa är födda till krigare, med viljestyrka och mod, andra är födda till sudras, med lojalitet som god sida, åter andra är mystiker, präster eller köpmän till sin natur. Då människor inte är ofelbara, så kan det dock uppstå gradvis ökande brister i ett system som försöker förverkliga denna princip i samhället (med inslag av maktmissbruk och liknande). Schuon menar därför att det kan behövas reformer av kastväsendet, men att dessa reformer ska genomföras av människor som förstår principen bakom systemet, inte av modernister som strävar efter ”individualism” och ”jämlikhet”.

Schuon beskriver de fyra kasterna utifrån hur olika människor upplever verkligheten. En liten grupp ser främst det eviga och oföränderliga i verkligheten, dessa är brahminer/prästkasten. Deras uppgift är att sköta det som är evigt, såsom riterna och religionen, och att föra vidare ett samhälles ansamlade visdom och traditioner. Schuon skriver om denna människotyp:

For the brahmana – the purely intellectual, contemplative and sacerdotal type – it is the changeless, the transcendent which is real; in his innermost heart he does not ”believe” either in ”life” or in ”earth”; something in him remains foreign to change and to matter.

En annan liten grupp är också intelligent, men detta intellekt är inriktat mot handling och analys snarare än mot kontemplation, och denna människotyp upplever verkligheten som en plats som kan och ska påverkas genom handling, mod och analys (det rör sig alltså inte om blint användande av våld, utan en noggrann analys av situationen är också en handling som bidrar till att man behärskar den). Detta är krigarkasten, ksatriya, (som också ofta inkluderar världsliga härskare, även om det ursprungliga härskaridealet tycks ha varit en kombination av brahmin och ksatriya), och Schuon skriver om dem:

… his strength lies especially in his character; he makes up for the aggressiveness of his energy by his generosity and for his passionate nature by his nobility, self-control and greatness of soul.

En större grupp människor är bönder, köpmän, hantverkare och liknande. På ett sätt är de passiva, som brahminen, och på ett annat sätt är de inriktade mot mål i den materiella världen, som ksatriyan. Detta är vaisyakasten. Detta är heller ingen föraktansvärd kast, även om man kan romantisera krigare och visa präster, för varje samhälle behöver människor som finner stolthet i sin hantverksskicklighet, som odlar jorden, initiativrika entreprenörer, och så vidare. I Indien var det heller inte ovanligt att vaisyas också kunde bilda miliser vid behov, så helt pacifiserade var de inte.

För den än större gruppen, sudra, är det det kroppsliga som upplevs som verkligt. Lycklig blir man av att äta och dricka, till exempel. Inte heller detta är i sig en negativ kast, och Schuon nämner att bland sudrakastens goda sidor kan återfinnas en lojalitet och en enkel men stark känsla för rätt och fel.

Schuon påpekar också den fundamentala skillnaden mellan kast och klass. Kast är en princip som har att göra med att det finns olika människotyper, medan klass är något socio-ekonomiskt. I det sociala kaos som är Europa kan en sudranatur vara makthavare, och en brahminnatur hamna i städbranchen. Detta är förövrigt något som förutses i indiska profetior, att i de yttersta dagarna kommer kasterna att blandas och de bästa kommer att styras av de sämsta.

Det finns dock inslag av jämlikhet även i hinduismen, för de vandrande mystiker som återfinns i hela Indien kan komma från vilken kast som helst. Alain Danielou beskriver också i sina böcker om den shaivistiska traditionen i Indien att där kan en sudra undervisa en brahmin. Danielou tar dock också upp kastväsendets etniska sidor, att det kunnat bevara kulturer och stenåldersfolk under tusentals år genom att ge dem egna kaster. Han jämför detta med det universalistiska Väst, där man istället krossar deras traditioner, samlar ihop dem i ghetton, och sedan ivrigt väntar på att de ska blanda sig med majoriteten och försvinna. Detta för oss osökt vidare till nästa kapitel i Schuons bok, där han tar upp den traditionella synen på människoraserna.

Raser
Som djupt religiös och traditionalist menar Schuon att det är inte en slump att dessa människoraser finns, utan de är en del av Skapelsen och de tjänar ett syfte. Han vänder sig därför både mot de som vill utplåna dessa raser genom förtryck eller våld, och de som vill utplåna dem genom storskalig utblandning eller förnekar deras existens. Intressant är att Schuon använder sig av jämförelser med bland annat elementen för att bättre kunna beskriva skillnaderna mellan de tre stora människoraserna (något som också förekommer i indisk tradition, där man också jämför dem med både kaster och med livsfaserna). Så är till exempel den vita rasen att likna med elementet eld, den gula med vatten, och den svarta med jord. Schuon gör denna liknelse för att bättre kunna fånga rasernas natur, där den vita rasen är rastlös och aktiv, och ibland lik en förtärande eld. Den vita rasen är också enligt Schuon mycket mångskiftande, med mängder av vitt skilda typer. Han menar också att den vita rasen är mest benägen till ”mental exterioralisering” (med detta menar han att vi gärna beskriver verkligheten i ord. Ibland väldigt många och långa ord, eller synnerligen komplexa matematiska modeller). Den gula rasen däremot tänker mer i bilder än i ord, vilket bland annat yttrar sig i deras skriftspråk. Den svarta rasen tänker i rytmer, och uttrycker sig gärna i form av danser, även inom religiösa sammanhang.

Vid en första anblick kan Schuon framstå som ytterligt ”flummig”, men samtidigt presenterar han skillnaderna mellan de stora raserna i ord, och man får en hel del aha-upplevelser när han sätter ord på sådant man själv redan upplevt och anat i mötena med dem. Det är därför ett fascinerande avsnitt, där han också tar upp sin syn på rasblandning (som han ser som positivt i vissa fall och negativt i andra), de olika rasernas tendenser vad gäller konst, filosofi och religion, och mycket annat. Det är hur som helst ett uppfriskande perspektiv Schuon levererar, som visar att man kan vörda sin egen ras utan att detta måste slå över i hat av andra folk. Intressant är också att han menar att människor med samma kastnatur har mycket gemensamt, även när de tillhör olika raser. Detta innebär att en nobel svensk kan känna igen egenskaper hos sig själv hos nobla människor från en mängd andra folk och historiska epoker, utan att detta leder till att han måste gifta bort sina barn med dem. Personligen ser jag denna förmåga till en kombination av respekt och distans som en av traditionalismens mest sympatiska sidor.

Schuon hade djup respekt för siouxindianerna

Schuon avslutar boken med ett kapitel där han jämför traditionell och sakral konst med dess moderna ”motsvarighet”. Detta är ett avsnitt vars huvuddrag tas upp i det gamla blogginlägget Konstens kris, och där Schuon levererar bitvis mycket träffande kommentarer om modern ”konst”.

Castes and Races saluförs även av Integral Tradition Publishing och NSF-Butiken.

Schuons bok läses med fördel ihop med Julius Evolas Elements of Racial Education, som recenseras här: Julius Evola/Elements of Racial Education