Härmed några reflektioner om Sverige, kulturkriget, Traditionen och allt det där. Det görs i form av ett personligt reportage, berättat i presens. Det är en bild av Sverige, i verkligheten; er skribent är där, han tar pulsen på tillvaron och skådar nya himlar och en ny jord.

Det är en dag i maj, 2015. Jag är på Stockholms Central. Medan jag väntar på Uppsalapendeln går jag runt i stora vänthallen och beser de klassiska väggmålningarna, anbringade vid nya centralhallens tillkomst 1927. En hög fris längs östra väggen pryds med motiv från hela Sverige, som Åreskutan, Leksands kyrka, Uddeholms herrgård och Vadstena slott.

Det sistnämnda verket griper mig av någon anledning. De milda men distinkta färgerna fångar en sommareftermiddag vid Vasaslottets vallgrav, med slottslängan i bakgrunden och vattnet framför. Det är som Winckelmann sa om antiken: edle Einfalt und stille Grösse. Ädel enkelhet och stilla storhet.

För något stort är det. Det handlar om gripenhet, en sublim känsla för något outgrundligt som vi här kan kalla Sverige, nationalism och ögonblickets evighet. Och ett ögonblick fångat åt evigheten är det, denna tavla med segelbåten till vänster, gubben som sitter och fiskar och, till höger, paret som lojt vandrar iväg under lönnarnas skugga. Allt mot en fond av slottets rustika murar, hörntorn och mittkupol, avgränsat av vallgravens blå.

– – –

Slottets närvaro ger scenen historisk lyftning, historiskt djup, historisk relevans. Slottet byggdes på 1500-talet av Gustav Vasa. Bara dessa ord, ”Gustav Vasa” och ”1500-tal” tvingar alla som beser tavlan, även en traditionsfientlig nihilist, att förhålla sig till detta. De må kalla Gustav tyrann, de må anse att saker och ting alltid blir bättre med tiden och att 1500-talet var en sämre tid än vår – men just därigenom att historien existerar, och att den i Sverige i eminent grad existerar eftersom vi har en lång historia som fritt folk, gör att traditionsfienden har en svår utgångspunkt.

Traditionsfienden måste vara reaktiv, han måste reagera på alla de påståenden som svenska historiska lämningar och historiska fakta utgör. Han måste förhålla sig till den svenska traditionens grundpelare som Narva, Breitenfeld och Lund 1676, han måste förhålla sig till sådant som ståndsriksdag och kungadöme, till indelningsverk och midsommarfirande.

– – –

”Fartyg tar tre år att bygga. En tradition tar trehundra år att skapa.” Detta sa en engelsk sjöofficer som 1941 skeppades ut från det Grekland man misslyckats med att försvara. Många skepp kostade det. Men Royal Navy gick inte under med det. Det var andemeningen. Dess månghundraåriga historia gjorde att det gick att bygga nya skepp och sjösätta dem och bemanna dem, och segerrikt nyttja dem, inom ramen för dessa äldre, irreducibla traditioner. Detsamma känner jag idag inför det historiska Sverige. 08-eliten kan ogilla det och motarbeta det. Men att ogilla det traditionella Sverige är som antytt något reaktivt. Att gilla och omhulda det är aktivt. Sveriges traditioner går tillbaka flera tusen år och den som förnekar det har ett digert förnekelsearbete framför sig.

Anti-traditionalismen har i sig en kort historia. Den har, som salongsmässigt dominerande fenomen, varit gångbar som längst sedan 1968. Att däremot stå för traditionen, att omhulda den, det är äldre än Hedenhös. Att renovera kyrkor, att odla det svenska landskapet, att gå till gamla skrifter och hämta visdomsord och legender – detta positiva gestaltande är till sin art äldre och mer fruktbart än nihilism, anti-traditionalism och nivellering. Och det gör att traditionens vänner, inte traditionens fiender, kommer att vinna det svenska kulturkriget.

Bildkälla

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.