I dagarna har organisationen Nordisk Ungdom (NU) genomfört en uppmärksammad manifestation mot det asylboende där de misstänkta för mordet på IKEA i Västerås tidigare bott. Huvudparollen var ”Nog är nog” och enligt uppgift skall det ha gått relativt lugnt till, förutom något ägg som kan ha kastats. Syftet var enligt NU att testa om yttrande- och demonstrationsfrihet fortfarande gäller i Sverige och att sända en signal till invandrarna att de inte är välkomna i Sverige.
Inte minst i skenet av polisens ”agerande”, eller snarare bristen därpå, mot pöbelmobben i Östermalms tunnelbana är en sådan manifestation intressant. Vad är viktigast för polisen och statsmakten: skyddandet av personer som i 90-95% av fallen inte ens har rätt att söka asyl i Sverige, eller att skydda Sveriges tredje största partis rätt att framföra sitt budskap. Uppenbarligen var det förra mycket viktigare än det senare. I den förra ”aktionen” så stod polisen apatisk och såg på, medan yttrandefriheten bespottades och trampades på; i den senare ryckte man ut med full mundering för att säkerställa att de stackars illegala bidragstagarna inte skulle råka bli kränkta.
Polisen och media tog dessutom chansen att ytterligare flytta fram positionerna för de antidemokratiska krafter som idag växer sig allt starkare. I flera media benämns NU:s aktion som ”olaga demonstration”, trots att något sådant som ”olaga demonstrationer” inte finns i svensk lagstiftning, då demonstrationsfriheten är en grundlagsskyddad frihet. De bestämmelser om demonstrationstillstånd som finns i Ordningslagen handlade från början dels om bekvämlighet för polisen och att polisen skall kunna skydda de som vill framföra sina åsikter i demonstrationen, inte för att olagliggöra en demonstration om man inte söker tillstånd. Alltså var syftet att ingen skulle kunna skylla på polisen, om en demonstration blev attackerad och därför inte kunnat genomföras. Med en ansökan enligt ordningslagen om att man hade för avsikt att genomföra en demonstration, så hade polisen ryggen fri, oavsett om man ”godkänt” eller ”avslagit” ansökan.
Men uppenbarligen VILL man kunna förbjuda och göra vissa demonstrationer olagliga, annars hade man inte upprepat uttrycket ”olaga demonstration” gång på gång (ett uttryck som man för övrigt sannolikt valt, då det låter lite juridiskt, för att folk skall tro att det redan är olagligt att demonstrera).
Vad som också är intressant i skenet av båda dessa aktioner, är att det visar att ett konfrontativt agerande INTE behöver spilla över på mer ”städade” delar av respektive politisk rörelse. Det handlar uppenbart inte om HUR man agerar, utan vilka åsikter man har. Man FÅR tydligen agera som en vildsint mobb, uppmana till upplopp, slita ner reklam, misshandla journalister etc, utan att det får några som helst konsekvenser, men om man har en ganska harmlös demonstration med ”fel” åsikter så blir det ramaskri.
Jag har inte hört ett enda fördömande från vänstersidan ang. upploppen i Östermalms tunnelbanestation, men sett ett antal avståndstaganden och fördömanden mot den här aktionen från ”sverigevänliga”. Man bör hålla i minnet att vänstern inte tagit sig dit den är idag genom fördömanden av konfrontativa aktioner från andra på vänstersidan, utan genom att man tyst accepterat dem.
Däremot står ”högern” och den sverigevänliga rörelsen idag förhållandevis svag, antagligen delvis för att man ständigt är väldigt snabb på att ta avstånd från allt som anses kontroversiellt av vänsterpöbeln. Vänstern har gradvis kunnat flytta fram sina positioner, för att delar av den varit konfrontativ och haft grupperingar som flyttat fram gränserna. ”Högern” har ständigt backat, då man ständigt slagit ned på alla som gått före och velat flyttat fram ”högerns”/den sverigevänliga rörelsens positioner.
Man behöver inte gilla allt och alla till ”höger” och alla som betraktar sig själva som sverigevänliga gör, men man bör fundera på vem som vinner på offentliga avståndstaganden och fördömanden. Oftast är det vänstern. Tycker man inte om en aktion så räcker det oftast att bara säga att man inte är med i organisationen ifråga, utan istället valt att engagera sig på annat håll. De få gånger vänstern ”tar avstånd” så brukar det vara i just så vaga och försiktiga ordalag, för de vet att det är taktiskt och strategiskt riktigt. Och framgångsrikt har det ju varit, det måste man medge.
Om skribenten: Daniel Karlsson
