Jag ska i denna artikel behandla Peter Englunds verk. Min slutsats är att hans debutbok och enstaka andra texter var bra. Men exakt vari hans genialitet består har jag ännu inte lyckats utröna. Annars är han ju unik som svensk författare att alltid, säger alltid, hyllas som Den Store. Kan någon visa mig en enda negativ recension Englund fått? För det, kan man säga, det borde det finnas, om Englund verkligen är så fantastisk som det hävdas. Stridiga åsikter om ett verk brukar ju, enligt Oscar Wilde, vara ett tecken på ett verks vitalitet (”diversity of opinion about a work of art shows that the work is new, complex, and vital”, från ”The Picture of Dorian Gray”). Men Englunds verk är något av en monolit i detta hänseende: mästerverk heter det unisona utlåtandet, från Smygehuk till Treriksröset, från Moskva till Los Angeles. I denna unisona hyllningskör vill jag komma med ett dissonant ackord.
1.
Peter Englund föddes 1957 i Boden. Efter värnplikt vid artilleriet flyttade han 1980 till Uppsala för historiestudier. Han doktorerade 1989 med avhandlingen ”Det hotade huset”. Den handlar om 1600-talets svenska adel. Sedan 2002 sitter han i Svenska Akademin på stol nr 10. Sedan 2009 är han Akademins ständige sekreterare.
Englund har skrivit en rad populärhistoriska, väldokumenterade verk om Sveriges stormaktstid. Den första var ”Poltava” (1988), om det slag i Ukraina 1709 som satte stopp för Karl XII:s segerbana och i längden det svenska stormaktsväldet. Sedan kom ”Ofredsår” (1993) om krigaren och kunskaparen Erik Dahlberg, i tjänst hos alla de tre karolinska kungarna. Därefter kom ”Den oövervinnelige” (2000) som handlar om Karl X Gustavs krig och regim. Och Karls policy var ju lika med att kriga så de två är i stort sett synonyma.
Englund skrev även ”Silvermasken” (2006) som handlar om drottning Kristina. Sedan han 2009 blivit sekreterare i Akademin tycks han ha fått annat att göra. Och kanske har han skrivit färdigt om stormaktstiden. Han har själv antytt det. 2008 gav han ju ut en bok om första världskriget (”Stridens skönhet och sorg”). Han har även sagt sig inte vilja skriva en roman, även om förlagen nog gärna skulle se en sådan på bokhandelsdiskarna.
Vad ska jag säga om Englunds verk då? Jag kan primärt medge att ”Poltava” var bra. Och det av två skäl. Dels satte den en ny standard för populärhistoriska verk. Man måste ha stöd i källorna och ange det, även i populärt orienterade verk. Dels visade den att krigshistoria är ett fruktbart studieområde. Det var det verkligen inte i det svenska 80-tal som såg boken födas. Det blev efter denna bok tillåtet, mer så än förr, att skildra svenska slag och fälttåg i både akademisk och populär form.
Visst kan läsare glädjas åt narrativ och fakta i Englunds övriga populärhistoriska böcker. Men själv kan jag inte med den tillgjorda stilen. Englund har nog förmåga att förenkla och skriva rakt, men det skyms ibland av ett retoriskt drag som är lätt påfrestande. Det är vad man kan kalla det bengtssonska draget, knappt uthärdligt ens hos förebilden Frans G. Bengtsson. Det hela tenderar ibland till jargong och raljans. Denna ”lysande stil” är riskabel. Den tenderar att åldras fort. ”Poltava” hade en viss fältmässig enkelhet, även om riskabla stilutflykter gjordes redan där. Och med de följande böckerna blommade retoriken, de sökta orden och posörsattityden ut ordentligt. Englund skulle inta rollen av Stor Författare Med Lysande Stil.
2.
Englund vill skriva väl: formellt väl. Det är ”den utsökt skurna satsen” som tycks spöka. Kanske som ett försök att komma bort från simpelhet och ”Ikeaprosa”, det vill säga avskalad rapportprosa. Men att skriva enkelt är inte att skriva simpelt. Englund har inte tagit det där till sig tycker jag, inte i den grad man kunde förvänta sig av en så unisont hyllad författare.
OK. Han får väl skriva som han vill. Och visst gillar även jag obsoleta ord och ”utsökta texter”. Men cruxet här är att, som Harley Earl sa, ”go all the way, then step back”. Det kallas även ”kill your darlings”. Man må gestalta och bygga upp ”lysande stilskapelser”, men man måste alltid minnas att det finns någon som ska läsa det hela också.
Men kanske Englund med ”Stridens skönhet och sorg” visat att han förstått det, att en vilja att förenkla kan göra underverk för stilen. Och visst, när han i ”Brev från nollpunkten” (1996) skrev om 1900-talet så var stilen förhållandevis sansad. Det var i alla fall inga bengtsson-åkningar av typen långa meningar och lysande passager. Men utöver det finns det här, ja i det mesta Englund skriver till vardags, en självrättfärdig ton, ett metabudskap av typen ”nazismen var dålig, stalinismen var dålig, trotskismen var bra i början men blev sedan dålig; nu lever vi i liberalismens tusenårsrike, halleluja”. En pretentiös stil med ett sådant budskap brukar kallas ”stipendieprosa”. Englund tycks mig vara en typisk representant för denna stil. Det är en stil som ger priser och MSM-hyllningar, men är den läsbar? Nej.
3.
Nåväl. Englund skriver som han skriver. Och de sökta orden och den ständigt skymtande ”briljansen” hade kanske gått an om det fanns en allmän lekfullhet, glädje och vitalism i verket. Men det hittar man inte. Englunds världsbild kan med ett ord kallas nihilism. Det leder till åsikter som att krig alltid är meningslöst och att alla som deltar är offer. Detta är ofta det intryck jag får av Englunds böcker.
Englund uttalar sig kanske inte programmatiskt mot krig. Men han har sannerligen aldrig uttalat sig för nödvändigheten av militärt försvar, aldrig uttalat sig för soldatlivets bättre sidor som att möta utmaningar och härda ut under strapatser.
Jag förstår inte denna blinda fläck i denne krigsförfattares verk. Han som skrivit om svenska krigsoperationer från 1630 till 1788 har aldrig, syns det mig, lyft ett finger för att sätta in detta i en kontext som heter ”Sveriges överlevnad som suverän stat”. Försvara sig måste man ju. Det är den lilla statens skyldighet. Var det till exempel meningslöst för finnarna att försvara sig 1939? För polackerna samma år? Var det meningslöst för Nordvietnam att stå emot USA:s aggression? Det är, som Clausewitz sa, ofta den svagare parten som måste gå i krig, som måste sätta sig till motstånd och förklara krig. Napoleon däremot sa sig ju alltid komma som befriare och vän. Hitler sa detsamma, Sovjet likaså. Således är krig inte alls generellt meningslöst. Man måste göra motstånd, ta till vapen och förklara krig om motparten utmålar sig som fredsvän och helgon.
4.
Nihilismen visar sig på flera plan i Englunds verk. Inget betyder något, inget spelar någon roll. Individens val är betydelselösa i ett blint, meningslöst verkande kosmos. En fältherres order och planer är, i de flesta fall, verkningslösa. Inget blir som man tänkt sig. Den bilden får man i essän ”Myten om fältherren” i ”Förflutenhetens landskap”. Där fokuseras på ett slag som, även om det vanns, hade föga med fältherrens direkta order och dispositioner att göra. ”Slag som vunnits av sig själv”, slag som likt Katzbach 1813 varit en röra och som man efteråt rationaliserat till en transparent seger, må vara ett intressant fenomen. Men Englunds bild av fenomenet är vinklat. Englund glömmer att alla slag, även de mer förberedda, har perioder då ”striden strider sig själv”. Sedan fältherren väl gett sina order och det hela börjat, lever striden i viss mening sitt eget liv bortom kontroll och korrektion.
Det blev annorlunda sedan radion kom, men bara delvis. Nu som förr har vissa fältherrar kunnat förutse det oförutsebara och bringa ordning i kaos — inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ändå måste beundra de skickliga fältherrarna. Men av Englunds essä får man intrycket att oformligt kaos är det normala i fältslag. Och därmed befäster han den rådande vänsteristiska myten som säger att alla militärer är idioter.
– – –
Englund belyser alltså sin tankegång med slaget vid Katzbach 1813. Detta vanns oförhappandes av Blücher. Och det må vara. Av det följer inte att alla fältslag är oplanerade kaos som vinns hipp som happ. Detta slag visar inte att det generellt finns någon ”myt” om ”fältherren” som måste avslöjas. Tyskarna gjorde såklart allt för att hylla Blücher efter detta, och kanske var berömmet oförtjänt. Men som Moltke den äldre sa: ”Tur har i längden bara den skicklige.” Jag tycker att en sådan visdom bör vägas in när man studerar ett slag som detta.
Militärer är idioter. Så heter det vänsteristiska mantrat. Traditionella generaler får inte beundras. Detta går igen på andra ställen i Englunds verk. I ”Ofredsår” karaktärsmördas till exempel Johan Banér. Det är inte särskilt svårt. Till och med jag erkänner att 1800-talets hjältebild av bondeplågaren Banér var överdriven. Huvudperson i boken är annars Erik Dahlberg, överlag en mer beundrandsvärd militär. Men för denne kan Englund bara känna ”motvillig beundran”. Vadan denna reservation? Är det vänstercredot ”beundran av militärer = fascism” som sitter i?
5.
Englund har inget unikt att säga. Han är en antikvarisk historiker som återger vad som är känt. Han skildrar det förflutna med bredd men med föga djup. Narrativet byggs ut horisontellt, resulterande i tegelstenar som ”Den oövervinnelige” och ”Ofredsår”.
Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft inom en ram av tomhet och pessimism.
Englunds högt omhuldade texter är tämligen ofta banaliteter uttryckta på jargong. Jag menar, nog kan man i hans tegelstenar hitta intressanta fakta om ett och annat, men vilken filosofisk ram presenteras allt detta inom? Jag vet inte. Jag ser bara indignation, ressentiment och återhållen ångest. Det är något oförlöst över det hela. Det är som om skon alltid måste skava i Englunds texter.
6.
Englund har prisats för sin goda stil. Det förstår jag inte. Han har ju inget att säga. Matthew Arnold ansåg att god stil var ”having something to say”. Har Englund det då? Jag vet inte. En och annan marginell nytolkning av någon 1600-talsaspekt har han kanske kommit med. En och annan förbisedd faktabit må han ha presenterat i sina storverk. Och nog har han ett stort ordförråd, och nog kan han citera mustiga passager ur historiska dokument. Men en sådan färdighet är inte litterär eller ens historisk i kritisk mening. Den är antikvarisk. Hos Englund kavlas banala åsikter om sådant som en Karl X:s uselhet ut över rad efter rad. Förebilden för en sådan ”lysande stil” må vara Frans G. Bengtsson och Barbara Tuchman. Men Tuchmans stil har kritiserats och Bengtsson gick som antytt på tomgång ibland. Ironisk jargong är inte detsamma som god stil.
Summa summarum: Englund är en habil underhållningsförfattare av sakprosaverk. Den som vill ha historiska monografier med en dyster, indignerad underton, allt presenterat på självmedveten jargong, kan gott läsa hans böcker om svensk stormaktstid. Den som inte vill ha hans oceaner av ord klarar sig, i aktuellt ämne, lika bra med böcker som Bengt Liljegrens Karl XII-biografi, Claes Wahlöös ”Slaget vid Lund” och Alf Åbergs ”Karoliner”.
Nu säger någon: men Englund har rensat i sin stilbråte, han skriver mer avskalat nu, som i ”Stridens skönhet och sorg”. Det kan jag hålla med om. Den och texterna om Svensksund och Karl XII:s död i ”Förflutenhetens landskap” är nästan helt läsbara. Men ”Stridens skönhet och sorg” är i sig helt banal: den påstår inget, säger inget, kommer inte med något nytt. Visst har han här lyckats göra en läsbar mosaik genom att i uppsplittrade scener skildra ett antal människoöden under första världskriget, men utöver det är berömmet för denna och andra av Englunds böcker överdrivet. Han har ju aldrig haft en kontroversiell åsikt. Han sparkar bara på dem som ligger, som Johan Banér och Karl X Gustav. Och att oreserverat hylla en sådan som Erik Dahlberg går som sagt inte.
– – –
Det finns ett drag av arrogans i den englundska stilen. Tonen i Englunds böcker är ofta pompös och sjävrättfärdig. Läsaren bjuds inte in att delta. Nej, bländad av stilen förväntas man falla i trans över banaliteter och vänsterliberala käpphästar som att militärer är dumma och krig är meningslöst, ja att allt är meningslöst. Och högern är fascister och ska inte ens få komma till tals. Men att hylla två journalister (Schibbye-Persson) som illegalt tagit sig in i främmande land för att starta krig, det är förstås höjden av godhet.
Englund är något av ett helgon: Sankt Peter. Alla hans böcker upphöjs till mästerverk. Det är som i en diktatur: en ny bok av Englund, jubla…! Jag fråntar ingen läsare nöjet att plöja hans böcker och hämta upplysningar om flydda dar. Men den englundska stilen och attityden medför problem. Att förmedla det man kan på ett enkelt, men inte simpelt språk, ska det vara så svårt…? Det är i alla fall ett tips på varaktig framgång. Som sagt, ”having something to say” är det som genererar god stil. Inte knep och finter.
7.
Den englundska stilen är problematisk. Och åsiktsmässigt har han aldrig riskerat något. Man kan jämföra med akademikollegan Horace Engdahl, som i ”Cigarretten efteråt” (2011) ändå luftar åsikter om feminism, invandrare och annat som inte alls är rumsrena. Det är ett salongsmässigt men dock bildstormande som är oerhört uppfriskande. Om så Englund gjorde detsamma, om han någon gång tog av sig helgonglorian och släppte sargen kanske man kunde få se ett verk av denne på ren svenska, utan poser och manér och med originella och kontroversiella åsikter. Men han har inte tid att skriva böcker idag vad det verkar. Vi får väl vänta till 2019, då han enligt uppgift ska frånträda befattningen som Akademins ständige sekreterare. Då kanske man kan börja vänta sig en ny Englund i bokhandeln. Men för det tänker jag inte stanna uppe sömnlös.
– – –
Återigen: nog har Englunds verk sitt värde. Visst är det imponerande med en bok (”Poltava”) som detaljerat, och med gestaltningsförmåga, skildrar en historisk verklighet som få hade en aning om då, 1988, när boken kom. Det var en smärre antikvarisk bragd: inte originell i sig, Englund läste de källor som fanns och var publicerade. Och stilen var lite överdriven redan här. Men låt gå för det; debutanter har rätt att pröva sig fram en aning. Inalles kan man här säga att syntesen, och ämnesvalet, blev en inspiration för en generation svenska historiker, amatörer och proffs, att skildra fältslag och krig under blågul fana. Jag blir bara lite betänksam när Englund blir nationalmonument utan att ha några speciella åsikter om något, annat än sedvanlig vänsterattityd. Och stil: visst ska man få gestalta och iscensätta, visst ska man få använda gammeldags ord, men som sagt är stilmässiga experiment som dessa riskabla och jag hoppas att nästa generation svenska författare inser det.
Relaterat
Gripenberg: Rösten i mörkret
Tegnér: Svea
Gustav Vasa
Jag värnar det jag står för
Aspekter på Ballard
Bild från Uppsala, staden där Englund doktorerade 1989
Om skribenten: Lennart Svensson
