I dagarna har Bo Nylén, styrelseledamot i Villaägarnas riksförbund, ”avslöjats” med att vara rasist. Att vara ”rasist” är det mest fasansfulla man kan vara i Sverige 2006, och oavsett vad Jan Guillou kan tycka om saken så är jakten på dessa hemska människor vår tids motsvarighet till häxbränningarna för några hundra år sedan. Faktum är att rasistiska åsikter i vårt märkliga samhälle ses som värre än aktiva handlingar som misshandel, bedrägeri och rattfylleri (det finns exempel på kändisar och politiker som har en del sådant i bagaget utan att det skadar dem nämnvärt).

Nu kan man naturligtvis påpeka att Nylén egentligen inte sagt något rasistiskt. Han har enligt uppgift sagt att man inte ska blanda kulturer, men inget om raser. Han har enligt uppgift sagt att invandringen kan leda till sharialagar, men inget om raser. Detta demonstrerar vilken inflation det gått i ordet rasism, idag kan det tydligen betyda lite vad som helst. Detta är i sig ett sjukdomstecken hos ett samhälle i fritt förfall. På samma sätt kan man fråga sig vilken vuxen människa som på fullt allvar kallar Nylénincidenten för ”rasistattacken”.

Man kan också notera att det tycks vara fler än en makthavare som innerst inne är trötta på den förda invandringspolitiken (en polischef i Malmö, en styrelseledamot i Villaägarna, och varför inte en viss SSU-ordförande). Som de passiva nihilister de är, så går dock normalt de egna privilegierna före folkets väl. De underkastar sig därför hellre en urartad åsiktsdiktatur än att öppet reagera på de hot mot svenskarna de kommit att bli medvetna om. Detta är tragiskt, om än begripligt.

Det verkligt intressanta i sammanhanget är dock inte Bo Nylén. Han ertappades med att säga något som många människor tycker, men som de inte ”får” tycka. Därefter vidtog som vanligt, under närmast ritualiserade former, den klassiska uthängningen i media, och Nyléns arbetsgivare som förklarar att det hela är ”chockerande” och ”oacceptabelt” (som vanligt är vi inte så säkra på att de tycker så innerst inne, men det ingår i skådespelet att de ska säga så för att inte packet av imbecilla journalister ska kasta sig över dem istället för Nylén). Det enda som vi väntar på just nu är den ritualiserade ursäkten, där folk i Nyléns situation brukar underkasta sig åsiktspolisen i symboliska men ovärdiga former genom att ta avstånd och be om ursäkt. Säkert kan också media hitta någon som blivit ”kränkt” av Nyléns farliga och ondskefulla ord. Detta är riter som nu är lika inövade som någonsin häxbränningarna med sin följd av angiveri, tortyr, bekännelser, angiveri, och offentlig avrättning.

Angiveri som slavmoral
Men som sagt, det verkligt intressanta är inte Nylén. Det verkligt intressanta är mannen som ”avslöjade” honom, Jonas Lindberg, vice ordförande i Ung Vänster. Jag tvekar inte att kalla denne Lindberg för en undermänniska, och anledningen till detta står att finna i Nietzsches filosofi. Lindberg är nämligen vad som på häxbränningarnas tid kallades en visgosse. Dessa gossar pekade ut ”häxor”, på samma sätt som den nutida gossen Lindberg ”avslöjar” rasister. I båda fallen finns det en tragisk och unken röra av känslor och motiv som förklaring till deras handlingar. Visgossarna var inte sällan fattiga och ensamma, och man förstår lätt att de uppskattade den uppmärksamhet deras utpekanden gav dem. Inte sällan drevs de även av personlig ovilja, och såg till att utnyttja en allmän galenskap till att skada människor de inte tyckte om. På samma sätt utnyttjar visgossen Lindberg ett allmänt stolligt samhällsklimat för att skada människor som inte tycker som han. Vi kan alltså misstänka att Lindberg drivs av både slavmoral och ressentiment. Problemet för vårt samhälle är alltså inte i första hand att det finns många olika åsikter om saker och ting, vilket Nylén ju demonstrerar. Problemet är att människor med slavmoral inte klarar av att argumentera mot dem, utan tvunget måste plocka fram sin mobil och börja spela in. Detta är en total avsaknad av heder, och i ett sunt samhälle skulle det vara Lindbergs handlande som stod i fokus för ogillande, och inte inte minst förakt. Men i nuläget är vårt samhälle inte sunt.

Angivaren är den arga fårhjordens hjälte, eftersom han tvingar tillbaka de oliktänkande i hjorden. Men vårt samhälle borde med Nietzsches ord vara ett samhälle av skrattande lejon, snarare än kränkta, chockerade och bestörta får. Än lägre än de chockerade fåren är dock angivaren som inte ens har vett att skämmas, utan låter sig intervjuas i riksmedia. Vi hoppas därför att Nylén står emot kraven på den ritualiserade ”ursäkten”, och därigenom fortsatt demonstrerar Lindbergs underlägsenhet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.