Du säger Jag, men om det första är det för individualisten
alltid lika genanta viet och jaget något som framträder först efteråt,
som skuggan ur elden, osäkert och fladdrande,
innan det trevande finner sitt glödande, brännande Du?

Du säger Jag och föredrar att vara Ingen framför att vara Någon
som du inte känner, någon större och gåtfull som man kan gå ut ur och in i
utan att någonsin få syn på, utan att riktigt kunna se eller kunna bli kvitt
– som någon som envisas med att hela tiden stå och prata bakom ens rygg!

Jag säger att du aldrig kan lära känna dig själv fullständigt,
att det inte är meningsfullt att ens försöka, för så intressant är du inte,
inte ens för dig själv, och att du är den du är när du rör dig
ut och in ur dig själv, ut och in ur elden – än fladdrande oroligt
över väggarna, än stilla i ditt mörkt bävande centrum.

Ut och in som barnet, som lekfullt och med snabba sidoblickar
stiger över den förbjudna linjen, som rör sig så kvickt det bara går
för att inte bli upptäckt och förlora sin plats bland de andra,
som sen står där blickstilla igen, på ett ensamt darrande ben
och försöker vara så allvarligt det bara går, med stel fjärranblick,
som gör allt för att inte tappa balansen, men ändå inte kan förhindra
leendets tysta gnista från att förvandlas till skrattets ljudliga låga.

Jag pekar Du när jag snabbt vänder mig om och ser hur du rör dig,
att det bara är du bland alla de andra som inte kan hålla balansen
utan skrattande till slut måste sätta ner foten för att inte falla.

Jag säger Du, och du är på sätt och vis jag, och du och jag
är på sätt och vis vi, utan att vi riktigt förstår hur det hela har gått till,
och Vi – vi flätar våra fingrar samman och vet vem vi är utan att fråga.

En självbiografisk not

I min barndom fanns en skolgårdslek som gick ut på att en ”väktare” skulle hindra de andra barnen från att nå fram till honom eller henne. (Eller gällde det att korsa en linje? Sak samma. Eller inte?) Under detta uppdrag fick barnen inte göra några för väktaren synliga rörelser, men så länge de inte gjorde det kunde väktaren inte hindra dem från att närma sig. Väktaren, som i utgångsläget stod med ryggen mot de andra barnen, kunde vända sig om när som helst, och om någon då gjorde den minsta rörelse var den pojken eller flickan ute ur leken. Så enkelt och helt utan hjälpmedel kan man således skapa en spännande och rolig lek. En lek som dessutom, likt alla lekar, visar sig lärorikare och mänskligt mer avslöjande än man hade väntat sig. Som jag minns det var det i regel någon dominant flicka som skulle vara väktare. I kraft av självutsedd lekledare utsåg hon sig själv. Och som alltid kunde hon inte låta bli att gynna sina väninnor och de populära barnen litet extra och lyckades med sin skarpa blick förvånansvärt ofta upptäcka någon liten rörelse eller darrning hos någon av oss andra, trots att vi var övertygade om att vi stod blick stilla. Detta domslut accepterades för det mesta, om än inte alltid utan protester och ett påpekande om att vissa andra minsann hade rört sig mycket mer!

Dessa skolans och skolgårdens dominanta och verbalt aggressiva unga kvinnor, väl förfarna i allehanda subtila såväl som mindre subtila härskartekniker, är ett oskrivet blad inom relevanta forskningsområden. Man undrar varför. Kanske har forskarna lekt för litet i sin barndom och sålunda gått miste om basala kunskaper i människans psykologi. Eller är förklaringen måhända den att forskning huvudsakligen bedrivs av före detta skolgårdsväktare som är vana att peka vart de vill och att där, i fingrets riktning, framkalla den önskade rörelsen? Att de på detta sätt går miste om de verkliga rörelserna, om de riktiga svaren på de riktiga frågorna, medvetet uttryckta eller ej, och därtill om dessa responsers lärorika och spännande följdverkningar, är något som vi inte är godhjärtade nog att beklaga. Som man bäddar får man ligga, som det heter. (Även om det kanske är generna som står för det mesta av bäddandet.) Fast så här i efterhand inser vi nog att detta kontrollbehov är en nyckel till den oemottaglighet och ensidighet som dessa kvinnor demonsterar i många sammanhang, liksom till den osäkerhet, ja, i svaga ögonblick rentav sorgsenhet som ibland skymtar fram därbakom. Den hårdaste och kallaste står som exemplet Saulus/Paulus visar närmast den frälsande beröringen, ty det är så litet som krävs för att störa den med så stor ansträngning upprätthållna balansen. Fast ingen vill ju beröra henne, och hon vill inte beröras av någon. Därför denna växande ömsesidiga fientlighet som gör den tunna skiljelinjen, den så tunna gränsen mellan två världar vilka inte är så olika varandra som de tror, hårdare och kallare än någonsin.

Den animositet andra människor förmår uppvisa, utan någon rimlig yttre anledning eller utan att den står i någon rimlig proportion till den bagatellartade anledning som kanske trots allt finns, är lika mycket eller mera en försvarsreaktion än ett angrepp, ett självbespeglande befästande i det skenbara utfallets djärva form. En ripost träffar därför i luften. Det finns ingen där, av den enkla anledningen att det aldrig fanns någon där. Ett vänligt ord, en metaforiskt utsträckt hand (men absolut inte några ursäkter eller något slags skuldmedgivande; det finns en gräns för hur långt vi kan sträcka oss för att nå någon annan!), en akt av godhet och förståelse för den andres besvärliga och ansträngande situation (hur svårt kan inte detta vara!), har däremot en chans att ta sig igenom det försvar som konstruerats för att bemöta en fientlig omvärld, för att väl innanför murarna med dramatiska följder avslöja dess förfelade konstruktionsidé. Ett mer sofistikerat försvar byggt för att motstå och konvertera alla ifrågasättande yttre reaktioner, oavsett om de är välvilliga eller inte, ja, kanske först och främst om de är välvilliga, är däremot svårare och med den begränsade tid och det begränsade tålamod vi har till vårt förfogande rentav omöjliga att komma till rätta med; till den sällsynta ondskans (ja, den är sällsynt, inte så sällsynt, men sällsynt likafullt) kännemärken hör att den av misstänksamhet, okänslighet och småsinthet förvandlar andras godhet och vänlighet till sin motsats.

Nästan alla människor går att nå för den som rör sig försiktigt, som kanske smyger sig så osynligt fram att han plötsligt bara står där framför den andra, ansikte mot ansikte och med sin fulla verklighet i lysande förvandling…

Relaterat:

Pronominas värld

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.