En del ser kristendomen som något främmande för Europa och Norden. Jag tillhörde själv deras skara tidigare, men har senare fått en positivare syn på den religionen. Efter 1000 år anser jag dels att den är en del av det nordiska arvet och dels att vad vi behöver minst i det nuvarande läget är inbördes bråk. Sist men inte minst tror jag inte att de förkristna och de kristna traditionerna är så oförenliga som en del hävdar. En som kan hjälpa oss att föra samman det fornnordiska arvet och det kristna arvet är Johannes Bureus.
Johannes Bureus (1568-1652) var en mångsidigt begåvad herre. Han var porträttmålare, tecknare och behärskade många språk, till exempel latin, grekiska, arabiska, hebreiska och kinesiska. Han var språkforskare, riksantikvarie och kallas "den svenska grammatikens fader". Som mystiker förenar han det fornnordiska med kristendomen, framför allt genom runorna som han studerade noggrant. Han färdades bland annat runt i riket och tecknade av runstenar som han fann.
Thomas Karlsson har skrivit en läsvärd bok om Bureus idéer – "Adulrunan och den götiska kabbalan." Stephen Flowers har också skrivit en liten bok om adulrunan: "Johannes Bureus and Adalruna.". Flowers understryker att "The adalrunor, as delineated by Bure, are not identical in form to the uppenbara runor (evident or ordinary runes). The 15 adalrunor are said to be inscribed on a cubical stone which fell from heaven as a sign of the powerful divinity of the mediator between God and Man." (12)
Bureus runkors bygger på ett system med tre grupper av runor, med fem runor i varje grupp. Det finns alltså sammanlagt 15 runor i Bureus system. De tre grupperna börjar med runorna f,k och s, som står för Frej, Kyn och Sun. Den första gruppen, eller "femten", blir futhor som står för fader, födare eller skapare. Runorna betecknar också olika tal. Jag ska inte gå in i detalj på runornas betydelse här, utan hänvisar den intresserade till Karlssons eller Flowers böcker.
Runkorset är alltså uppbyggt av de femton adulrunorna. De sju vertikalt placerade runorna representerar uppåtstigandet eller nedstigandet mellan Himmel och Jord. Bureus är noga med att inte blanda samman detta med den vanliga himlen och jorden. Han förklarar att den första och lägsta av världens delar var "havet" som motsvarar kroppslighetens princip ur vilken världen som vi kan urskilja med våra sinnen uppstår. Den mellersta världen var "jorden" som är okroppslig och motsvarar paradiset eller lustgården. Den tredje nivån är "himmelen" som är den gudomliga världen och alltså inte är identisk med himlen som vi kan urskilja med våra fysiska ögon, eller med olika tekniska instrument. Enligt Bureus är människan en Homo Triplex. Hon har en trefaldig natur som överensstämmer med världens trefaldiga natur. Det synsättet är detsamma som i hermetismen och nyplatonismen och är grundläggande för vad som brukar kallas för philosophia perennis.
Tretalet är ett heligt och magiskt tal hos Bureus och återkommer ofta i hans filosofi. De tre kronorna är "det äldsta svearikes sköldemärke." Det fanns en hyllningssten för de svenska kungarna på Mora äng under medeltiden. Den har kallats Mora sten. På stenen avbildades de tre kronorna. Sveariket var indelat i tre folkland som hade varsin krona. De tre folklanden var Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland i Uppland.
De tre kronorna kröner i flera illustrationer runkorset. De står för de tre funktionerna konungen, domaren och översteprästen. För Bureus är kronorna dock inte bara förknippade med världsliga angelägenheter. De härstammar från den götiska treenigheten: Tor, Oden och Frigga.
Jag noterar att allt detta verkar stämma väl med George Dumézils trefunktionalitetssystem som han fann hos de indoeuropeiska folken.
Hos Bureus finner vi en filosofi som både har spirituellt djup och som samtidigt är rotad i vårt eget kära land. Den är värd att undersöka närmare. Jag återkommer nog med mer om detta framöver.
Stephen E. Flowers ”Johannes Bureus and the Adalruna.” (här)
Runa ABC boken, av Johannes Bureus (här)
Om skribenten: Joakim Fredriksson
