Kerry Bolton’s Revolution from Above visar sig vara en riktig liten informativ pärla, som reder ut relationen mellan vår tids mäktigaste män och vår tids ihärdigaste revolutionärer. Motsättningen dem emellan visar sig vara mindre än de flesta skulle tro.
I tider av ”arabisk vår” och ”Twitterrevolutioner” skulle både och en annan behöva en påminnelse om att makt inte kommer underifrån. Intressen, drivna av alltifrån ideologisk nit till strävan efter ekonomisk och maktpolitisk vinst, verkar i de flesta historiska skeenden. Analyser som berör den typen av frågor tenderar dock att kategoriseras som ”konspirationsteoretiska,” en klassificering som dessutom underlättas av den höga frekvensen av insnöade rättshaverister som hemsöker internets baksida med utgjutelser om Illuminati, frimurare och rymdödlor.
Använder mäktiga människor makt?
Ska man överhuvudtaget ta i frågan måste man, bland annat därför, börja i andra änden. Först bör man fråga sig om man tror att det finns individer och grupper som besitter stora resurser i form av pengar, kontakter och kommunikationskanaler. Sedan bör man fråga sig om denna typ av resurser ger dessa individer och grupper större möjlighet att utöva makt än de skulle haft om de varit ensamma och panka. Slutligen bör man fråga om det är rimligt att tro, att grupper och individer använder denna eventuella makt för att dels gynna sig själva, dels gynna de idéer de vill genomdriva. Svarar man nej på alla dessa frågor kan man fortsätta kalla alla som diskuterar maktstrukturer och intressen i andra termer än mediala ”folkliga” uppror och ”marknadens svängningar” för konspirationsteoretiker. Då kan man lugnt hävda att Andra världskriget, som en följd av produktivkrafternas utveckling, skulle sett exakt likadant ut utan Hitler (som en god väns historieprofessor vid Göteborgs Universitet faktiskt gjorde). Man kan också ta på sig en dumstrut och sätta sig i ett hörn.
Att enskilda aktörer och små, ideologiska och resursstarka, grupper har oändligt mycket större betydelse för historien än vad modern historieskrivning erkänner är för övrigt inget specifikt konspirationsteoretiskt eller högerextremt – den tanken utgjorde grunden för Gramscis kulturella marxism, liksom för Frankfurtskolans teoribildning. Varken Marx eller Marcuse hade någon tilltro till arbetarklassens inneboende revolutionära vilja, och anarkismens historiska totalmisslyckande är ett ganska gott belägg för att de hade rätt.
Revolution från ovan
Men vid försök att förstå omvärlden på en mer aktörsbaserad basis finns det förstås oändliga fallgropar. Slarvig metod, förutfattade meningar och gammal god galenskap har satt käppar i hjulen för mer än en författare som velat ge sig på ”världens hemliga historia”. Kerry Boltons Revolution from Above är därför en frisk fläkt. Bolton har gett sig på att skissera kollektivismens historia, med fokus på 1900-talet. Boken avhandlar kopplingar mellan västvärldens förment marknadsliberala eliter och vänsterorienterad revolution och subversion i olika former.
Det är bitvis fascinerande läsning, som inger förtroende inte minst genom att Bolton varit snål i sitt bruk av kontroversiella källor. Istället stödjer han sig mestadels på förstahandskällor, oomstridda skildringar av olika historiska fenomen och inte minst material från precis de grupper han beskriver och kritiserar. Därför slipper vi också bilden av den Allsmäktiga Konspirationen, och får istället en mycket matnyttig beskrivning av hur amerikanska makthavare – både finanseliter och själva den amerikanska staten, underrättelsetjänsten CIA inkluderad – gång på gång under 1900- och 2000-talets historia formligen öst resurser och know-how över rörelser och ideologiska inriktningar som på pappret varit ägnade att underminera både kapitalismen och USA som sådant.
Marcuse och den nya ordningen
Bolton redovisar ett otal exempel på denna till synes obegripliga verksamhet. Vi ser President Wilsons planer för en ny europeisk ordning, byggd på ruinerna av det Europa han i samarbete med de för honom annars förhatliga kolonialmakterna slagit sönder. Vi möter general Graves, vars bolsjeviksympatier och irrationella hat mot den ryska ”autokratin” tillsammans med många andra faktorer torde ha haft stor betydelse för västmakternas nästan totala impotens vid interventionen mot bolsjevismens maktövertagande i Ryssland. Sedan får vi följa det bisarra samarbetet mellan olika stiftelser, ekonomiskt understödda av Wall Street- och bankfamiljer, och förment ”radikala” rörelser som the Fabian Society, Frankfurtskolan och den moderna feminismen. Utan att stödja sig på några ödleteorier eller märkliga fotografier på presidenter i udda sällskap visar Bolton med all önskvärd tydlighet att efterkrigstidens nymarxism alltid haft både finansiering och ideologiskt stöd från världens absoluta makttopp.
Herbert Marcuse – den som kanske mer än någon annan formulerat den nya vänsterns världsbild – arbetade åt CIA i många år innan han tog plats som ledare för den amerikanska studentrevolten. Besviken på arbetarklassens konservatism vände han istället sig till etniska och sexuella minoriteter för att genomdriva revolutionen – en revolution vars karaktär av antikapitalistisk samhällsomvandling därför fick vika till förmån för ett angrepp på ”Västerlandet” i allmänhet. Pengarna till sina böcker fick han bland annat från Rockefeller Foundation – som givetvis, i likhet med andra finansoligarker som tryckt in pengar i feminism, antirasism och kulturkritik från vänster, aldrig haft anledning att känna sin maktställning hotad av folk som Marcuse. Den nya vänsterns kapitalismkritik är resignerad posörverksamhet – fokus ligger på omfördelning (oproblematisk för mångmiljardärer med globala tillgångar) och identitetspolitik.
Stora pengar, små hjärnor
Hela 1900-talets vänsterradikala intellektuella och konstnärliga klimat visar sig ganska snabbt ha hängt samman både med resursstarka bankfamiljer och den amerikanska staten. Den ”provocerande konst” som än idag dyrkas av idioter över hela västvärlden understöddes, närmast skapades, av bland annat CIA som ett alternativ till Sovjetunionens socialrealistiska (och åtminstone något mindre avskyvärda), torftiga propagandakonst. Även studentvänsterns organisationer fick både privata och statliga pengar – på så vis kunde man avleda kritik mot allvarliga samhällsproblem till minoritetspolitiskt nonsens och narkotikadrivna pseudorevolter. Kinseys ”forskning”, Reichs perversa fantasier och den bland annat med dem sammanhängande ”sexuella revolutionen” är ytterligare exempel på hur marknadens starkaste aktörer och vänsterns ideologer inte varit motsatta varandra, utan samverkat.
Boken landar i den ”arabiska våren”, och kan mycket riktigt visa att en av de mest ihärdiga finansiärerna av så skilda fenomen som radikalfeminismen och den ”orangea revolutionen” i Ukraina – George Soros – även här varit framme och via sina stiftelser utbildat revolutionära ungdomar till diverse ”spontana” samhällsomstörtande aktiviteter. Precis som sina gelikar vill han införa en ”rättvis värld”, en värld präglad av global maktkoncentration och något som så sakteliga börjar likna en världsstat. FN, Think Tanks och global lagstiftning ska samverka för att utrota miljöproblem, rasism, orättvisa och förtryck. Det är en slavstat han drömmer om, förstås, men det är långt ifrån omöjligt att han i likhet med svenska journalister faktiskt inbillar sig att det han sysslar med är bra. Tusentals döda araber åsido.
Få skurkar – samma skurk
Boltons bok driver inte någon klassiskt konspirationsteoretisk tes. Till skillnad från många andra böcker i genren uteblir dessutom den tydliga skurken – han nämner att Frankfurtskolan till övervägande delen bestod av judar, och vid bokens inledning får vi ett kort kapitel om Weishaupts Illuminatisällskap. Någon generalanklagelse mot exempelvis frimurare (de förekommer knappast) rör det sig heller inte om. Dessutom hävdar Bolton inte att de finansfamiljer och mångmiljardärer vars investeringar i diverse antikulturellt otyg skildras i boken är allsmäktiga agenter i framväxten av den ganska otrevliga värld vi på senare år börjat ana – han menar aldrig att de så att säga ligger bakom alla de tankeskolor och företeelser de pumpat in pengar i.
Hur som helst torde få läsare kunna undgå att undra varför världens ekonomiska toppar så oproblematiskt stött och stödjer rörelser som själva menar sig motarbeta just finansväldet, och fundera på i vilken mån västvärldens (och kanske inte minst vänsterns egen) tilltagande impotens och oförmåga åtminstone delvis är en följd av denna lindrigt sagt oheliga allians.
Den finanskapitalism som oproblematiskt inte bara tagit till sig, utan faktiskt varit aktivt drivande i, framväxten av ”subversiv konst”, globalisering, sexuell revolution, mångkulturalism, världsfrånvänd feminism och ”ny vänster” i allmänhet är samma finanskapitalism som gång på gång lever rövare med Europas och USA:s ekonomier. Samma finanskapitalism som hand i hand med USA och NATO slaktar sig fram i ett tillstånd av konstant revolution i kriget mot terrorismen och för demokratin, och successivt bygger ut övervakningsstaten bakom en täckmantel av både islamistiska och högerextrema terrorister. Oavsett hur man betraktar historien i övrigt när det gäller relationen mellan aktör och struktur, är det den insikten som kanske är intressantast i Boltons bok. Myten om ”vita, rika män” som ”värnar vita maktstrukturer” är just det – en myt. I den mån världen har en elit, rör det sig om en liten klick av män och grupper som värnar sina egna intressen, intressen som åtminstone delvis sammanfaller med olika typer av utopiska vanföreställningar om hur världen ska se ut. Och de gör det på vår bekostnad.
Boken finns att köpa från Arktos.
Se även Oskoreis recension.
Om skribenten: Solguru
