För ett antal decennier sedan fanns det en livaktig kulturkritik, ofta från vänster, där kulturen både togs på allvar och underförstått ansågs möjlig att påverka. Idag får man ofta intrycket att ”vänstern” gett upp försöken att analysera kulturindustrin, eftersom en ohelig, polyamorös förbindelse ingåtts dem emellan. Samtidigt konsumerar ett betydande antal människor kulturindustrins produktioner utan att reflektera över det betydande inslaget av ideologi i dem, ett inslag som inte begränsas till den verbala sfären.
En intressant bekantskap i sammanhanget är då Freddie DeBoer. Han beskriver sig som bipolär och marxist, vilket naturligt leder tankarna till Mark Fisher, DeBoer har även nämnt att han är mot nationalism i allmänhet och etnonationalism i synnerhet. Han återkommer oavsett vilket till kulturen, i praktiken till kulturindustrin, och har skrivit om allt från True Detective till antivita Google Gemini. I egenskap av vit, manlig marxist tangerar DeBoer ständigt det suspekta, och hans analys av musikindustrin är inget undantag. Bland annat noterar han att han, i likhet med undertecknad, föredrar Electric Wizard framför Blackpink och att ”for most of the history of music appreciation, this would be taken as the most uncontroversial statement of personal taste possible. Today, it’s treated as something like a hate crime”. Samtidigt är han medveten om att manliga, vita musikjournalister verkar inom en given ideologisk och politisk-ekonomisk struktur, vilken innebär att de sannolikt kommer skriva vissa saker men inte andra. DeBoer skriver om de senaste årens politiska förändringar att ”it has created a palpable fear among certain perpetually-anxious members of dominant groups, a feeling that they should be meek and pliable in how they interact with said marginalized people. I have called this tendency the politics of deference in the past”.
DeBoers text om det fenomen han beskriver som poptimism är intressant av flera skäl. Han beskriver hur popmusiken vunnit kulturell hegemoni, han beskriver också den politiska och ideologiska verklighet detta knyter an till. DeBoer har inga problem med den ursprungliga poptimismen, att ”pop music is every bit as legitimate as any other kind and deserves to be taken seriously by critics, and there is no inherent seriousness or superiority to rock”. Samtidigt är han tveksam till att popmusiken inte togs på allvar. Oavsett vilket har musikjournalistiken och -kritiken blivit poptimistisk på ett mer negativt sätt, ”in practice poptimism amounts to the constant valorization of that which is already popular, in our culture industries, and a corresponding disdain for that which is not”. Som alla vänsterteoretiker sedan åtminstone Baudrillard känner DeBoer sig också tvingad att skriva att ”det finns ingen mer rock, det finns ingen mer indie”, men han identifierar här något som alla som lyssnat på musikradion eller soundtracks torde ha noterat. Det är väldigt mycket pop, r’n’b, rap och pop. DeBoer skriver om detta att ”rock has declined and the broader music culture (particularly Spotify, I’m guessing) simply doesn’t showcase it much. Rock doesn’t matter”. Rocken faller så att säga, åtminstone delvis, utanför den hegemona ideologins bild av samhälle och kultur.
Popen har en annan roll i sagda självbild, och kopplas till en positivt skildrad demografisk förändring. DeBoer skriver här att ”the pop obsession has come packaged with an explicit celebration of demographic diversity but has made music culture markedly less diverse in terms of the music that matters”. Kopplingen mellan den hegemona ideologin och dess outtalade men tydliga föreställningar kring att vissa grupper har ”rytmen i blodet” berör inte DeBoer, det gör däremot som bekant D.H. Lawrence. DeBoer konstaterar att poptimismen innebär musikkritikens död, eftersom den innebär att den underordnas det politiska. Han skriver om detta att ”I think a lot of people in music felt that the sudden orthodoxy that music was politics first and aesthetics fifth or sixth was a bad development” och att ”in practice if not in theory, poptimism amounts to deference politics for music, elevating one genre over all others for fear of giving offense”.
Sammantaget är det en läsvärd text, DeBoer tar upp en aspekt av det senmoderna, politiskt korrekta samhället som annars är lätt att missa. Från ett vänsterperspektiv är hans analys av poptimismen givande, han berör sådant som konformismen och reifieringen av det som är. Från ett högerperspektiv kan hans text tjäna som språngbräda till mer givande analyser med utgångspunkt i sådant som Evolas race of soul, Spenglers fellaheen och Cyrill Scotts musikteorier. Vi kan då konstatera att rocken är ett uttryck för den nordeuropeiska själen (även om fysisk och andlig ras som bekant inte överlappar till fullo, därav bekanta undantag). När rocken trängs tillbaka är det både en följd av och en förutsättning för att nordeuropéerna mer generellt trängs tillbaka och alieneras i sina hemländer. Samtidigt omformar poptimismens segertåg dessa hemländer, i riktning mot en specifik Lebensform som har infantila, feminina, konforma och materialistiska förtecken. Lyssnaren omformas över tid. Detta är en process som för vissa grupper präglas av det Adorno kallade ”will-less fascination”, vilket ligger nära DeBoers ord om ”the constant valorization of that which is already popular”. ”Det är vad det är”. ”Det är ju bara musik ju.” Paradoxalt nog innebär ”vänsterns” anammande av poptimismen ett brott med bland annat Frankfurtskolans mer interventionistiska syn på kulturen, där det bestående normalt inte valoriserats på det möjligas bekostnad. Samtidigt är det uppenbart att en djupare förståelse av fenomenet behöver låna även från den genuina högerns begreppsliga vapenarsenal, poptimismen är intimt knuten till en specifik människotyp, eller med Evolas termer en specifik race of soul, och det är inte en människotyp som valoriserats av vare sig den genuina högern eller den historiska vänstern. Oavsett vilket påminns vi återigen om att föraktet för kulturindustrins kreationer inte bara är naturligt utan även nödvändigt.
Vi läser DeBoers artikel här: What We’ve Lost in Music Criticism
Om skribenten: Joakim Andersen
