Ibland kan jag tycka att det vore roligt om någon riktigt befängd teori visade sig vara fullt riktig. Alltså att det faktiskt skulle fungera att bota lungsjukdom X genom att dansa under en gran och sedan sova med tenn under kudden vid fullmåne, men att ingen orkat utreda saken vetenskapligt. På ett liknande sätt vore det lustigt om en obskyr och till synes orimlig domedagsprofetia slog in. Ifall exempelvis Jehovas Vittnen fick rätt i en fjärde förutsägelse om jordens snara undergång, eller om 21:a december 2012 blev riktigt jobbig.
Nu är det här naturligtvis ingen verklig åsikt, och jag kan tänka mig att själva idén mest låter konstig. De flesta som inväntar katastrofer gör det för att katastrofen bekräftar, eller skulle bekräfta, deras världsbild. Folk vill helt enkelt ha en riktig, brutal ögonöppnare som bevisar deras poäng – miljökollaps, kapitalismens kris, Johannes Uppenbarelse eller det mångkulturella inbördeskriget (allt beroende på ideologi). Än så länge har den typen av tankar fungerat ganska dåligt – i alla fall om man resonerar i termer av omedelbar och för alla uppenbar apokalyps. Utan att utesluta något vad framtiden angår kan man väl konstatera att det är sällan allting fattar eld, och de dittills ovetande otrogna tvingas tillstå att ”ni hade rätt hela tiden!”
Det betyder inte att utvecklingsoptimisterna haft rätt. Tvärtom är hela historien ett enda hånskratt åt de människor som resonerat i termer av ”det ordnar sig” i största allmänhet. Civilisationer går under. Kulturer förfulas, försämras och dör. Levnadsförhållanden blir så vidriga att de tangerar det olidliga, ofta i linje med ”alarmistiska” förutsägelser, om än sällan lika dramatiskt som dessa velat göra gällande. I båset dit alla de som haft fel förpassats står, alldeles bredvid ”konspirationstokar” och ”domedagsprofeter”, en oändlig rad av utopister och optimistiska realister. Människor som förutspått jämlikhetens seger, kapitalismens under, marxismens i dubbel mening automatiska lyckorike och demokratins världsherravälde. Inte sällan har de betydligt mer blod på sina händer än ”religiösa fanatiker”, kulturkritiker och reaktionärer.
Verklig undergång sker stegvis i en förfallsprocess – dramatiska apokalypser som en gång för alla bevisar att något måste göras förekommer, men det är sällan någon lär sig något av dem. När de väl dyker upp kan de lika gärna brukas och missbrukas av precis samma tankar och företeelser som orsakade dem från första början. Det enda någon ”lärde sig” av 1900-talets totalitarismer var att man numera skulle kalla sina meningsmotståndare totalitära, och sig själv något annat. I övrigt är det business as usual. Även extremismens faror innebär helt enkelt att alla som inte tycker som jag själv är extremister. Självkritik – att bekämpa sina egna demoner medan man bekämpar de yttre – är inte vanligare idag än för tusen år sedan. Sannolikt är det betydligt ovanligare.
Jag tror i vilket fall att vi kommer att klara 2012 galant – många problem kommer att förvärras, några lösningar kommer att anas eller utvecklas. Och en fördel med att katastrofer sällan kommer som en blixt från klar himmel, utan snarare som ett växande och allt mer förutsägbart oväsen, är att de – åtminstone ibland – går att åtgärda.
Med andra ord: Gott slut och Gott nytt år på er.
Annars:
Oskorei: Det 2011 som flytt
Om skribenten: Solguru
