Svenskt debattklimat har spårat ur totalt på senare år, och det är långt ifrån enbart eller ens främst ”extremhögerns” fel. Det offentliga samtalet, som varit dåligt länge, har i princip gått och dött helt. Det måste vi ta tag i.
Det finns några förklaringar till det offentliga samtalets kollaps – inte minst har människor via internet numera fått lättare att välja sin information och isolera sig i egna ideologiska bubblor. Få människor orkar beakta andras perspektiv, och när informationstillgången blir obegränsad är det lätt att bekräfta sina fördomar. Men att folk i allmänhet gör på det viset, och sedan sitter på Flashback och orerar, är inte något nytt och inte så oroväckande heller. Det problematiska är att den svenska eliten – journalistsekten, humaniora-akademin, en betydande andel av våra politiker, och hela den tillhörande svansen – slutligen helt gått in i sin egen verklighet. Det som förr var fula argumentationsknep – några klassiska exempel är den kritiska teorins gamla favorit det genetiska felslutet, Guilt by association och jämförelser med Hitler (numera även Breivik) – förefaller ha blivit verklighet i huvudet på ett växande antal opinionsbildare. Det ofta anförda påståendet – att Sverige bör ha en god debatton utan ilska, personangrepp och hat kan naturligtvis varje människa köpa. Problemet är bara att det nästan aldrig handlar om det, utan om helt andra saker, vilket man ser i de förmenta hatbekämparnas egna alster.
Wiman och Kulturbolsjevikerna
Resultaten blir inte sällan sanslösa i sin brist på självinsikt. Björn Wimans artikel Gårdagens kulturbolsjeviker har blivit dagens kulturmarxister är ett typexempel på fenomenet. Efter en högstadieartad uppräkning av lite olika högerextrema fenomen ur svensk historia, knyter han ihop det hela med en utläggning om 30-talets svenska nazister, Anders Behring-Breivik, Flashback och Mats Dagerlind från Avpixlat. Flashback är för övrigt en ”pissränna”, och när det gäller vissa typer av idéer (och människor) ska vi veta en sak: ”ränderna går aldrig ur.”
Nu kan man ju hålla med eller inte hålla med Wiman, men det är inte det som är kärnan här. Det centrala är istället att en människa som uttrycker sig så här inte har minsta rätt att sedan anklaga andra för att pyssla med ”hat”. Wimans poäng, såvitt jag kan förstå den, är att alla som gillar Avpixlat, är kritiska till invandring eller röstar på SD, egentligen vill utrota judarna, delar idévärld med en norsk massmördare och hänger i ”pissrännor”. Dessutom går deras ränder aldrig ur. De allra flesta ”islamofoba” artiklar som publiceras på nätet är betydligt lindrigare i tonen än så.
Sten i glashus
När nyhetssidor som exempelvis Avpixlat kritiseras för sin rabiata inställning till Islam kan jag visserligen ibland hålla med. Det är ensidigt, osakligt och skillnaden mellan verkligheten i den muslimska världen och den bild som lyfts fram i Counterjihad-sammanhang är (i alla fall oftast) ganska stor. Det är inget argument för moskébyggen eller massinvandring, bara ett sakligt konstaterande (och sådana behöver vi fler av, för jag börjar bli hjärtligt trött på demagogi). Det skulle vara bra att fokusera på det faktum att invandringen från tredje världen till Sverige är en växande katastrof, och att utvecklingen måste vändas. Det är nämligen alldeles uppenbart utan att yra om ”islamonazister” och på andra sätt låta som Björn Wiman (en pikant detalj är naturligtvis att stora delar av Counterjihad-rörelsens jargong – gapandet om antisemitism och kvinnohat, inte minst – är direktimporterade från vänsterns antirasism, precis som den låtit i decennier).
Ändå är det så att den ton och de formuleringar som används mot Islam i ”rasistiska” sammanhang inte är det minsta mer ”hatiska” eller sinnessjukt konspirationsteoretiska än svartmålningen av ”främlingsfientliga”, de bisarra tankeslotten av typen antisemitism-kolonialism-rasism-populism-Hitler som propageras av knäppskallarna på Expo och Södertörn, eller de osakliga påhopp på Sverigedemokraterna som tidningar som Aftonbladet och DN ägnar sig åt på nästan daglig basis. När de pratar om ”hat” blir det sten i glashus så det formligen sjunger i lokalen.
Pajkastning
Samtalet om invandringsproblematiken – liksom om ett flertal andra viktiga politiska ämnen – har nästan dött, och istället har vi fått en polariserad pajkastning som inte liknar någonting alls. Och det är, hur man än vänder och vrider på det, inte ”pissrännan” Flashbacks fel, inte Avpixlats fel och inte rasisternas fel. Det är inte de som dragit igång nuvarande politik, och det är inte de som satt tonen i debattklimatet (därtill har de faktiskt, än så länge, för lite inflytande). De som gjorde så att det blev så här dåligt är de som i decennier hellre anklagat folk för främlingsfientlighet än diskuterat de enorma problem invandringen fört med sig. De som (eftersom de ser verkligheten som en språklig maktkonstruktion) betraktar politisk debatt som enbart ett maktmedel, och aldrig som ömsesidig dialog baserad på fakta. De som tycker att deras ”borde vara” går före alla andras ”det är”.
De kommer dessvärre inte att skärpa sig heller, vilket gör att den verkliga politiska diskussionen om många frågor i fortsättningen kommer att få föras utan gammelmedia och deras politiska inspirationskällor. Där har visserligen alternativmedia mycket att lära än – fortfarande återfinns Wiman-tonen på allt för många ställen där invandringskritik och nya högervärderingar diskuteras. Respekt för andra debattörer, argumentation utan ad hominem och genetiska felslut – verklig dialog – är inte helt lätt. Man kan dock lära sig en hel del genom att studera hur människor av Wimans typ resonerar, och komma ihåg att inte göra samma sak när man själv ska ifrågasätta ståndpunkter man menar är ogrundade. För ”argumenterar” man som Wiman och hans sektklick av världsfrånvända fantaster – då förlorar man förr eller senare.
Om skribenten: Solguru
