Sverigedemokraterna tycks så smått börja fatta galoppen. Än är det en bit kvar, men möjligheterna att faktiskt göra rätt är idag goda.
Vid det här laget kanske Sverigedemokraterna börjar förstå det ack så många andra som ur en eller annan synvinkel försökt förändra svensk invandringspolitik till det bättre fått lära sig. Under över ett decennium strävade man mot riksdagen i tron att det enda som behövdes för att få en plats vid köttgrytorna var att man visade att ens mål var en ansvarstagande migrationspolitik, och att man inte ville återuppta Andra Världskriget. Det har givetvis visat sig vara totalt feltänkt, och den nya, ”hårdare” linje som företräds av bland andra Björn Söder (av alla människor) ligger rätt i tiden.
Liten historielektion
När den första oppositionen mot invandringen började dyka upp i slutet av åttiotalet slussade media de bredare folklagren till pajaspartiet Ny Demokrati, och skickade genom genomskinligt romantiska reportage yngre och ”hungrigare” killar till Vitt Ariskt Motstånd och exhibitionistisk (och brutal) nynazism. På så vis lyckades man totalt kastrera en helt legitim opposition genom att dela in den i två falanger, impotenta på var sitt vis. I vilken mån detta var en strategi eller bara en konstig biprodukt av Sveriges kollektivt vansinniga journalistkår är i sammanhanget ointressant – det hände, i alla fall.
Att nu samma media försöker rida på sin egen skapelse, och skälla ut SD för att vissa av deras medlemmar var ”nazister” när det begav sig (oftast vid ganska ung ålder), samt försöka stöpa verksamheter som Motpol i samma form som Romper Stomper-inspirerade tonåringar på 90-talet säger en hel del om vad det handlar om.
Vad det handlar om
Invandringen ska maximeras, till varje pris. Det är inte en fråga om debatt – det viktiga är inte att vinna diskussionen utan att markera, som Daniel Poohl uttrycker saken i en av Expressens trafikolyckor till dagispropagandainslag. Det är maktpolitik, inte en fråga om vad som fungerar eller vad som är rimligt. Det är också därför SD:s olika anpassningsförsök inte haft minsta effekt på hetsen mot dem – i den mån utrensningarna ur partiet fungerat är det för att man effektiviserat verksamheten genom att få bort rättshaverister, fanatiker och rena tok. Inte för att man genom att ”hålla rent mot högerextremismen” på något sätt blidkat media, vars hat aldrig minskat.
Det är inte så att någon med inflytande i massmedia på allvar tror att SD (eller ”Vit Makt”-spöket) kommer att bygga koncentrationsläger, eller att de inbillar sig att ”nazism” är ett genuint samhällsproblem för att unga killar skriver knasigheter på nordisk.nu. ”Opinionsbildarna” är, möjligen undantaget enstaka journalisttjejer i 20-årsåldern, väl medvetna om att den svenska oppositionens mål i första hand handlar om att svenskar vill vara svenskar och en i någon mening självständig grupp. Eller åtminstone inte bli spöade och kallade svennehoror. Det finns ingen svensk högerextremism som syftar till att göra Östersjön till ett svenskt innanhav igen, eller utrota alla ”rasligt mindervärdiga element” och göra hygienprodukter av dem. I den mån det skulle finnas vore det snarast ett sociologiskt, för att inte säga psykiatriskt, fenomen, och har ingenting med själva diskussionen att göra. Det här vet de som driver hetståget mot SD. Vore de dummare än så skulle de inte kunna göra tidningar.
Vad det innebär #1
När vi väl har konstaterat det kan vi konstatera ytterligare några saker. För det första påverkas inte SD:s opinionssiffror av de löjliga skandaler som ploppar upp som svampar ur jorden genom den ”grävande journalistikens” försorg. Folk begriper att man som Petzäll kan bli lite för full, och tycker inte att det är katastrofalt att någon suttit och ventilerat lite skitnödigt på nordisk.nu. Om någon SD:are länkar till Henrik Johanssons blogg på Motpol, är det bara samma gamla trötta Maosympatisörer och deras förvirrade avkomma som ids mala på om det.
SD:s väljare tror sig till stor del, likt Robert Gustavssons tyska tant i den gamla sketchen, ha röstat på nazisterna. De som paniskt hatar SD kommer inte att ändra sig för att partiet slänger ut folk som en gång tagit en bärs med en stödmedlem i Nordiska Förbundet, och sympatisörerna kommer inte att sticka iväg av den anledningen heller.
Vad det innebär #2
Med detta menar jag inte att Sverigedemokraterna ska slå på stora extremisttrumman och erkänna att de egentligen är nazister (det är de ju inte, ens lite). Deras medlemmar ska givetvis följa partiprogrammet. Däremot måste de för det första en gång för alla överge principen att slänga ut folk bara för att Expo ringer, och för det andra vara beredda att ta seriös idédebatt.
Framförallt: de måste inse att de är i princip helt oberoende av konventionella media – alla deras väljare hatar Aftonbladet, föraktar Expo och kräks av olika ”avslöjanden” om att Jimmie Åkesson minsann sjöng kungssången på en studentskiva 1993. De ska givetvis inte bli brutala i sin retorik (eller sitt tänkande), eller vara obstinat kontroversiella bara för sakens skull. Men att bortse från grundläggande problem, på sin höjd gräva ner sig i nykonservativ muslimhets och försöka blidka den allt mindre (och dummare) ”antirasistiska” mediehopen har man inte någonting för, i alla fall inte längre.
Sverigedemokraternas framtid
Naturligtvis: om SD-representanter säger att man ska skjuta ihjäl alla invandrare eller på annat sätt faktiskt uttrycker eller gör politiskt vansinniga saker är det inget konstigt med att man utesluter dem – men då ska det ske för att personerna på allvar inte är önskvärda i partiet. Att låta Expo eller Aftonbladet reglera den egna politiken eller medlemskadern har man ingenting för; det är inte från de tidningarnas imbecilla läsekrets rösterna kommer. Sverigedemokraternas framtid, om de ska komma någon vart och åstadkomma något, kan sammanfattas enkelt: en öppen idédebatt, även om den fördöms av människor som spontant hatar allt vad folkvett heter, kombinerad med sunda moraliska instinkter där man på allvar visar att man inte ”hatar” invandrare eller muslimer, utan helt enkelt vill bo i ett bra land.
Med en media som fortsätter skämma ut sig, och politiker som totalt tappat verklighetsuppfattningen och tror sig motverka SD genom att hora okontrollerat över blockgränserna, har Sverigedemokraterna alla möjligheter att gå hur långt som helst. Inte som ett populistiskt, anpassningsbart och krypande pajasparti, utan som ett seriöst högeralternativ.
Om skribenten: Solguru
