Idag fortsätter som utlovat intervjun med Lars Holger Holm. I denna andra och avslutande del behandlas Nietzsche, Fawlty Towers och ett försök att göra snabba pengar på att översätta en inte helt okänd österrikare…
Håll till godo…
6) Du har alltid varit noggrann med att markera att du inte har särskilt mycket till övers för nazismens eugenik och raslära. Samtidigt är det svårt att förneka att du tycks ha ett visst intresse för denna sida av den tyska historien – du har ju exempelvis översatt ’Hitlers andra bok’ till svenska, och i Drömmen om ultima thule diskuterar du Nietzsches relation till rasideologi. Är detta att betrakta som ett led i en mer allmän fascination för tysk och europeisk historia, eller finns det andra särskilda orsaker?
Mycket viktig fråga. Jag noterade häromdagen då jag googlade på ordet ”eugenik” att den av statssubsidier finansierade Nationalencyklopedin är noga med att framhålla att ”eugenik är denovetenskapliga idén att förbättra människan genom biologisk förädling”. Det är mycket typiskt för den omhändertagande svenska objektiviteten att den inte kan undvara att i tid och otid vifta med moraliska pekpinnar och braskande varningar angående det mentalt farliga i vissa föreställningar. I utländska uppslagsverk finns naturligtvis ingen hänvisning till eugenikens påstådda ovetenskaplighet. Och jag skulle vilja höra de djuruppfödare som menar att rasbiologiska överväganden saknar vetenskaplig grund då det gäller framavlandet av olika häst-, hund- eller boskapsraser för specifika ändamål. Likaså bildar den moderna gen- och stamcellsforskningen underlag för ett slags modernare form av eugenik. Den stora skillnaden ligger i att resultaten av denna forskning ännu inte omsatts i några statligt sanktionerade totaliära projekt, utan exempelvis erbjuds blivande föräldrar som har specifika önskemål om hur just deras avkomma ska se ut.
Personligen tycker jag inte att människan bör göras till föremål för eugeniska överväganden, men det beror på att jag har en irrationell tro på att det finns något unikt inom varje individ som inte kan reduceras till genetiska anlag eller miljöfaktorer. Jag tror med andra ord på en individuell själ – om den är odödlig eller ej vågar jag för ögonblicket inte uttala mig om – och således på individens okränkbarhet. Det är även därför jag tror vi människor sörjer när någon oss närstående och kär person går bort, ty vi vet med oss att denna individ var oefterhärmlig och enastående i sitt slag, medan en hund eller katt lättare låter sig ersättas av en annan.
Det hindrar inte att jag i historiskt, filosofiskt och politiskt är fascinerad av eugeniken både som idé och verklighet. I min psykiska thriller Come Snow utgör en medicinsk diskussion kring implikationerna av den nazistiska rasläran bakgrunden till det moraliska dilemma som huvudpersonen ställs inför. I essäsamlingen Drömmen om ultima thule berör jag mycket riktigt Nietzsches rasbiologiska föreställningar, och det kom sig av att jag i samband med den översättning som jag, för bokförlaget Symposions räkning, verkställde av Nietzsches skrift Bortom gott och ont (finns numera att tillgå via arktos.com) irriterade mig på den samtidsanpassade interpretation av Nietzsche som går ut på att deklarera att hans filosofi bara är enda stor fråga, och att han således inte var intresserad av att komma med några svar. Jag ville omvänt framhäva att Nietzsche själv – i enlighet med sin filosofiska nominalism och sitt reducerande av all metafysik till en viljans elementära strävan efter makt — på inget sätt stod främmande inför idén om mänskligt biologiskt urval i kulturens tjänst, och att hans filosofi i själva verket ropar högt efter en handlingens man som i framtiden kan förverkliga just sådana idéer. Att dessa inte tilltalar den moderna jämlikhetens koryfeer, och därför så gott det går måste sopas under mattan, säger sig självt. Så jag sopade helt enkelt bara tillbaka dammet ut på golvet!
Avslutningsvis handlar eugenikens berättigande — eller ej — i framtiden, och ytterst, om huruvida vi som människor är beredda att axla konskevenserna av att vara Guds ställföreträdare, för att inte säga hans jämlike, eller rentav hans överman, här på jorden. Jag diskuterar några av de vittgående implikationerna av denna föreställning i en brett upplagt essä över civilisationens fenomenologi (avfattad på engelska) som för närvarande bär titeln Homo Maximus, och som jag fått löfte om att Arktos en dag kommer att publicera.
Vad gäller den av mig översatta och introducerade ’Hitlers andra bok’ (under titeln Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, Hägglunds förlag), dikterades mitt intresse för denna skrift skam till sägandes i första hand av föreställningen om snöd ekonomisk vinning. Jag bedrog mig emellertid gravt på den punkten – jag hade allvarligt taget förväntat mig att antalet troende nazister i landet var fler än en-två! — och jag är således uppriktigt förvånad över att detta viktiga historiska dokument till förståelsen av Hitlers föreställningsvärld, och därmed en stor del av 1900-talets politiska och sociala utveckling, hittills inte funnit vägen till fler historiskt såväl intresserade som bevandrade svenska läsare (trots att boken kan beställas via exempelvis bokus.com).
Den stora vinsten i sammanhanget får därmed sägas vara att jag numera har min egen prövosten. Varje gång jag tänker på det långa, ordagranna arbete som avkrävdes mig i samband med denna bok, slår det mig att det finns vissa val att göra i livet: antingen eftersträvar man världsherravälde eller också försöker man bli en bra författare. Det ena utesluter såvitt jag kan se det andra. Men så är det väl heller inte för den stilistiska finessernas och de nyanserade perspektivens skull man i första hand befattar sig med gamle Adolf.
7) För ett antal år sedan medverkade du i Salt, där Jonas de Geer var redaktör. Tidningen sköts som bekant i sank av ett närmast enigt mediadrev, medverkande fascistklassades och det offentliga Sverige visade åter upp sig från sin sämsta sida. Hade du själv några problem i anslutning till att du publicerade dig i Salt, eller gjorde du någon annan erfarenhet som kan vara värd att återge?
Som svar på den frågan ber jag att få anföra följande tankeväckande incident. För ett antal år sedan var jag för första och enda gången hittills på Bokmässan i Göteborg. Jag sökte där upp Brutus Östling, för vars förlag Symposion jag översatt Nietzsche, i syfte att personligen introducera mig själv (vi hade tidigare bara haft telefon och mejlkontakt). Till min förvåning märkte jag att han till varje pris sökte undvika mig och inte på minsta sätt visade någon vilja av att presentera mig inför förlagets övriga medarbetare. Jag var lite förvånad, för jag tyckte vi hade haft en bra kontakt. Så för att provocera honom lite sade jag:
Jag: ”Ja, och nästa gång får du väl ta och ge ut en av mina egna böcker”.
Han: (Hysteriskt fnitter).
Jag: ”Äsch, jag bara skojade, du behöver inte oroa dig. Jag har för övrigt börjat skriva på engelska istället.”
Han: ”Ja men det var väl en alldeles utmärkt ide!”
Jag: Jaså, och varför tycker du det?”
Han: (något förlägen och som om han ertappat sig själv med att redan ha avslöjat för mycket): ”Tja, det är ju en liten krets (som motarbetar dig?), men den är mycket inflytelserik.
För övrigt var jag mycket tacksam över att beredas plats i Salt och tycker det är synd och skam att tidskriften tvingades lägga ner. Orsakerna till detta förutsätter jag givetvis vara allom bekanta i detta forum.
8 ) Ett av dina intressantaste särdrag torde vara ditt intresse för John Cleese’s klassiska komediserie Fawlty Towers (för svensk television som bekant briljant översatt till Pang i Bygget). Du har rent utav haft en smula kontakt med Cleese själv i detta sammanhang, om jag inte missminner mig, och inte minst publicerat en bok om serien. Berätta om din fascination för den olycklige hotellägaren, och om boken.
Jag har visserligen bara ett men i gengäld monumentalt katastrofalt och skickelsedigert äktenskap bakom mig. Det varade inte länge, rent tidsmässigt, men märkte mig likväl för livet. Ett uttryck som ettersprutande drake tycks mig antyda en smekning jämfört vad jag hade att gå igenom (en kamp som endast kan rättfärdigas med hänvisning till den livets oavvisliga konsekvens som min älskade son utgör) och jag fann mig själv bokstavligen förvandlad till en Basil i verkliga livet. Då jag dessutom fick klart för mig att John Cleese och Connie Both skrivit serien som ett slags skilsmässoterapi (deras äktenskap gick i kras under denna tid) kände jag mig utvald att förkunna evangelium:
Sybil (i sovrummet, samtalande i telefon med Audrey) — Yes I know, I know… I know…
Basil (observera, inte i samma säng, men i tvillingsängen bredvid): Why is she telling you then?
9) En sista politisk fråga, då: vad skulle, som minst, krävas för att förändra Sverige till något som åtminstone liknar ett civiliserat land? Förutom att avskaffa Systembolaget, då.
Börja med att avskaffa alkoholmonopolet så tar vi resten sedan (se förordet till Örnen Landar för en förklaring av begreppet ”nyckelstock” och den dominoeffekt som skulle bli resultatet av att den gordiska knuten på detta sätt löses).
10) Vad har du för planer för framtiden? Några särskilda projekt på gång, eller blir det mer att ta dagen som den kommer?
Jag skriver alltid på något, men än så länge är det en hemlighet. Jag har nämligen märkt att om jag börjar prata hitan och ditan om texter vilka än så länge är stadda i utveckling har jag en tendens att börja tvivla på mig själv. Och jag gillar inte den känslan. Om nämligen inte ens jag tror på mig själv – vem ska då göra det? Den kreativa akten är ett experiment i hermetism. Och då gäller det att i vissa lägen behålla locket på för att den önskade reaktionen och alkemiska förvandlingen inte ska utebli.
Med det tackar vi Lars Holger Holm för hans tid och vilja att utsätta sig för motpolläsarnas kritik, och hoppas att hans författarskap åtminstone röner lite mer av den uppskattning det till stor del så väl förtjänar.
Lars Holger Holm på Arktos
Örnen Landar, recension av Per Hansson
Det folkhemska infernot, Helvetets förgård recenserad av Daniel Söderberg
Tillsammans är vi svaga, recension av Oskorei
Recensioner av ‘Hitlers andra bok’ [1] [2]
Om skribenten: Solguru
