Tankar bortom röken

Aktuellt, Filosofi, Historia, Ideologi, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Motpol, Politik, Rekommenderat, Samhälle

  • 12
    Delningar

Europa befinner sig i en period präglad av dekadens. Dagens dekadens har tidlösa drag som den delar med tidigare dekadensperioder, men den har också postmoderna och politiskt korrekta förtecken. Det gör den till en underlig kimera av frihet och relativism i förvirrande förening med totalitarism och tabun. Att beskriva en sådan ödesdiger era kan vara både nödvändigt och spännande. Men den viktiga frågan är hur man lever i den, utan att förlora sin själ och utan att bidra till att dekadens leder till individuell och samhällelig död. För den som brottas med den frågan är en värdefull bekantskap Tankar bortom röken, Carl Oscar Anderssons nya bok. Många av Motpols läsare torde redan vara bekanta med Carls texter, de förmedlar en fruktbar filosofi och präglas av ett personligt tilltal. De lyckligt lottade har också läst hans förra bok Gautica, på samma gång en idéroman, götisk myt och saga. Carl är i mina ögon en av vår tids göticister, något som säger mycket.

Han är en spännande tänkare och skribent, med en på samma gång personlig och tidlös syn på livet och världen. Det märks bland annat genom språket och begreppsapparaten, den är lättillgänglig eftersom den utgår från vardagspråket men rymmer samtidigt djup och mening. Exempel är kontrasten mellan det varande och det vordna, eller nattmänniskan. Ord som genom slentrianmässig användning förlorat sin betydelse får här åter tyngd och mening, och vårt språk visar sig likt tyskan ha filosofisk potential.

Tankar bortom röken behandlar i aforismform olika sidor av livet i den moderna världen. Det är en guldgruva av aforismer om stort och smått, men några röda trådar kan också identifieras. Carl beskriver bland annat de olika ansikten dekadensen uppvisar, som röken och träsket. Röken syftar både på det ytliga sken som döljer den verklighet som finns bortom TV, konsumtion, porr och trender, och den ”livsfientliga atmosfär” som riskerar kväva oss. Röken är postmodernt sken, jämförbar med österns maya. Träsket är den ständigt närvarande moderniteten, ”ju mer människan rör sig däri, desto starkare fäster gyttjan sitt grepp”. Som symboler är de lika träffande som pedagogiska, de väcker en viss avsmak och är på så vis både beskrivning och påminnelse om det vi redan borde veta.

Slagkraftiga och träffsäkra aforismer tar upp sådant som vårt slaveri under tiden, sömnen, vardagen, mobiltelefonens narcissism och barn som skriker. Här finner vi kärnfulla pärlor som ”vår uppfattning om tiden avslöjar allt om vår personlighet”, ”den som försöker pantsätta sin vakenhet hos en annan person eller grupp, är lika livegen som forna tiders lågbönder” och ”att folk säger vad de tänker och tycker, det är tabumänniskans största skräck”. Vardagliga fenomen som ”en granne som stör sömnen eller hemfriden i övrigt” varvas med mer historiska betraktelser av den moderna eran. Bland annat påminns vi om att den moderna eran känner ”mänskligheten”, men bekymrar sig föga om personligheter eller grupper. Träffsäkert noteras också att de tyckmyckna och okunniga kändisarnas artistokrati kombineras med de mer ljusskygga plutokraternas inflytande. Dessa analyser av samtiden är givande och erbjuder flera aha-upplevelser. De kan för övrigt med gott utbyte läsas av snart sagt vem som helst, jag skulle med lika gott samvete kunna sätta aforismsamlingen i händerna på Ivar Arpi som på min granne. Inte minst aforismerna som behandlar konsumtionssamhället är givande, men allt från demokratin till döden och differentieringen tas upp i intressanta stycken. Många av dessa kan jämföras med Carls tankeväckande artiklar bland annat på Motpol, de är här i miniformat men inte mindre träffsäkra för det.

Fokus ligger dock inte på eländet, sådant överlåts istället till den människotyp Carl kallar nattmänniskan. Nattmänniskan har valt att låta hatet slå över i nihilism och självsäker dysterhet. Hon kritiserar de som ännu vill handla, ”allt är ju ändå redan förlorat”. I kontrast till denna inställning är mötet med den världsbild och livssyn som presenteras i boken som att dricka ur en klar källa. Man känner igen tankar från Nietzsche och Spengler, men boken är snarare en dialog med dessa än ett rent regurgiterande av deras resonemang. I likhet med Spengler utgår Carl från att vår civilisation är faustisk. Det innebär att lever vi faustiskt har vårt liv en riktning. Den riktningslösa samtiden hänger samman med att vi gett upp i mötet med röken, tiden och träsket. Ett särskilt exempel på människan med en riktning är det Carl, inspirerad av Spengler, kallar caesaren. Caesarernas tid närmar sig, och boken ger flera konkreta råd till dessa. Men oavsett om vi är framtida caesarer eller inte mår vi väl av att påminnas om betydelsen av riktning, äkthet och vilja.

Den personlighetstyp och det människoideal som är alternativet till riktningslöshet och nattmänniska ges här namnet autarken. Autarken är ”självständig, i ordets fullständiga mening”, är inte beroende vare sig av konsumtionssamhällets prylar eller andras åsikter. Det torde vara ett ideal som har framtiden för sig, på både individuell och kollektiv nivå (autarki på nationell eller europeisk nivå är ett återkommande alternativ till global frihandel i den europeiska högerns historia). Autarken befinner sig på så vis bortom röken och träsket. Detta är värdefullt inte minst existentiellt, autarken är sann mot sig själv och har en inre frihet oavsett den historiska eran. ”Ära och själslig renhet tillfaller de som i sitt liv har följt sin vilja och ambitioner, hur orimliga eller svåruppnåeliga dessa än har varit”. Men autarken bör inte vara en ensam ö, han eller hon måste finna en gemenskap. Carl skriver om balansen mellan man och kvinna, nödvändig för att autarken ska kunna skapa en familj. Men också om de högbornas gemenskap och mellanmänsklig gemenskap. De organiska gemenskaperna är alternativ till den nivellerade och atomiserade samtiden, på samma sätt som homo autarkhia är det till homo consumens. För någon kan det handla om ett byalag eller grannsamverkan, för någon annan kan det handla om ett mer uttalat Männerbund eller familjen. De rena partierna framstår i jämförelse som något begränsade, kanske nödvändiga men absolut inte tillräckliga. När världsbranden kommer bör vi ha förberett oss på andra sätt än enbart genom att rösta, boken innehåller överhuvudtaget sunda metapolitiska resonemang.

Det gäller inte minst de aforismer som behandlar motkulturen. Motkulturen är nödvändig, och den bör varken vara politiserande eller livsförnekande. Autarki, äkthet, personlighet och riktning är exempelvis ideal som inte nödvändigtvis behöver vara öppet politiska, de kan lika gärna anammas och uttryckas av en modeskapare eller en TV-kock. Flera aforismer tar specifikt upp värdet av humor och satir, betydelsen av äkthet, livsglädje och sanning genomsyrar hela boken. För den som vill bidra till en levande motkultur är det givande läsning, oavsett om vi gör det som skapare, mecenat eller konsument.

Boken genomsyras av insikten att allt som lever också kommer att dö, på så vis uttrycker den också den tragiska världsåskådning som förknippas med Europa. Det här gäller också det moderna samhället, det kommer gå under och med det mycket av det vi håller kärt. Men känslan som förmedlas är inte sorg över detta, utan insikten att det också innebär möjligheter och kan ge upphov till något annat. Bortom världsbranden och caesarernas era kan det autentiska samhället vänta, om det är den riktningen vi väljer att sträva mot. På så vis är läsningen ett bra motgift mot nattmänniskans svarta piller. Det är kort sagt en bok som rekommenderas varmt. Tankar bortom röken inleds med en finstämd hyllning till en älskad vän och göte, den för många av Motpols läsare också bekante och uppskattade Kim Petrusson.


  • 12
    Delningar