Det tas avstånd från mångkulturalismen i parti och minut nu, och muskelliberaler vill plötsligt försvara Europas värdegrund. Assimilationen tycks vara på väg in på arenan igen.

Vinden vänder snabbt i Europa när det gäller mångkulturen. Sverige – som nyligen fick sagda kulturform inskriven i grundlagen – börjar plötsligt se ensamt ut och diverse debattörer försöker anpassa sig. Samtidigt måste man förstå att det inte är mängden invandring som kritiseras av Andrea Merkel och David Cameron – här finns (som ofta annars) en språklig dissonans mellan ”extremhögern” och den bredare debatten.

Mångkulturalism inte massinvandring
Mångkulturalism är, för de ”muskelliberaler” som nu plötsligt låter som om alla har vetat att det mångkulturella projektet varit dumt hela tiden, uppfattningen att andra folkgrupper ska få bevara sin kultur och stärka sina etniska särdrag, och därmed sin gruppsammanhållning i de länder till vilka de kommer. Att följden av denna ideologis tillämpning blir att invandrargrupper isoleras från varandra och majoritetssamhället kan förefalla ganska uppenbart. Inte heller kommer de egentligen mer parantetiska marginalfenomen av typen hedersmord och burkor som blåses upp bortom alla proportioner av Europas nya neokonservativa som en chock, kan det tyckas. I själva verket är det dock så, att lite eller inget av allt detta egentligen är ett resultat av ”mångkulturalismen” som ideologisk strömning på det sätt de ”hårda liberalerna” nu antar.

Det är högst tveksamt om vare sig oskyldiga religiösa och kulturella aktiviteter eller hedersmord och ovilja att ta kvinnor i hand verkligen påverkats särskilt mycket av det svenska vänsterbjäbbandet om invandrargruppers rättigheter och mångkultualismen som teoretiskt och politiskt projekt. Det mesta tyder snarare på att invandrargruppers möjlighet/tendens att bygga en från majoritetssamhället separat identitet är kopplad till mängden invandring; muslimer och andra grupper har helt enkelt kunnat flytta över hela gemenskaper till Europa, och därmed bildat om inte stater i staten, så åtminstone små nationer i staten. Det i sin tur gör att både positiva och negativa levnadsvanor medföljer på köpet, något som i sin tur bara har sekundär relevans för själva huvudfrågan: de motsättningar som uppstår, och växer exponentiellt, i invandringens spår.

Assimilation till…?
Alternativet som nu framhålls av ”hårda liberaler” är trots detta ganska uppenbara faktum inte begräsning av invandringen och uppmuntran till återvandring, utan mer eller mindre uttalad assimilation.

Till vad då, kan man då fråga sig?

Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet lider i dagslaget av en så pass våldsam identitetskris att det är synnerligen svårt att se vilka värden som skulle kunna ligga till grund för en pånyttfödd assimilationspolitik. Till största delen handlar det om rent negativa värderingar – invandrare ska inte få tycka att män och kvinnor är olika, de ska tro på Gud lagom mycket eller helst inte alls, och de ska tycka att alla ska få göra som de vill utan att någon annan ska få uttala sig om det. Jämlikhet, svensk postmarxism och människorätt ska omfatta alla, inte bara svenskar. Det är en löjlig tanke.

Icke-alternativ
Att särskilt många invandrargrupper skulle vara så urbota imbecilla att de kopierade den svenska antikulturens uppföranderecept – att förneka sig själv som etnisk och kulturell grupp, slänga bort sina traditioner i samexistensens och toleransens namn, och slutligen sluta föda barn, har jag i vilket fall svårt att tro. Om inte annat kommer den första grupp som inser att det inte är någon vidare lösning att ha allt att vinna på mer reaktionära, och därmed både biologiskt och kulturellt mer fruktbara, levnadsmönster.

Assimilationstanken är om möjligt ännu dummare än mångkulturen – i synnerhet när man under decennier ägnat sig åt att aktivt förneka att någonting ”svenskt” överhuvudtaget existerar, i vilket åtminstone vissa invandrare möjligen skulle kunna assimileras. Att assimilera folk till en negativt definierad liberalism är bara befängt.

Misslyckat på förhand
I Sverige är det enda projektet kommer att leda till ogenomtänkta, larviga förbud mot slöja i vissa sammanhang och kampanjer mot hedersvåld som torde få ungefär samma utfall som den svenska pedagogikens ”antimobbningsprojekt.” Vad det hela annars skulle gå ut på är svårt att föreställa sig; tvångsmidsommarfirande? När det gäller invandrares upplevelse av att vara förfördelade, och svenskars upplevelse av att bytas ut och hunsas i sitt eget land, kommer inga av de här åtgärderna att göra någon nytta alls. De etniska motsättningarna består och förstärks – med eller utan provocerande symbolhandlingar ämnade att skapa assimilation.

Huruvida dessa etniska grupper är huggna i rasvetenskaplig sten eller konstruerade genom att de haft olika färg på kläderna som små är för övrigt helt irrelevant – skulle det vara så att balansen mellan arv och miljö av marxist-alkemiska orsaker är 0 mot 100 i fallet folkgrupper är det i vilket fall uppenbart att de briljanta sociologer som upptäckt detta inte har den bittersta aning om hur man ”dekonstruerar” etnicitet. Annat än hos europeer, då, vilket med svenskarnas pinsamma situation som färskt exempel knappast lär gå att tillämpa på folk med livskraftigare kulturella värderingar. Tror någon att muslimer kommer att utse Eva Brunne till att spela Allan i deras moskéer?

Realistiska varianter
Det enda vettiga sättet att hantera invandring är att antingen ha en så minimal invandring att de som anländer kan absorberas in i den huvudsakliga befolkningen på någon enstaka generation, eller tillåta begränsade grupper att bosätta sig inom begränsade områden med sin kultur mer eller mindre intakt. Det förra är realistisk assimilering, det senare är något så när realistisk ”mångkultur”. Att importera stora och expanderande etniska och religiösa grupper, bli chockad när dessa grupper helst bor med sin egen sort, och slutligen börja mobba majoritetsbefolkningen och kalla den rasistisk är däremot antingen idioti eller sabotage. Att sedan försöka tvinga hundratusentals invandrare att assimilera sig till något man inte ens kan säga vad det är längre är bara fortsatt galenskap på samma spår.

Den realpolitiska lösningen i dagsläget är till att börja med att minimera vidare invandring – sedan försöka räkna ut hur i hela friden man ska kunna lösa situationen som uppstått utan att det hela urartar i en eller annan form av våld. Risken för det senare ökar för varje år på hela kontinenten.

Innan debatten i Sverige kommit så långt att den begriper så pass uppenbara saker kommer ingen ”hård liberalism” i världen att hjälpa.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.