Bland småpartierna i valet fanns det några med en mer genomtänkt och helgjuten ideologi. Bland dessa återfinns det lilla Klassiskt Liberala Partiet, som utgår från en klassiskt liberal ståndpunkt (samma ståndpunkt som ibland kallas nyliberal). Man påpekar mycket riktigt att man står långt till höger om den etablerade borgerligheten, eftersom man i princip vill avveckla statens uppgifter utöver skyddet av individens fri- och rättigheter. Man vill alltså ha den så kallade nattväktarstaten.

På ett plan kan man känna samma sympati för KLP som man gör för andra idealister, för andra människor med en övertygelse (till exempel trotskisterna i det lilla partiet Arbetarmakt, lite rörande är det allt att det finns människor som troget lever kvar i 1920-talet, oavsett om de är liberaler eller trotskister). Det är också så att deras kamp mot den terapeutiska och allomfattande staten skulle ha positiva effekter även för nationalister och traditionalister om den vore framgångsrik, på så vis att det skulle öka vårt handlingsutrymme och våra möjligheter att skapa egna institutioner (allt från friskolor till media till krogar).

Men den klassiskt liberala kampen kommer inte att vara framgångsrik, och varför ska behandlas i dagens inlägg. Några av de punkter där KLP brister, är även av intresse för nationalister. Dagens inlägg är därför både en uppmaning till de klassiskt liberala att fundera kring frågor om traditioner, identitet och etnicitet, och en liten ”mini-introduktion” till radikalkonservativt tänkande för nationalister.

Avsaknaden av historiskt medvetande
I likhet med många människor som ”sett ljuset” i form av en attraktiv och allomfattande ideologi, saknar de klassiska liberalerna ett historiskt medvetande. De varken kan, eller försöker, förklara hur den allomfattande staten uppstått. De vet att de tycker att den är dålig, men de kan inte förklara den, vet inte vilka behov den uppfyllt historiskt, vilka grupper och krafter vars samspel skapat den, et cetera. Därför vet de heller inte hur man ska kunna avskaffa den allomfattande staten, och som alla sekterister genom historien sätter de överdriven tilltro till kraften hos sina argument. Som om argument egentligen någonsin avgjort historien.

Därför blir deras historiesyn ett sterilt ”före” och ”efter”, utan egentlig koppling, alltså en form av utopism. Om de klassiska liberalerna någon gång skulle intressera sig för frågan om den terapeutiska statens uppgång, kan de rekommenderas professor Gottfrieds bok After Liberalism.

Kopplat till bristen på historiskt medvetande finns det även en brist på socialt medvetande. De klassiskt liberala identifierar inte sociala grupper som kan spela en central roll i kampen mot den terapeutiska staten. Återigen på grund av tron att ”våra argument är så bra att de står över kampen mellan olika grupper i samhället. Om alla bara får höra våra argument kommer dom att inse detta”. Om de klassiska liberalerna vill utveckla ett socialt medvetande, kan de rekommenderas att läsa The Old Cause.

Utopism, men inte alltid
Intressant är också att de klassiska liberalerna har lätt att förespråka väldigt radikala förändringar av samhället (statens avveckling), men när det gäller egendomsförhållandena är man inte lika radikala. Å ena sidan så godkänner man bara utbyten och kontrakt mellan individer som är frivilliga, å andra sidan vill man inte göra någon stor omfördelning av rådande egendomsförhållanden trots att dessa ofta ursprungligen vilar på ofrivillighet. När adelsmän, kyrkor och stater med våld omfördelat resurserna i samhället, väljer de klassiska liberalerna i 9 fall av 10 att låta de fattiga förbli fattiga och de rika förbli rika. Man tvingas därför konstatera att vänsteranarkisterna är mer konsekventa i den här frågan. För att ett klassiskt liberalt samhälle inte ska vara ett ojämlikt hån, och ett bevarande av orättvisor skapade med politiska medel, vore tvärtom det rimligaste att inleda övergången till det nyliberala lyckolandet med en massiv engångs-omfördelning.

Människotyper och socio-kulturellt kapital
De klassiska liberalerna saknar också, som alla utopister, kännedom om hur människor och samhällen fungerar. För att ett samhälle med minimal stat ska kunna fungera, krävs det faktiskt en ganska avancerad människotyp, och en uppsättning normer, värderingar, och andra former av socialt kapital. Det är alltså inte helt lätt att hantera en sådan plötslig ökning av friheten som de klassiska liberalerna strävar efter, man kan jämföra det hela med att plötsligt släppa ut någon från ett gruppboende och säga ”nu klarar du dig själv”. Ett folk som fostrats av den terapeutiska dagisstaten kommer i det läget att klara sig så dåligt att det snart skriker efter dagisstatens återinförande.

Ett samhälle med hög grad av personlig frihet behöver därför människor som kan hantera detta. Sådana människor har inte sällan sin förankring i traditioner, de har inte sällan en organisk identitet, och de har inte sällan någon form av spiritualitet. Men de klassiska liberalerna nämner inte med ett ord hur de föreställer sig att traditioner, identitet, solidaritet och spiritualitet ska kunna överleva i det klassiskt liberala samhället. Kanske kan man invända att sådana frågor ska skötas av det civila samhället, genom frivilligt samarbete, men det vore då klädsamt om de klassiska liberalerna själva redan idag började syssla med sådant. För om de inte själva orkar göra det, så antyder det att inte andra heller kommer att göra det, och att den infrastruktrur i form av värderingar och normer som är själva grunden för ett frihetligt samhälle, kommer att gå under snabbt.

Någon som skrivit en del om vikten av bra kulturmönster i en frihetlig stat är Lundensis, som även spridit uttrycket privatkonservatism.

Den etniska basen för samhället
Kopplat till den naiva synen på att normer och gemensamma värderingar uppstår och överlever av sig själva så snart den ondsinta staten avskaffats, är KLP:s syn på invandring. Denna menar de ska vara fri. Detta är givetvis ett gulligt krav. Det är samtidigt en snabb väg till samhälleligt självmord.

De klassiska liberalerna vill alltså skapa ett mångkulturellt samhälle, med ett flertal etniska grupper som samexisterar. Problemet är att vissa etniska grupper kommer att vara mer framgångsrika än andra, och vissa mer talrika än andra. Detta rör sig sällan om samma grupper, de talrika är sällan de som är rikast. Att detta föder missnöje, oavsett om de klassiska liberalerna frenetiskt försöker övertyga de mindre framgångsrika grupperna om att ”men ni lever i den bästa av världar”, är självklart. Lika självklart är att en talrik men fattig grupp inte avstår från att bruka politiska medel, i extremfallet i form av våld och återupprättande av Staten, när den upplever sig förfördelad. Detta demonstrerar att även om klassiska liberaler kan drömma en utopi där det politiska är dött, så har det en otäck förmåga att återkomma. Och den mångetniska staten påskyndar processen, eftersom känslan av avund är starkare när den rikare gruppen inte delar den egna hudfärgen, religionen och/eller kulturen. Det må vara tragiskt och det må vara ”fel”, men tyvärr för våra utopister är det så det är. Amy Chua har skrivit läsvärt om detta.

Det finns fler områden där jag inte delar de klassiskt liberala idealen. Den utslagning av mentalt och fysiskt funktionshindrade, eller människor som bara råkat ha otur, som kommer att bli följden finner jag till exempel motbjudande. Bland statens uppgifter återfinns att ta hand om de svagaste grupperna. Men detta är i sammanhanget ointressant, eftersom de klassiskt liberala här dels tror att det kommer att lösas genom allmosor, dels att staten, och vi andra, egentligen inte har någon sådan plikt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.