Idag ser vi på film. Det följande är en kort introduktion till Alfred Hitchcocks filmskapande – både som tekniskt genial underhållning, och i viss mening djupt problematisk trendsättare.
Alfred Hitchcock är en av gårdagens största regissörer. De flesta av hans verk håller än idag utmärkt klass, och är i högsta grad sevärda.
För många yngre tittare torde tempot vara ett av de största problemen med att ta till sig äldre filmer, vilket givetvis gäller även Hitchcocks. Den närmast epileptiska klippning och hetsiga kameraföring som utmärker stora delar av modern populärfilm – spänningsfilm i synnerhet – har hos många (i viss mån även undertecknad, som i och för sig inte är något vidare på att ”hänga med” i vad Hollywood trycker ur sig numera) lett till en form av koncentrationssvårigheter. Givetvis är greppet genomtänkt och syftar till att maximera tittarens uppmärksamhet, och går man tillbaka bara en så kort bit som till 70-talet var detta i många fall helt okända metoder, än mer så under Hitchcocks storhetstid. Det här ska man givetvis inte låta utgöra något hinder; till syvende och sist är det en vanesak, och att missa filmhistoriens storverk för att man till en början blir stressad och vill att det ska ”hända något” är naturligtvis inget vidare sätt att ta itu med sitt kulturintresse.
Hitchcock producerade filmer inom ett flertal genrer, och hans thrillers och psykologiska rysare är de mest välkända. De utmärks vanligen av komplex och intressant handling, och är i många fall påtagligt moderna i sin förmåga att skapa spänning. Vissa filmer är idag märkbart daterade – en Kalla Kriget-thriller som Torn Curtain framstår mest som en fattig version av samtida James Bond, trots vissa intressanta vändningar i handlingen och en lägre andel ”action”. Andra håller betydligt bättre – psykopatskildringen Frenzy, med för tiden ganska obehagliga scener och inslag av den bisarra svarta humor som utmärkte Hitchcocks filmskapande, föregriper den senare italienska Giallo-genren, och hör till de bästa filmer Hitchcock någonsin producerat. Psycho behöver väl knappast ens nämnas.
Filmteknisk var Hitchcock både pedantisk och genialisk. Många ytterligt innovativa grepp förekommer i filmerna – kameraåkningen framåt/bakåt kombinerad med zoom för att skapa känslan av yrsel skapades enkomt för Vertigo, och måste ha varit tekniskt synnerligen besvärligt att genomföra vid tiden. Hans detaljerade storyboards, där i princip hela filmen tecknades av honom själv på förhand, är även de närmast legendariska. Vissa av hans ovanor och fördomar hade en negativ inverkan på filmerna – han hade en notorisk ovilja att filma mot annat än kuliss, vilket är oproblematiskt i en film som Rear Window, men i vissa andra fall ger en känsla av en närmast teaterartad miljö som uppriktigt sagt inte var särskilt vanlig ens vid tiden då filmerna spelades in, och fungerar än sämre idag. Problemet kräver dock inga storslagna mentala krumbukter för att bortse ifrån.
Ett mer relevant störningsmoment hos Hitchcock, också det tidstypiskt, är den enorma influens freudianismen och psykoanalysen haft på hans filmskapande. Denna sida av hans katalog, med inte minst den ”komplexa relationen till modern” som återkommande och överexplicit tema inte bara i Psycho, utan även i filmer som nästan lika klassiska Strangers on a Train (där den spritt språngande mördaren mycket riktigt strävar efter att oidipalt få sin far mördad), blir uppriktigt sagt tröttsam. Denna aspekt diskuteras också ingående av flera tidigare medverkande i Hitchcocks filmer i dokumentärer om hans filmskapande, och det förefaller som om hela Hollywood gick i freudianskt orienterad terapi under denna tid. Att filmerna satt tonen för många tusen senare produktioner från USA är talande och intressant, och skulle kunna öppna för omfattande kritiska studier av den amerikanska massfilmindustrin.
Medan Hitchcocks verk förblir utmärkt underhållning och filmtekniska små mästerverk, är de alltså inte utan sina problem. De utgör i vilket fall en central del av den senvästerländska, anglosaxiska och därmed till viss del svenska kultursfären, och kan med fördel både avnjutas som förströelse och betraktas med ett kritiskt öga. Det problematiska i normaliseringen av Freuds knäppa teorier blir hos Hitchcock så explicit att man inte behöver vara vare sig filmkännare eller allt för utbildad för att märka av det.
Och i slutänden handlar ju filmerna till stor del om dårar, även om det dåraktiga i att omfatta en antropologi så pervers som den ursprungliga psykoanalysens sannolikt är väl så farligt som knivbeväpnade mödramördare, gömda utanför duschdraperiet.
Om skribenten: Solguru
