En sällsynt deprimerande krönika, ämnad att försvara neokonservatismen och utbredandet av liberal hegemoni med brutal vapenmakt, får idag tjäna som inkörsport till ett resonemang om hur konstigt det blir när de som försvarar dödandet av muslimer på deras egen mark anses moraliskt överlägsna dem som helt enkelt inte vill invaderas på egen hemmaplan.
Ett inlägg på Tradition och Fason av Dick Erixon fångade min uppmärksamhet alldelens nyss. Jag har inget som helst intresse av att gå i polemik mot dem som driver sidan; den fyller förstås en sorts funktion. Även om jag och många med mig finner det direkt komiskt att de tror sig kunna påverka det svenska debattklimatet med sin märkliga kombination av Thatcherism och ryggkrökande inför både svensk kulturmarxism och de sämsta sidorna av det amerikanska samhället, är det ändå ett av få ställen där folk med lätt avvikande åsikter får komma till tals. Låt vara att de censurerar alla kommentarer från bland annat motpolskribenter, i tron att detta avståndstagande från ”högerextremismen” på något sätt ska köpa dem mer utrymme i det offentliga rummet. Det är begripligt, och bara ett av många exempel på hur situationen i Sverige ser ut.
Erixons inlägg hör dock inte till det som kan ses som positivt med Tradition & Fason – tvärtom. Vad det är, däremot, är ett utmärkt exempel på hur snedvridet samhällsklimatet faktiskt har blivit. Erixon räknas av vissa som ”en av Sveriges mest inflytelserika bloggare”, sitter som ordförande i Medborgarrättsrörelsen och dyker upp i media lite nu och då. Vad är det nu för konstigt med det? Låt vara att Erixon som anhängare av ”libertariansk kommunitarism” egentligen givetvis passar utmärkt in i det svenska klimatet – som alla andra liberaler som egentligen är postmarxister kan han helt enkelt låtsas att massinvandringen och angrepp på kärnfamiljen är uttryck för ”individuella val” och en organisk utveckling mot mänsklig frihet, och inte de tvingande, medvetna politiska projekt de egentligen är. Men han hyser andra åsikter, som man kan tycka är kontroversiella även med svenska mått mätt, och där kommer vi in på artikeln på Tradition & Fason.
Upp till kamp för påtvingade värderingar
Så här skriver Erixon bland annat:
”När världen kommer allt närmare inpå oss, då blir det särskilt viktigt att ha sina värderingar närvarande i sitt medvetande. Flera gånger visar historien på hur olika civilisationer som kommit på kollisionskurs med varandra till följd av att man på grund av kommunikationernas utveckling inte längre kan ignorera varandra, har hamnat i ett värderingarnas krig.
Bara den ena civilisationens grundläggande värden kan överleva på längre sikt. Vi såg ett sådant civilisationernas krig i det amerikanska inbördeskriget. Syd och Nord kunde inte längre blunda och låtsas att den andre inte fanns. Dessa icke-kompatibla livsstilar, en med slaveri och en utan, kunde inte längre leva sida vid sida. Den ena var tvungen att ge efter för den andre.
Som jag ser det innebär globaliseringen att den västerländska civilisationen och dess värderingar hamnar på kollisionskurs med de totalitära, främst den islamistiska. Frågan är vilka värderingar som ska styra när globaliseringen omöjliggör att de kan leva sida vid sida.”
Detta både föregås och följs av ett engagerat stöd för den amerikanska neokonservatismen – det vill säga den ”intellektuella” och politiska rörelse som till största delen består av gamla trotskister, som bytt ut sina tidigare övertygelser om kommunismens spridande över jorden med våld till demokratins dito. De är inte konservativa i någon meningsfull bemärkelse; de stödjer överlag invandring, abort och andra traditionellt kulturmarxistiska projekt i betydligt högre utsträckning än andra konservativa, men de menar att världen måste påtvingas denna typ av värderingar med våld.
Skillnad på folk och folk
Det som slår en här är givetvis hur dum situationen i ett land kan bli – till och med utifrån dess egna övergripande regler. Erixon menar att västerlandet måste utrota andra kulturers värderingssystem och livsstilsmönster för att kunna överleva, och han menar att detta både kan och bör ske genom anfallskrig. Givetvis hävdar han också att det handlar om ”grundläggande värden”, mystiskt inbyggda i människan i enlighet med 1776 års amerikanska principer, vilket är rent trams i sammanhanget. Han backar med utgångspunkt i den här legalistiska kvasiuniversalismen det massdödande som pågår i Irak och Afghanistan – inte bara som ett sätt att rädda befolkningen från våld, utan som ett pseudoevangeliskt, ideologiskt frälsningsprojekt.
Och denna människa anses ändå på något vis legitim. De av oss som faktiskt motsätter oss omotiverat imperialistiskt våld, uttryckligen både respekterar och intresserar oss för kulturer som avviker å det grövsta från vår egen, men också motsätter oss massinvandring och etnisk upplösning till respektive i våra egna länder, blir ändå ”extremisterna” i sammanhanget. Det är en grotesk situation.
Expo skriver inte om Erixon, Antifascistisk Aktion eldar inte upp hans bil. Ändå är det han som stödjer massivt våld, kulturimperialism och fullskaliga krig. I detta sammanhang kan man tycka att motstånd mot Sveriges invandringspolitik, och ett intresse av att återuppliva det svenska och europeiska kulturella arvet inom Sveriges och Europas gränser, borde anses åtminstone mindre moraliskt problematiskt för vänsterorienterad mediaelit, humanister och vänsterextremister. Att det inte gör det visar om inte annat att deras perspektiv är åtminstone lika skruvat som Erixons.
Om skribenten: Solguru
