Intervju: Lennart Svensson

Det har inte undgått motpols läsare att undertecknad är en stor beundrare av Lennart Svenssons verk. Jag har nämligen tidigare recenserat ett par av hans verk, och snart är det dags igen, denna gång med hans engelskspråkiga äventyrsroman Redeeming Lucifer. Men innan dess tänkte jag att vi ska stifta bekantskap med namnet bakom verken. Så följer i denna artikel en angenäm intervju med Lennart, där vi främst diskuterar hans verk men även får en närmare inblick i vem han är.

Aktuellt, Filosofi, Konservatism, Litteratur, Rekommenderat, Traditionalism

RC: Berätta lite om dig själv.

LS: Jag föddes 1965 i centrala Skandinavien, södra Lappland, som son av ett folkskollärarpar. Litteraturen mötte jag i form av science fiction. Jag bestämde mig vid cirka 17 års ålder för att bli författare. Douglas Adams, Heinlein och Tolkien var författare man då påverkades av.

 Efter värnplikten blev det studier i Uppsala. Att hitta inspirationen i PK-styrd humaniora var inte lätt men med tiden fann jag en traditionell bastion i form av indologi, som är lika med språkstudier, som är lika med sanskrit. Jag hade redan 1985 köpt och läst Bhagavad-Gîtâ så nu skulle jag få det hela från källan. Jag tog iaf fil kand-examen i indologi 1998. Mot slutet av 80-talet i samma stad, Uppsala, hade jag även jobbat på krog, en då nödvändig paus från studierna och en möjlighet till lite ”verklighet”.

Mitt egentliga, kreativa skrivande hade pågått parallellt med allt detta men det gav inte frukt förrän med egenutgivna böcker 2007-2010. Samt med mina engelskspråkiga Manticore Press-böcker såsom Ernst Jünger – A Portrait och Science Fiction Seen from the Right (2014, 2016).

RC: Du har själv under några års tid skrivit för motpol, med artiklar både på svenska och engelska. Det var ett brett urval av ämnen, med allt från filmrecensioner, metapolitik och artiklar med inriktning på andlighet, varur sistnämnda innehåller en av mina favoriter. Det var en artikel med rubriken ”Megatrend: no risk for major war” som behandlar hysterin som uppstod innan ödesdatumet 21.12.12. De läsare som kommer ihåg denna hysteri känner säkert till att det var en hel del teorier som kretsade världen över, att någonting drastiskt kommer att ske den 21 december 2012. Teorierna utgick från bland annat mayafolkets kalender. I din artikel försvarar du en fredlig framtid, och syftar till en ny gyllene tidsålder som ska ha påbörjats i slutet av 2012. Håller du fortfarande fast vid denna tro nu när världens alla ”megamaskiner” återigen rustar upp för diverse scenario?

Bra fråga. Jag vidhåller att trenden i världen INTE går mot materiellt krig, hyperkrig av 1900-talsssnitt. Det krigas än men det är begränsat. Men det blåses upp av massmedia bortom sans och vett.

Skiftet i tiden för detta anser jag numera kom 2011. Invasionen av Libyen skedde ju då, och det var det sista old school-kriget. Och stöd för 2011 som ett skifte får jag av C. J. Callemans beräkningar på en variant av Mayakalendern. Mänskligheten nådde ”unity consciousness” hösten 2011 anser Calleman i The Mayan Calendar and the Transformation of Consciousness (2004). Nu ser vi inte av något fredligt sentiment i världen, men essentiellt lades grunden för en ny tidsanda då, 2011. Jag anser att det är Sat Yuga som ersatt Kali Yuga. Vi måste bara realisera det inom oss. Dvs, vi ska behålla vår känsla för vår egen etnicitet, språk och kultur, vi ska bekämpa Imperiets globalism (new ageare som Calleman brukar inte alltid poängtera sådant) men ja, det är en ny tid nu.

Dock kommer jag för den skull inte alltid att predika fred…! Det är så tråkigt att säga ”det blir inget krig”. Så tråkigt att säga ”nej” när man kan säga ”ja”. Det är roligare att skrämma upp vardagsnissen som läst i MSM och säger att nu kommer krig och fasa – och då själv nicka allvarligt och säga, verkligen mannen, nu kommer Harmageddon. Jag ser apokalypsens fyra ryttare komma. Gör bot och bättring, detta är syndens lön! Du måste ta värvning i armén eller gräva ett djävligt djupt skyddsrum…

Men till mina närmaste säger jag ju inte det. Jag säger att det blir inte storkrig för tidsandan är emot det.

RC: Det torde vara givet för den hugade att förstå ditt intresse för perennialism och Tradition. Kan du berätta lite för läsarna hur detta har utvecklats med tiden?

LS: Mitt intresse för den traditionella filosofin och den eviga – perenniala – vägen började när jag skaffade Bhagavad-Gita 1985. Denna sammanfattning av Indiens veda-filosofi var en ögonöppnare; här var en religiös urkund som rent och klart talade om själen och Gud, hur individens själ är ett fragment av all-själen. På 1990-talet läste jag så sanskrit i Uppsala och fick lite mer koll på det hela, det språk som BhG mm. är skrivet på.

I samma stad försökte jag läsa filosofi men den akademiska sidan av det hela gav inte mersmak. Det var, med Schopenhauers ord, ”professorsfilosofi för filosofiprofessorer”. Metafysiken var helt utrangerad. Allt var reduktionistisk närsynthet och tvivelsjuka. Man fick på egen hand läsa Steiner och Martinus samt gnostiska urkunder och ta del av Goethes och Jüngers idealistiska undersökningar. Jag fick där byggstenar för min helhetsinriktade, holistiska syn.

Den första traditionella urkund jag läste var annars Bibeln och jag har inte helt släppt denna ådra. Johannesevangeliet i Steiners tolkning ger till exempel en del fingervisningar för en mystisk världsbild. I Borderline har jag utvecklat min esoteriska, perenniala metafysik.

RC: De som känner till dina alster och verk känner säkert till att du är en stor fantast av science fiction. Du har bland annat skrivit en bok som heter Science fiction seen from the right som tar upp olika traditionella teman i sf-sfären. Utöver det så har du suttit i panelen på sf-konvent och skriver ofta recensioner om diverse sf-filmer och böcker på din hemsida Svenssongalaxen. Kan du berätta mer om hur denna fascination uppstod, och ge ett par rekommendationer av vad du kan anse som matnyttigt för motpols läsare?

LS: Sf framstod för mig som ett slags moderna sagor. Det var (har jag funnit ut senare) symbolerna som fångade en – rymdskeppet, framtidsstaden, den främmande planeten, och i den närliggande fantasygenren den rena heroismen symboliserad i hjältar med svärd, svåra uppdrag i obeskrivliga länder och sköna damer att lägra.

Och en huvudströmning i sf är och förblir den konservativa. Traditionella värderingar som mod och uppoffring, viljestyrka och ansvar, kamp intill döden och en dragning mot transcendens, att gå ”Bortom Bortom” – detta finner vi i tongivande romaner av Heinlein, Herbert, Tolkien och A. C. Clarke. Såsom Heinleins Space Cadet, Starship Troopers och Time for the Stars, Frank Herberts Dune och Clarkes 2001.

Den sistnämnda må vara bättre som film. Men fler konservativa sf- och fantasyklassiker är Philip K. Dicks Galactic Pot-Healer (om att möta gud och ge sig i kast med ett projekt som lyfter en andligt), Mythago Wood av Robert Holdstock (ens inre rymmer kollektiva arketyper, man ser dem i romanen realiseras i en gåtfull skog) och That Hideous Strength av C. S. Lewis (kamp mot nihilismen i efterkrigstidens England). Samt Lewis och Tolkiens fantasyromanserier, som innehåller detta: tro och viljestyrka och kamp mot ondskan, framställd på ett sätt man kan relatera till, trots att det är fantasivärldar. Många av dagens högermänniskor i västvärlden sägs ha haft Tolkien som inkörsport till traditionalism och konservatism.

RC: I din första roman Antropolis har du målat upp en framtid som är långt ifrån den av dystopisk klang som vi annars är väldigt vana vid, speciellt vad gäller den anglosaxiska sfären av böcker och film, men den är heller inte riktigt utopisk. Där finns meningsskiljaktigheter och problem att lösa. Boken är präglad av ariska teman som både Joakim Andersen och jag har snappat upp och skrivit ned i våra recensioner av boken, som finns i länkarna längst ner. Man kan säga att Antropolis är en arkeofuturistisk resa som bryter med den mer moderna sf strömningen. Kände du att det behövdes en sådan bok, och vad var syftet med att skriva den?

LS: ”Arkeofuturism” täcker bra in en del av Antropolis egenart. Dvs, det finns nog andra sf-romaner som varnar för titanisk teknik och som ställer andliga värden mot detta. Det kan bli lite simpelt. Men med arkeofuturismen ombord så kan man bejaka tekniken men kalibrera den med andlighet och traditionella värden. Det är inget antingen-eller, det är en förening. Och smörjmedlet heter konst, musiska attityder. I vidare mening så inspirerades romanen av Ernst Jüngers Heliopolis och Thea von Harbous Metropolis, de hade också idéer i rätt, konservativ riktning, samtidigt som tekniken i stort bejakades. Något ”tillbaks till naturen” i romantisk anda är det inte frågan om.

RC: Du har skrivit en bok som heter Actionism – How to become a responsible man, som någon gång under detta året blir utgiven av förlaget Manticore press. Vad är detta för verk?

Actionism – How to Become a Responsible Man är min livsfilosofi på 300 sidor eller vad det nu blir i tryck.

Temat är: Hur ska man handla här i livet? På vilka grunder? Utifrån en perennial, traditionell världsbild konstaterar jag att vi alla måste handla. Även en mediterande eremit måste åtminstone andas och underhålla sin kropp med mat och dryck. Alla måste således handla. ”We all must act, therefore actionism is the way.” I processen betonar jag viljans betydelse; förenad med tanken blir vilje-tanken ett strategiskt vapen i att vandra livsvägen.

Den grundläggande metafysiken och ontologin skisserades i Borderline – A Traditionalist Outlook for Modern Man. I Actionism repeteras detta i nödvändig grad men inalles har denna bok fokus på individen, på etiken. Min filosofi utvecklas med följande namn som bollplank: Evola, Castaneda, Nietzsche, Neale Donald Walsh, Kierkegaard och d’Annunzio.

RC: Ernst Jünger har länge varit på tapeten hos merparten av motpols författarsidor, och är även en personlig favorit. Du har som tidigare nämnts skrivit Ernst Jünger – A portrait, en bok som fångar den sanna atmosfären i Jüngeriana-sfären, och till skillnad från flertalet andra böcker som försöker närma sig Jüngers liv och verk bryter med den politiska korrektheten som genomsyrar dessa verk. Jünger hade flera intressanta sidor. Av dessa finner vi Krigaren, Psykonauten, Metapolitikern, Biologen och Esoterikern. Vilken sida av Jünger finner du mest av värde för 2000-talets människa?

LS: Esoterikern Jünger är viktigast att framhålla. Denna sida är nämligen förtigen av de mainstreamverk som behandlat honom. Men har man väl hittat den så står den som en integrerad del av hans verk, från Das Abenteuerliche Herz 1929 över Der Arbeiter till An der Zeitmauer och vidare, med Eumeswil 1977 som sammanfattning. Här är det platonska idéer, arketyper, gestaltkvalitet och annat metafysiskt, förklarat på ett lättfattligt sätt. Jünger är unik som läsbar, allsidig författare i denna skola; efter Goethe och Schopenhauer är han den främste idealistiske perennialisten vi har.

 RC: För ett litet tag sedan gav du ut din första roman på engelska, Redeeming Lucifer. Det är en fantastiskt andlig resa som tar med läsaren på ett episkt äventyr, vilket jag tänker spinna vidare på i en kommande recension här på motpol. Vill du själv berätta lite för läsarna om denna bok, och hur pass stor var utmaningen att skriva en första engelskpråkig roman?

Redeeming Lucifer växte fram som en fantasy inspirerad av Michael Moorcock, gnosticism, Paradise Lost och lite annat. Vad gäller att skriva på engelska så började jag seriöst satsa på det kring 2008. Bland annat ökade jag mitt ordförråd; jag tog engelskspråkiga romaner jag hade, skrev ner ord jag inte förstod, kollade upp dem i ordbok och pluggade sedan in dem. Det var en extensiv, lågintensiv process parallellt med att översätta de bokmanus man hade liggande – svenskspråkiga saker, omöjliga att få ut i detta land.

Detta pluggade och översättande höll på ett par år tills det slutligen gav frukt, allmänt sett 2014 då Ernst Jünger – A Portrait gavs ut. Sedan kom nästa tröskel, skriva fiktion på engelska, och den klarades av 2016 när Redeeming Lucifer antogs. Fiktion är svårare än sakprosa. I sakprosa har man stöd av forskning och andra verk; i fiktion är det ju tänkt att man ska förmedla en unik vision, ge en illusion av miljö och allt det där.

Rådet för den som vill gå över till engelska är som antytt att (jämte vad man lärt sig i engelskundervisningen, och den grammatik som behövs) plugga glosor. Och skriva. Man bör såklart skriva enkelt och transparent. Satsa på det som fungerar. Med tiden går det av sig självt, man ”tänker på engelska”.

RC: Vad tycker du är den viktigaste egenskapen hos en Sverigevän idag? 

Den viktigaste egenskapen är vilja. Att gå runt och säga ”massinvandringen tar över, vi är i minoritet om 40 år” må stämma om man drar en linjalrak linje på ett papper – men kampen för vårt land är mer än statistik, det är vilja också. Vi måste vilja vara svenskar, vilja ta tillbaks landet, och det görs bara med en rimligt positiv vision. Vi ska stå rotade i verkligheten och notera Imperiets framfart men för att nå framgång måste viljan också vara ombord, förmågan att se mer än dagens elände.

Positiva visioner av vilka vi är och vilka våra rötter är, måste med som en integrerad del av den Sverigevänliga kampen. Förslagsvis kan man läsa min svenska historik Ett rike utan like för att få en proaktiv, positiv bild av Sverige och det svenska, igår, idag och i morgon. OK, det viktiga är inte att jag säger detta. Ni kan ju lika gärna läsa Grimbergs svenska historia som Arktos ger ut. Det viktiga är iaf att nu måste vi återgå till att betona Sverige, svear och götar, Ynglingaätten, Birger Jarl, Gustav Vasa och kungar fram till och med Gustav III, proaktivt föra fram dem som de eviga ideal för oberoende de är.

Det får vara nog med att ständigt och jämt vara klistrad vid MSM:s negativa ledbilder. MSM vill oss inte väl, de vill göra oss till svaga pessimister. Det får vara nog med den reaktiva livsstilen. Nu måste vi istället mobilisera viljan och ta tillbaks landet på riktigt, med entusiasm och en levande vision. Ingen kan besegra ett folk som vet vilket det är och som bestämt sig för att försvara sitt land, det land som varit deras sedan tusentals år. Historien och traditionen står på vår sida.

RC: En vanlig fråga jag brukar ställa under intervjuer som denna är vilka böcker som kan rekommenderas för våra yngre läsare. Jag tänker inte bryta trenden, och frågar dig detsamma. Har du några tips till verk för de yngre konservativa?

Mina boktips till yngre konservativa blir i romanväg dessa: Robert Heinleins Rymdkadetten, Varning för okänd planet, Stjärnorna väntar och Starship Troopers; böcker om att rycka upp sig, ta ansvar och bli en man. – En mer komplex väv av traditionalism får man i Frank Herberts Dune, liksom i Tolkiens Lord of the Rings och C. S. Lewis Häxan och lejonet. Den sistnämnda är åt barnbokshållet men den har nerv.

När det gäller Ernst Jüngers böcker kan ”allt” läsas men mina favoriter är romanerna Heliopolis, Eumeswil och På Marmorklipporna.

I essäväg kan jag rekommendera Spenglers Västerlandets undergång, en fascinerande sammanfattning av historia med en metafysisk vinkel.

Jag tackar ödmjukast för en eminent intervju, och hoppas att läsarna finner lika stort intresse för dina verk som jag har gjort.
För att köpa ett exemplar av ovan nämnda böcker, följ länkarna i artikeln.

Undertecknads recension av Antropolis

Oskoreis recension av Antropolis

Lennart Svensson gästar Red Ice Radio

 

 

Pin It