Politiskt korrekt raskonservatism

Okategoriserade

Konservatismen har många ansikten. Även om bevarandet av en ordning med tidlösa dygder och värden parad med en försiktig hållning till förändringar är dess signum, har en rad olika tolkningar gjorts av begreppet tillika fenomenet konservatism. Så har epiteten paleo, värde, neo, liberal, social, och radikal satts i samband med det. Ofta har detta handlat om att olika aktörer fyllt begreppet utifrån sina respektive ideologier.

När de mest omstörtande elementen, som förkastar det konservativa, raserat en ”gammal” ordning och ersatt denna med nya normer och begrepp tar de till alla medel för att bevara det nya tillståndet. Sålunda kan ”konservatismen” bli ett maktmedel.

I samtiden har de omstörtande – de politiskt korrekta – riktat in sig särskilt på frågor som rör etnisk homogenitet, kärnfamiljen och heterosexualitet. Målet är att dessa fenomen ska lösas upp. Detta görs med hjälp av en enorm fixering vid vitheten, en fixering som skulle få den grövsta rasisten att bli illgrön av avund. Vita räknas på biodukarna, utan att reflektera över att i Indien eller Kina är – hör och häpna! – just indiska och kinesiska nunor de som oftast, ja nästan jämt faktiskt, syns i filmerna. Vita människor skuldbeläggs kollektivt för historiska oförrätter och de anses vara bärare av rasistiska strukturer, även i länder där alla medborgare har samma rättigheter och möjligheter och där positiv särbehandling tillämpas för immigranter. På detta kommer massinvandring och normupplösning knuten till en enorm propagandamaskin.

Följaktligen har omstörtarna varit särdeles framgångsrika på en rad områden. Ändå är det synnerligen få som i praktiken utövar rasblandning eller upphäver sin sexuella preferens. Den stora majoriteten fortsätter att ha förhållanden med etniskt eller rasligt likstämmiga av det motsatta könet. Och de allra flesta gör som amerikasvenskarna och andra migranter gjorde på 1800-talet, de bosätter sig i områden där deras eget folklynne dominerar. Vilket ger en känsla av trygghet som i sin tur skapar en frihetskänsla.

De flesta av dagens seriösa förhållanden, där syftet är fortplantning, är alltså av rasendogamisk karaktär. Rasexogami utgör endast 10-20 procent av förhållandena i västerländska samhällen med en stark multietnisk prägel. I Afrika och större delen av Asien är siffran ännu lägre.

Lustigt nog praktiseras endogami i hög grad också av de mest passionerade språkrören för beblandning och alternativa livsstilar. Studier visar också att slika personligheter tenderar att försköna sina svar om ”de andra” medan konservativt lagda är mer ärliga (även om de i Sverige ofta undviker att alls svara).

Bland de senare finns också de som själva lever i blandäktenskap utan att de för den sakens skull vill se sina länder översvämmas av allehanda folkslag. Denna insikt synes också vara lärdomen av Romeo och Julia och andra, likartade dramer, som regelmässigt övertolkas till ett slags generella livsregler. Anomalin, det frivilliga individuella valet – som naturligtvis ska respekteras – appliceras på flertalet vilka, som antytts, lever enligt det urgamla ordstävet ”lika barn leka bäst”. Redan för 2400 år sedan omnämns denna sentens, i Platons klassiker Staten, som just gammalt.

Där Shakespears skådespel blottar rasens realiteter bidrar den politiska korrektheten till att såväl upprätthålla som att stärka dem. En passande term: politiskt korrekt raskonservatism.