"Ofta talar
den som aldrig tiger
många tomma ord;
en snabb tunga
som inte tyglas,
vållar sig ofta skada."
Tankekorn ur Hávamál
Vid årets Almedalsvecka höll Finlands utrikesminister ett anförande i vilket klargjordes skillnaden mellan den introverte och extroverte finländaren. När den förre konverserar med någon tittar han på sina egna skor. Den extroverte å sin sida stirrar istället på de skor vars ägare han språkar med.
I dokumentärfilmen Den nakne mannen, vars titel på finska är Mannens tur, tangeras ministerns parodiering. Titeln syftar på att det nu är mannen som prata skall. Och nog får det sägas vara närmast epokgörande att finländska män blottar sig, i dubbel bemärkelse, såsom görs i filmen. Nakna i bastun med tillhörande dryck och ordbyten som i vanliga fall inte tas upp offentligt, i rikstäckande media. Emellertid sker detta överlag på ett typiskt finländskt manér, kort och pregnant utan en massa psykoanalytiskt följdsvammel. När talaren har ordet lyssnar åhöraren. Respektfullt och bekräftande.
I en scen berättar en ung pappa om vilken gåva det är att få ta hand om sin lille son. Pappan önskar att en högre makt skänker honom och hustrun en dotter också. Efter en kort tystnad utbringar han och hans tre bastukamrater, taktfullt och nästintill instinktivt, en gemensam skål. I en annan akt visas maken som i dryga 50 års tid tvättat rent sin makas rygg i bastun. Vilken kärleksförklaring!
Bekantskap stiftas även med tidigare missbrukaren och fängelsekunden, som beskriver det poetiska sätt på vilket han träffade sin blivande hustru, som sedermera födde honom tre fina barn. Med vilka han självfallet bastar. Han framhåller att familjen är samhällets fundament. Och han är uppenbart både tacksam och tillfreds med att vara familjefar.
Ett udda inslag är mannen som tar hand om övergivna björnungar, som han inviger i bastuvärlden. Härutöver möter vi krigsveteranerna liksom yrkessoldaten av idag. Denne menar att i det militära går det inte an att vara mjuk, men privat är det i sin ordning. När hans mor dog valde han således att inte stålsätta sig, men att sörja. Hans son får gärna bli militär, men vägrar han militärtjänsten accepterar fadern beslutet till fullo. Härvid berättar pappan att sonen gläds över att lyssna på musik av typen hårdrock, vilket har översatts till att pappan gläds över det. Ett par till liknande slarvfel återfinns i denna sevärda dokumentär.
Tragiska inslag tas också upp. Som mannen som i sin barndom pryglades av sin styvfar på sadistiskt manér. I puberteten växte han emellertid ifatt sin plågoande och gav igen. En gång räckte. Sedan rörde "pappan" honom inte mer. Hans bastukamrat satt tyst, öppnade whiskyflaskan och bjöd på en sup. Kanske tänkte han att det i ett känsloladdat ögonblick som detta kan leda fel, om ord blandas in; en sup däremot, kan inte missförstås.
I filmen klargörs att den finske mannen ogärna vill vara andra till besvär. Hellre plockar han då fram sisun, kämparandan och envisheten, och löser problemet medelst järnvilja, hårt arbete, möjligen en sup och under alla omständigheter ett bastubad. Där han alltså både svettas och pratar av sig bekymren. Endast en av de omkring tjugotalet rösterna säger sig vilja bryta normen som stadgar att man(nen) själv söker lösa sina problem. Emellertid är ju samtalen i bastun en form av gemensam problemlösning, och längre än så vill de flesta finländare nog inte tumma på sin integritet.
Strategin att inte offentligt visa svaghet är i linje med den evolutionära insikten, att om svagheten tillåts ta över dukar såväl familjen som samhället under. Oundvikligen behöver varje fungerande familj och samhälle en arsenal dels av kloka vuxna med självtillit som vägleder barnen, dels av starka och friska som hjälper de svaga och sjuka.
Sammantaget är det traditionellt sett manliga synvinklar som levereras i denna dokumentär. Den tämligen etablerade bilden av den finska manligheten som varande inskränkt får sig en rejäl törn. Ty mannen därborta, liksom i Norrland, pratar ju, om än fåordigt.
Nietzsche hävdade att varje ord rymmer en fördom. Oavsett riktigheten i påståendet är de flesta ord tolkningsbara. För att vardagslivet ska flyta på, utan alltför stora komplikationer, är det därför en dygd att eftersträva stringens och tydlighet i språkbruket (i prosan däremot är alfabetes mer abstrakta sidor ofta att preferera). I annat fall kan pratkvarnen avfärdas med Tegnérs visdomsord: "Vad du ej klart kan säga, vet du ej; […] det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta."
Om skribenten: Järven
