Som förälder har man en plikt att lämna över visdom åt sina barn. Denna är ämnad att ge dem en stabil och meningsfull grund att stå på, för att kunna hantera såväl livets svårigheter som glädjeämnen.
Traditionellt sett* har barn av yngre snitt fått till sig en rätt så logisk, grundläggande och sanningsenlig världsbild. Det gäller enkla saker som att 2 + 2 = 4, eller insikten att endast man och kvinna, mamma och pappa, kan alstra barn på naturlig väg. I detta lärande finns även utrymme för en viss mystifiering av världen; tomtens generositet liksom Jesu kärleksbudskap vid juletiden är prov på detta. När barn förstår det grundläggande i tillvaron är de också redo att börja komplicera världen.
Den sen- eller postmoderna pedagogiken och litteraturen tenderar att göra tvärtom. Inte sällan förnekar den det grundläggande och börjar med oredan, det komplicerade och knepiga. Så finns postmoderna sagor där två giraffer av samma kön lyckas överskrida naturens lagar och på något märkligt sätt förmår skaffa barn. Andra sagor har avidentifierat könen och använder det könsneutrala ”ordet” hen eller henom. Estetiken har ingen hög status i den postmoderna bokvärlden, groteska och obegripliga teckningar finns det ganska gott om. Och många gånger saknas känslan för realism, som skuffats undan för att ge plats åt naiva föreställningar om verklighetens beskaffenhet.
Ur naturvetenskaplig synvinkel kan dylika alster avpolletteras som felaktiga, och med traditionalistens blick som tramsiga. Sociologiskt sett kan de sättas in i ett ekonomiskt sammanhang, där målet i den globala, av IMF dominerade ekonomin är att skapa kön- och rotlösa individer – hen(s) – som endast ska producera och konsumera för att hålla tillväxten igång.
Emellertid finns, i kontrast härtill, en uppsjö av traditionell litteratur med en sensmoral av helt annan dignitet. Hit hör författare som HC Andersen, Bröderna Grimm, Selma Lagerlöf och Walt Disney. Förvisso är dagens Disney-böcker och filmer ofta kommersialiserade i så hög grad, att man inte längre kan säga att de speglar de ideal som 30- och 40-talets Walt stod för. Från den tiden räknas fabeln om rådjuret Bambi till klassikerna. Vid en ytlig anblick ter sig den kanske inte som särdeles klok. Emellertid levererar den flera urgamla lärdomar.
Sagan inleds med att Bambi föds i en dold skogsdunge, säker från alla de faror som lurar i skogen. Modern är öm och visar mycket starka känslor för sin unge (att idag ha alltför starka band till sina barn räknas av ”feminister” som en ”kvinnofälla” eftersom modern inte anses komma ut på arbetsmarknaden tillräckligt snabbt). På pedagogiskt manér visar hon sin son skogen, lär honom vilka som är hans vänner och vad han ska akta sig för. Vintern kan vara en risk, om den blir alltför kall och sträng. Då hotar brist på mat. En annan fara, förtäljer modern, finns i människan, i synnerhet jägaren, som gärna fäller rådjur. Ironiskt nog faller hon en dag själv offer för jägarens kulor. När Bambi inte längre kunde se eller känna lukten av sin mamma
”rusade han ut i skogen och ropade rasande och vild efter sin mamma. Tyst kom den gamla hjorten fram till honom. ‘Din mamma kommer inte tillbaka till dig igen‘, sa hjorten. ’Du måste lära dig att vandra ensam’.”
Lyckligtvis hade modern hunnit lära Bambi tillräckligt för att hantera uppgiften. Han bejakar livet, upptäcker nya saker och träffar ett rådjur av motsatt kön. Mot en annan hanne slåss han om hennes gunst – och vinner. Historien slutar med att hon föder två ungar, på samma plats där Bambi föddes. Bambi är skogens stoltaste far. Livets cirkel, den evolutionära, är sluten.
Boken slås igen. En minuts tystnad och reflektion varpå den femåriga dottern utbrister: ”Pappa, när jag blir stor ska jag skaffa mig en pojke och barn.” Hennes två år äldre bror fyller i med att han också ska ha flickvän och familj. Dottern funderar lite till och konstaterar avslappnat att hennes egna föräldrar väl kommer att gå hädan före henne och hennes barn. ”Det stämmer”, svarar pappan
”men det är jättelångt kvar till dess, många, många år. Och dessutom kommer ni ju att träffa mamma och pappa i himlen igen, sen när ni blir gamla och också dör.”
”Jo”, säger hennes bror snusförnuftigt, ”fast händer ju att barn dör före sina föräldrar, i en trafikolycka.” Pappan replikerar snabbt:
”Ja, sånt kan hända men det är inget ni behöver tänka på. Ni är barn som ska leka och ha kul. [Kort Paus.] God natt, kära barn!”
”God natt”, säger barnen, och somnar gott.
* Här avses tiden fram till 90-talet då både skolan och många föräldrars lärostil på allvar började urarta. Tiden efter andra världskriget räknas som modern men den rymde traditionella inslag; till skillnad från det sen- eller porsmoderna idealet hade den en klang av arkeofuturism. God jul!
Om skribenten: Järven
