Vad beror mental fångenskap på? Den fångenskap där människor inte vågar säga vad deras inre, moraliska kompass talar om för dem att de borde säga och göra.
Först och främst har vi den evolutionära förklaringen som stadgar att människan är ett flockdjur. Hon vill vara en del av ett sammanhang, hon vill bli bekräftad. Det smidigaste sättet att uppnå detta på är genom att följa strömmen. Man kan också vända på steken och säga att det handlar om feghet. Människan är rädd för att stötas ut, rädd för att inte få bekräftelse.
Det är nu inget självändamål att vara modig och gå emot den härskande tanken. Men om denna tanke bevisligen leder till undergång så är det en plikt att vara det. Om inte för sig själv – man vill ju kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas – så åtminstone, eller snarare framförallt för våra efterkommande, våra barn och framtida generationer.
Här tangeras en absolut dygd, nämligen dygden om att inte sätta sig själv före samhällets, naturens, våra barns och kommande generationers bästa. Detta är varje människas första och främsta plikt. Att leva så är också att förverkliga sig själv.
Faktiskt är det såhär, enligt denna dygd, som varje fungerande samhälle i världen har sett ut i tusentals år och till övervägande del fortfarande gör. Förutom i väst där extrem fokus har lagts på individen, på individualisering, som det så fint heter. Individen ska frigöras från kollektivet. För att uppnå det krävs att alla traditionella, kollektiva och värdemässiga band löses upp. I Sverige har denna process kommit särdeles långt. Upplösandet gäller:
Religionen, kristendomen, och en mera privat andlighet som gav ett moraliskt rättesnöre med bland annat trohet mot ens partner och respekt för livet. Detta har ersatts av en sekulär normlöshet och oreflekterad tolerans – ett andligt tomrum som massorna fyller med i huvudsak meningslös och naturförstörande konsumtion.
Tydliga könsroller där män och kvinnor förr visste ungefär vad som förväntades av dem. Denna rollfördelning har ersatts av en strävan efter numerär jämlikhet, istället för att uppvärdera typiskt kvinnliga egenskaper och ge exempelvis yrken inom vård och omsorg en högre status och bättre löner.
Skiljelinjen mellan barndom och vuxendom, där många vuxna beter sig infantilt och försöker vara som ungdomar. Och vice versa där barn söker vara, klä sig och bete sig som vuxna. Barndom och vuxendom flyter ihop, vuxna är inte auktoriteter, givna normförmedlare, på samma sätt som förr.
Svensk kultur och etnicitet har förklarats passé av överheten, som likväl erkänner andra folkgrupper och kulturer.
Värnplikten som gjorde pojkar till män och lärde dem ansvarstagande och annat som hör vuxenlivet till, har avskaffats. I dess ställe har införts en yrkesarmé som strider för överstatliga intressen. Dess mål är att sprida västs individorienterade form av "frihet" och "demokrati".
Dessa band är konkreta fundament för ett normalt, fungerande samhälle, ett samhälle med en hög grad av tillit och förutsägbarhet och därmed också trygghet.[1] De har alltså ersatts av en odefinierad "frihet" och en abstrakt oreflekterad "tolerans". Kvar står en "individ" med just "toleransen" som sin främsta ledstjärna. Samt den modernistiska övertron på att något bättre alltid väntar runt hörnet.
Allt var visserligen inte bättre förr. Men allt blir heller inte bättre bara för att man har förändring som princip, som självändamål. Det går heller inte att bygga samhällen med en rotlös individ som grund. Varje människa ingår i ett sammanhang, behöver ett sammanhang, en social identitet, för må bra och kunna fungera normalt. (Filosofen Armin Mohlers träffande beskrivning av liberalismen som en "klockan-tre-ideologi", karakteriserad av en yrvaken och förvirrad "individ" under vargtimmen, visar med all önskvärd tydlighet detta. Även om Per Bauhn, Dilsa Demirbag Steen och Per Svensson påstår något annat). Utan en kollektiv identitet, utan rötter, kan man inte växa.
De allra flesta av världens länder förstår detta. I den nya supermakten Kina likaväl som i Japan, eller för den delen i lilla Finland, är det en dygd att ställa upp för helheten, för samhället. Dessa länder fungerar också relativt bra (även om brister naturligtvis finns; det helt igenom perfekta samhället är ju en fabel). I varje fall fungerar de överlag bättre än Sverige – vars enda "dygd" är den heliga arbetslinjen – och som år efter år halkar efter i internationella mätningar, exempelvis i skolans kärnämnen, samtidigt som våldet och otryggheten ökar.
I ett globalt perspektiv är den moderna, liberala politiken alltså fel. Följaktligen finns det ingen anledning att skämmas för att man är emot den. Att kämpa för att återupprätta kollektivistiska normer, värden och dygder är på det stora hela i linje med vad majoriteten av världens länder och befolkningar fortfarande anser är rätt.
Nu lever vi emellertid i Sverige och de förutsättningar som råder här. Som noterats är människan ett flockdjur som i sin strävan efter bekräftelse följer strömmen. Men för att göra det krävs ett socialt instrument som talar om för henne vad hon ska följa. Den politiska korrektheten är ett sådant instrument. Den är ett maktmedel, en piska och härskarteknik i ordets rätta bemärkelse.
Politisk korrekthet kan delas upp i metod respektive åsikt, där metodens uppgift är att försvara den politiskt korrekta åsikten. Den åsikt som överheten bestämt är den sanna och korrekta. Metodens främsta komponenter är associering, moralisering och begreppsmissbruk. Istället för att hålla sig till ämnet associerar de politiskt korrekta till saker långt bortom det. De moraliserar också med hjälp av högtravande begrepp. Och de använder allehanda invektiv för att tysta insiktsfulla röster, få dem att skämmas för sina tankar och slutsatser.
Samspelet mellan metoden och åsikten skapar en dikotomi, ett svart-vitt och förenklat tankesätt, där man har att välja mellan att vara vän eller fiende, ond eller god, för eller emot det fenomen som det så kallade etablissemanget knutit till den förhärskande åsikten.
En viss dikotomi är naturlig, det underlättar och skapar ordning och reda. Men i en ärlig diskussion är det naturligtvis av vikt att vara nyanserad, sansad och saklig. Det är en dygd, om man så vill.
Sammanfattningsvis är den politiska korrektheten en härskarteknik med tudelad uppgift. Å ena sidan syftar den till att skapa rädsla och skam, å andra sidan till att bekräfta dem som anammar den dikotoma världsbilden. På så vis bevarar och stärker makten sin position och sina synsätt. Emellertid finns det ingen orsak att skämmas. Som påpekats är traditionalismen det normala och liberalismen det extrema. Detta är en global sanning, en globalt fastställd dikotomi. Världen talar för Traditionen.
John Järvenpää
[1] Som en följd av tryggheten var även friheten i någon mån större förr. Den höga graden av trygghet och tillit gjorde att man litade på varandra. Cykeln och dörren kunde stå olåsta. En sund social kontroll rådde där man i vänskaplig anda var uppmärksam på om en medmänniska betedde sig illa eller mådde dåligt (så sent som på 1980-talet hade läraren fortfarande hyfsad koll på varje elev i sin klass). Organiserad brottslighet med gränsöverskridande förgreningar fanns inte. Åldringsrån, gruppvåldtäkter, personrån och terrordåd förekom i regel inte för 20-30 år sedan. I skolan kunde eleverna plugga i lugn och ro, 100-tals skolor sattes inte i brand varje år såsom görs idag. Begreppet "hora" användes knappt och knark- och våldsinslagen i media var få. Stressen var mindre, likaså självskadebeteenden och annat destruktivt.
Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten, grundvalen för ett normalt fungerande samhälle, var alltså större, och därmed också tryggheten. Som synes innebar denna trygghet att även friheten, i flera avseenden, var större än idag, i globaliseringens tidevarv.
Om skribenten: Järven
