Filmklassikerserien fortsätter här på Motpol. Ämnet denna gång är Ingmar Bergmans möjligen bästa film, Smultronstället. (Texten tidigare publicerad i Nationell Idag 20/2014.)
Ingmar Bergman (1918-2007) var en svensk filmskapare. Hans verk erkänns idag allmänt som klassiker. Nu är det så att denne Bergman var en ångestpräglad nihilist som inte erkände några högre värden. Detta är och förblir en brist i hans opus. Det ska dock inte förnekas att hans verk har en konstnärligt övertygande bredd. Man kan inte reducera Bergman till ”ännu en vänsterist”. Ty han hade borgerlig bakgrund. Han var en borgerlig nihilist som ibland skapade odödliga verk.
Som konservativ filmälskare finns det flera Bergmanfilmer att glädjas åt. Nära till hands ligger förstås hans sista film, Fanny och Alexander. Vem nickar inte gillande åt scenerna i det högborgerliga 1800-talshemmet: traditioner, trygghet och heminredning av det ombonade slaget. Även en film som Sommarnattens leende ger oss 1800-talets borgerliga charm, nu i form av svensk småstad och dess sociala seder. Det var ordning på den tiden, det var hyfs. Bland annat det säger mig denna komedi.
Annars är det många som gillar Det sjunde inseglet med sin övertygande medeltidsram. Men själv störs jag av denna film om en ateistisk riddare med en väpnare som är rädd för döden. Kanske kan gemene man relatera till detta. Jag kan det inte. (Länk till recension av Det sjunde inseglet ges nedan.)
Ska man vidga perspektivet lite och ta en Bergmanfilm som övertygar på alla plan – mytiskt, existensiellt och konstnärligt – så måste det nog bli Smultronstället från 1957. Sceneriet är det borgerliga Sverige men gestaltat som en road movie, en resa, och med en titt på både det moderna och det flydda Sverige. Plus lite mer.
Isak Borg (spelad av Victor Sjöström) är en medicine doktor i pensionsåldern. Han ska från Stockholm resa ner till Lund för att promoveras till jubeldoktor. Det är en akademisk ceremoni av hederskaraktär: har man varit doktor i 50 år blir man jubeldoktor. Resan är i sig poänglös, men symboliskt viktig: Borg är klar med sitt liv och sin karriär och jubelceremonin är den yttre bekräftan på det. Han kan därför summera sitt liv – och det gör han, i filmen, genom de människor han möter i samband resan söderut. Till exempel är det svärdottern Marianne, spelad av Ingrid Thulin, som kör bilen ifråga. Hon kan sägas symbolisera den mogna kvinnan. Hon kontrasteras av en liftare spelad av Bibi Andersson, symbol för den unga kvinnan.
Och nu kommer genidraget: under en paus på vägen kommer Borg till platsen för sitt gamla barndomshem. Och där hade han en kusin han var förälskad i. När han så tar en tupplur drömmer han att han möter denna kusin i huset ifråga. Och även denna kusin spelas av Bibi Andersson. Detta kan man kalla drömspelsteknik, överförd till film. Drömspelstekniken lanserades ursprungligen på teatern av August Strindberg.
Man möter fler skarpskurna typer under bilresan till Lund. Bland annat spelar Max von Sydow en bensinstationsföreståndare. Det är en omärklig biroll men bra: den symboliserar bland annat den goda serviceandan under 50-talet. Nog finns det bra servicepersonal även idag men 50-talet var annorlunda, det var bemannade mackar överlag. Idag är ju hälften av alla mackar automatstationer.
Man möter under bilresan även ett grälande par. De har kört av vägen med sin bil och tas med i den stora Packard av 1937 års modell Borg äger. Men grälet stör Marianne. Bibi Anderssons liftare har två kamrater med sig och Marianne säger slutligen till det grälande paret:
”Det kan hända att det här är höjden av sanning och så kallad ”utlevelse”. Men vi har tre barn i bilen. För deras skull kanske ni vill stiga ur…”
Andersson och hennes kavaljerer är nog unga, cirka 18-20, så barn tycker jag inte de är. Men repliken som sådan piggar upp.
Borg upplevde som sagt en drömscen där han såg sitt gamla barndomshem. Och fler markanta drömscener finns. I en går han runt i en stad och ser en likvagn, en klocka utan visare och liknande ångestladdat. Och i en annan drömscen kommer han till en lärosal där han sätts i tentamen. Han kan inte svara på de frågor han får och underkänns som inkompetent. Det är en övertygande mardrömsscen, utförd med enkla men inte simpla medel. Bergman vistas hemtamt i drömmens psykologiska landskap.
Borg åker alltså genom Sverige i sin bil. Dessutom färdas han i minnet, tillbaka till scener ur sin ungdom. Och han slumrar och drömmer, upplever tidlösa drömscener. Hur allt detta inlemmas i filmen, utan att det blir svårt att hänga med, är mästerligt. Effektfullt är till exempel en scen där alla sitter i bilen och allt plötsligt blir mörkt, utom Borgs ansikte. Det är ett effektivt grepp. Det stannar liksom upp tiden. Jag vet få andra filmskapare som kan handskas så fritt med den sekventiella tiden.
Filmen slutar med att Borg kommer fram till Lund. Där tar han farväl av Bibi Anderssons rollfigur. Hon är ung, hon ska vidare, ut i livet, i filmen symboliserat av hennes Europaresa med sina kamrater. Borgs resa däremot slutar i Lund. Den är hans symboliska begravning: ceremoni, jubel och tack för allt.
Men det är inte slut än. Som antytt kan Bergman foga in vilka scener som helst i det hela. Det är Borgs inre som filmen rullar upp. Och allra sista scenen visar honom tillbaka i barndomens landskap, en svensk sommarskog. Han når strax havet, lugnt under en solig himmel. En bit bort ser han sina föräldrar. De är tillräckligt nära för att ses men tillräckligt långt bort för att vara ”symboliska” dvs allmänna. De blir figurer som alla kan relatera till. Det är bilden av den lyckliga familjen.
Borg ser han sina föräldrar lojt sittande på en brygga. De vinkar till honom. Därefter se man Borgs ansikte, av allt att döma med ett uttryck av frid. Stillsam harpomusik understryker känslan.
Detta anser jag vara en fulländad bild av lyckan. Och lycka är svår att skildra konstnärligt. Elände är lättare att lyckas med.
Vidare läsning
Om skribenten: Lennart Svensson
