Inför EU-valet publicerades för några dagar sedan på bloggen ett inlägg där de olika partiernas respektive för- och nackdelar kort vägdes mot varandra. Förutsättningarna har dock ändrats sedan dess.
Media och Piratpartiet
Vi dödade sverigedemokraterna. När första opinionsundersökningen inför EU-valet kom, då dödade vi dem, säger Falkvinge belåtet.
– intervju med Piratpartiets partiledare ”Rick Falkvinge” i Fokus
I de första opinionsundersökningarna inför Europavalet låg Sverigedemokraterna mycket bra till, och det framstod inte som otroligt att de skulle få parlamentarisk representation. I de senaste opinionsundersökningarna är det istället Piratpartiet som övertagit denna position. Något tycks alltså ha hänt.
Om man är konspirationsteoretiskt lagd kan man misstänka att den svenska mediaeliten inte ville ha in Sverigedemokraterna i Europaparlamentet, och därför beordrade sina journalister att öka Piratpartiets mediautrymme. Sådana direkta order är dock inte alltid nödvändiga. De svenska journalisterna är att betrakta som ett ganska homogent kollektiv, de har likartad social bakgrund och än mer likartad utbildning. De är därför kapabla att i många situationer agera på ett sätt som gör att utfallet blir likadant som om direkta order funnits. För några år sedan var det lätt för dem att sympatisera med Gudrun Schymans feministiska projekt, något senare var det Obama som använde alla de rätta orden och symbolerna för att väcka deras intresse. Med Sverigedemokraterna sympatiserar de däremot inte, och när de rapporterar om dem är det motvilligt eller negativt. Skillnaderna i social bakgrund och världsbild är för stora. ”Falkvinge” har alltså inte ”dödat” Sverigedemokraterna, på sin höjd är det journalistkollektivet som svingat den synbart förtjusta partiledaren som slägga mot det förhatliga lilla partiet.
Hur ska man då som systemkritiker ställa sig till detta? Den enskilt viktigaste frågan i dagens Sverige är den etniska frågan, svenskarna håller på att demografiskt bytas ut i sitt eget hemland. Varje år anländer en folkmängd som motsvarar 1% av vårt lands befolkning till Sverige, ibland mer. Att detta kostar pengar, pengar som kunde lagts på sjukvård eller barnbidrag, är uppenbart för varje tänkande människa, likaså att det finns ett samband med en del former av kriminalitet (nyanlända befolkningar är, allt annat lika, överrepresenterade inom brottslighet, och har så varit sedan flera hundra år). Det innebär också mer långsiktiga effekter, även om man ogärna talar om dem. Morgondagens svenska befolkning kommer inte att ha så mycket gemensamt med dagens svenskar. Om detta är bra eller dåligt är en annan sak, men man bör vara medveten om det.
Två signaler
Det finns under helgen två sätt att skicka en signal till makthavarna, en signal som säger att detta är inte en politik vi står bakom. Den ena är att rösta på ett pro-svenskt parti, oavsett om det är det småborgerliga, islamfixerade och provinsiella Sverigedemokraterna eller det mindre Nationaldemokraterna. Om det tar emot kan man påminna sig att deras inflytande över politiken kommer att vara begränsat, men att ens röst kommer att vara just en signal.
Ett annat sätt att sända denna signal är att delta i något av de nationaldagsfiranden som flera nationalistiska grupper håller runtom i vårt land. Expo betraktar dessa rörelsers övergång från marscher till ”folkfester” som ett tecken på försvagning, en mer korrekt bedömning är att det rör sig om en ideologisk mognad och en utveckling från sekter till embryonala folkrörelser. Detta bidrar också till uppbyggnaden av en social gemenskap och alternativa strukturer, något som är väl så viktigt som vad man gör i vallokalen. Man visar också att man tar avstånd från de officiella nationaldagsfirandena, som är minst lika ideologiska till sin karaktär då deras främsta funktion är att skänka legitimitet åt det ”mångkulturella” projektet.
Men det ena utesluter inte det andra, man är förmodligen kapabel att både fira och rösta.
Om skribenten: Joakim Andersen
