De senaste dagarna har media stärkt den bild av Nelson Mandela vi i västvärlden har fått till oss: en nästintill helgonlik, ödmjuk frihetskämpe. En osjälvisk folkets man. Samtidigt som hyllningarna byter av varandra i tv-rutan finns en annan bild som sällan förmedlas. Bilden av en hänsynslös terrorist som vid upprepade tillfällen gav klartecken för terrordåd. På den tiden var Mandela ledare för UmKhonto we Sizwe, (MK), ANC militanta gren och kopplad till Sydafrikas kommunistparti. Vid rättegången, 1963-64, erkände Mandela sig skyldig till 156 dåd, främst bombdåd vid offentliga platser och mobilisering inför dessa. Många av offren var kvinnor och barn. Under åren som kom fortsatte Mandelas anhängare (MK) att fortsätta på inslagen väg. Några exempel:

-Church Street West, Pretoria, 20 maj 1983
-Amanzimtoti shoppingcenter KZN, 23 december 1985
-Krugersdorp Magistrate’s domstol, 17 mars 1988
-Durban Pick ‘n Pay shoppingcenter, 1 september 1986
-Biografen Pretoria Sterland, 16 april 1988
-Johannesburg Magistrate’s domstol, 20 maj 1987
-Roodepoort Standard bank, 3 juni, 1988

Amnesty International vägrade ta ärendet Mandela då han inte tog avstånd från våldet. Amnesty skrev:
”[the] movement recorded that it could not give the name of ‘Prisoner of Conscience’ to anyone associated with violence, even though as in ‘conventional warfare’ a degree of restraint may be exercised.”

Mandela själv uttryckte följande i rätten:
”This is the struggle of the African people, inspired by their own suffering and experience. It is a struggle for the right to live. I have cherished the ideal of a democratic and free society, in which all persons live together in harmony and with equal opportunity. It is an ideal which I hope to live for and achieve. But, if needs be, my Lord, it is an ideal for which I am prepared to die.”

Man kan ha åsikter kring rättegången och erkännandet, men Mandelas hållning och koppling till dåden har aldrig varit något att ifrågasätta. Vidare har Mandela – som ikon för demokratiseringsprocessen i Sydafrika – märkligt nog varit mycket tillmötesgående i relationer – inte sällan med ekonomiska inslag- med ”odemokratiska” ledare, bland dessa Gaddafi (Libyen), Suharto (Indonesien) och Abacha (Nigeria).

Apartheidregimen i Sydafrika var i delar ologisk och grym, en i praktiken rak motsats till traditionalistens syn på världen. Ur det perspektivet kan Mandela ses som en frihetskämpe: någon som slåss för sitt eget folk, med all medfödd och nedärvd rätt. Metoderna, däremot, bör ifrågasättas.