Här ska det handla om österländska klassiker. Fokus ligger på Kina och Indien. Det rör sig om versepos, religiösa urkunder, filosofiska och andra texter, från antiken och senare.

Härmed alltså några tips kring österlandets klassiker. Vi börjar med Kina.

För Kina rekommenderar jag Lao Tses ”Dao de jing” (stavas även Tao te king). Taoismens ”laissez faire”-lära läggs här ut i ett antal epigram. Kärnfullt. Och gåtfullt: ”Gör inget, och inget ska bli gjort.” Denna text finns i Penguin Classics och andra utgåvor.

Ett kinesiskt epos är annars ”Kung Markatta eller resan till västern”. Jag har en svensk översättning från 1977 av denna 1500-tals-prosaberättelse. Buddhism förenas här med kinesisk myt med en apkung i centrum, en antropomorf markatta. En tecknad film gjord i Taiwan på 70-talet fångade denna story bra. ”Uproar in Heaven” hette den.

– – –

Så Indien. En bra sammanfattning av nationaleposet Mahâbhârata ges av R. K. Narayan i prosaboken ”The Mahabharata”. På drygt 200 sidor återges detta massiva epos (nästan lika långt som Iliaden och Odysséen plus Gamla Testamentet) på en klar prosa. En annan, liknande referatsak är William Bucks ”The Mahabharata”; Buck återger eposet bok för bok, Narayan däremot teleskoperar handlingen rätt friskt.

Det finns även en svensk romanversion av Mahâbhârata. Den är skriven av Kenneth Andersson (2012). Bedömt av webbinfo så ska den visst bli 1200 sidor med båda delar. Det är lite saftigt. Som en tegelstensroman. Visst, originalet är 100 gånger längre, men både William Buck och Narayan fick in storyn på 2-300 sidor. Men även de skrev prosa så Anderssons text är nog OK. Bara lite lång för min personliga smak.

Svenska översättningar av indiska urkunder är annars sådant som Martin Ganstens ”Bhagavad-Gîtâ” (Nya Doxa 2000). Men Juan Mascaros översättning i Penguin Classics går lika bra för nybörjaren. Eller ”Bhagavad-Gîtâ som den är” av Prabhupâda (= Hare Krishna-utgåvan). Prabhupâdas kommenterade Bhagavad-Gîtâ är kanske inte optimal. Han är lite doktrinär och ensidig. Men visst, även en vis man. Jag äger själv denna bok och tycker den är OK.

Självklart behöver man inte läsa Prabhupâdas kommentarer för att förstå det hela. Men att det till exempel ges tolkningar av sanskritord i kommentaren är värdefullt och kan, i förbifarten, ge kunskap om originalspråket (notera dock att vissa fel finns, såsom ”mahâ-bâhu” som betyder ”armstark” och inte, som det översatts, ”starkt beväpnad”). – Tilläggas kan att i kapitel 1 (cirka vers 1-20) ger Prabhupâda en hel del kulturhistorisk info så dess kommentarer kan man gott läsa.

– – –

Nyssnämnde Gansten och Måns Broo har även översatt ”De tidiga upanishaderna” till svenska (Nya Doxa 2005; med titeln menas ”de kanoniska, centrala upanishaderna”). Det är ypperligt gjort, på det hela taget. Här kan man tala om central urkund. Ett pedagogiskt förord finns även. Men för en nybörjare kan en utredning av indisk filosofi behöva läsas före. Som Helmuth von Glasenapps ”Indiens religioner” eller samme författares ”Indisk filosofi”. Den om religioner hade jag som kurslitteratur när jag läste indologi på 90-talet och den är bra. Den går in på väsentligheter, den drar inte ner allt i sociala faktorer och annat oviktigt.

För indiska sagor kan ett band i en serie utgiven av Bonniers på 1920-talet, ”Världslitteraturen – Indisk litteratur” vara bra. Där fanns diverse sagor och urkunder. Även förlaget Niloe har gett ut ”Indiska sagor”. Detta är en väldigt bra bok som ger Indiens själ, förmedlat i sagor. I ”Litteraturens världshistoria” från 1970-talet stod det annars översiktligt om den indiska litteraturens utveckling från begynnelsen till idag.

Vad gäller språket sanskrit (det som alla ovannämnda indiska urkunder är skrivna på i original) kan boken ”Teach Yourself Sanskrit” duga. I alla fall som introduktion. Men språket är svårt och har många fallgropar. Det måste man komma ihåg.

Relaterat

Att studera sanskrit — en väg till Traditionen

Kâlidâsa: indisk nationalpoet

Shri Dharma Pravartaka Âcârya: The Dharma Manifesto (2013)

Media — så funkar det

Minnen av punk och hårdrock: nationalism och traditionalism

Bilden föreställer Lao Tse.