Nästan allt H. P. Lovecraft skrev finns numera på svenska. Vad gäller hans fiction, och en god del av hans essäer, så har det mesta översatts och getts ut. Kvar som outgivet på vårt språk är hans brev. De är rätt många. Och de torde tilltala konservativa läsare. Han var ju emot allt nytt. Det får man veta när man läser hans korrespondens. Men här ska det inte handla om Lovecrafts brev. Det ska handla om de novellsamlingar av Lovecraft som nyligen getts ut här.
Det har getts ut mycket Lovecraft på svenska sedan 2007. Denne amerikanske skräckförfattare tycks ha något att säga dagens bokläsande svenskar. Det är i och för sig inga jätteupplagor han säljs i. Men jag får för mig att böckerna går bra.
All denna utgivning kan delvis förklaras med att Lovecraft är copyrightfri. Det är över 70 år sedan han dog. Han lämnade det jordiska 1937. Därför gäller ingen copyright. Men detta är nog inte den enda förklaringen till vår Lovecraftvåg. Varför är han populär idag då? Man kan väl säga att Lovecraft skiljer sig från det mesta som ges ut på svenska idag: han är absoluta motsatsen till nyenkelhet, transparens och urbanitet.
Det ges i alla fall ut Lovecraft i Sverige, bok efter bok. Utgåvorna talar sitt tydliga språk. Som hårdpärmsutgåvor från Bakhåll (”Pickmans modell” 2008, ”Fasansfulla händelser i Dunwich” 2009 och ”Sarnaths undergång” 2011). Även Vertigo förlag har gett ut en lovecraftare mellan hårda pärmar, den välmatade antologin ”Skräcknoveller” (2011). Vertigo gav även ut HPL-romanen ”Fallet Charles Dexter Ward” 2008.
– – –
En fin mjukpärmsbok, en tjock samling även det, är för sin del ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” från Hastur förlag 2011. Denna sistnämnda är på 362 sidor och sägs vara den tjockaste Lovecraftbok som getts ut i detta land. Här får man ”allt”: de klassiska novellerna med sällsamma händelser, av och till med märkliga gudomar som väntar i kulissen på att ta över världen (”Cthulhu-mythos”). Man får allt detta och man får det förmedlat på ett annorlunda språk, ett gammaldags, barockt men fullt läsbart språk som var Lovecrafts signum.
Samma förlag, Hastur, har 2013 gett ut Lovecrafts ”Mardrömsboken”. Det är en sammanställning av diverse mardrömmar som Lovecraft redogjorde för i sina brev. Dessa brev är skrivna mellan 1916 och 1937. Originalantologin kom på engelska 1994. Svenska översättare är Fredrik Granlund och Arthur Isfeldt. Förord och kommentarer har skrivits av Martin Andersson. (Lovecraft skrev fler brev än detta. Merparten av hans korrespondens är alltså ännu outgiven på svenska.)
Detta är kanske den nyaste lovecraftaren på svenska. Men det är inte allt vad gäller en total översikt av Lovecraft på vårt språk. För vi har även Alastor Press med böckerna ”Skuggan över Innsmouth” från 2008, ”Vid vansinnets berg” från 2009 och ”Viskningar i mörkret” från 2010. Alltsammans är centrala, lite längre HPL-berättelser i svensk språkdräkt och med tjusiga omslag.
– – –
Lovecraft är en av de författare som fått ett adjektiv myntat av sitt namn, något han delar med bland andra Philip K. Dick, Jules Verne och George Orwell. Talar man till exempel om något ”orwellskt” menar man till exempel ett samhälle som präglas av tankepolis, riggat språk och en statsmakt som ser allt – alltså ungefär som vår tid, även om vi upplever ”sammetsvarianten” av detta i våra demokraturer. Något som är ”lovecraftianskt” är för sin del en skräckstämning som får djup genom namnen på vissa påhittade gudar och forskandet i gamla urkunder, förmedlat med massor av adjektiv och en gammaldags berättarstil utan dialog.
Textkroppen Lovecraft, Lovecrafts verk, har sitt värde. Vad det än är så är det irreducibelt, det är eget, det är personligt. Och personality pays som jag brukar säga. Men det är inte bara en egen och originell stil, det är en sann stil. Nåväl, Lovecraftprojektet företer kanske en viss stelhet ibland. Lovecraft hade kunnat förenkla sin stil och fått budskapet att gå fram bättre. Men det är en randanmärkning. Lovecraft känns autentisk även om hans oevre kan få att tänka på ord som barock, överlastad och arkaiserande.
Summa summarum: Lovecraft är inte min favoritförfattare. Men han är en near great konstnär som i noveller som ”Det vita skeppet”, ”Celephais”, ”Polaris” och ”Sökandet efter det drömda Kadath” målade upp en privat fantasyvärld som inte var heroisk och inte efterbildade gamla epos, men som sökte något eget i osedda länder. Inflytandet från lord Dunsany i det här skira och romantiska ska förstås inte underskattas. Man kan säga att Lovecraft mixade Dunsany och Poe plus diverse andra weird fantasy-förebilder, la till av sin egen personlighet och sina egna visioner, och skapade av allt detta ett verk av bestående värde.
Relaterat
Arkeofuturism som sf: Frank Herberts ”Dune”
Att vara författare i Sverige idag
Länkar till gratis e-böcker inom fantastik
Om skribenten: Lennart Svensson
