Ernst Jüngers Nya testamente

Okategoriserade

Ernst Jünger var en tysk som föddes 1895 och dog 1998. Var han 1900-talets störste författare? Nog är han min kandidat till titeln alltid. Få har levat ett så liv rikt på växlingar, och kunnat återge det i dagböcker, romaner och essäer, som Jünger. Härmed ett inlägg som försöker skildra Jüngers övergång från kainitiska nejder till mer fruktbara, från krut och svetsflagor till blommor och blad.

1.

Ernst Jünger började sin karriär med tunga skrifter: det var krig och industri, eld och blod. Kriget skildrades i memoaren ”I stålstormen”, en frontskildring av en krigsälskare — en diskret, preussiskt krigsälskare. Sedan blev han nationalistisk skribent, en konservativ revolutionär som ville avlägsna Versaillesfredens bojor. Och vad gäller det industriella så tänker jag på ”Der Arbeiter” från 1932, en märklig mix av diagnos och profetia. Framväxten av det teknikpräglade, automatiserade stadslandskapet skildras här med illa dold tillfredsställelse; nog var visionen skarpsynt men Jünger själv tycks nästan ha velat att visionen blev sann. Bort med det gamla, in med det nya; bort med springbrunnar på torgen och vild natur, och in med en järnhårt organiserad arbetsvärld där allt, säger allt, mobiliseras av Arbetaren, den nya tidens titan.

Än idag har boken ett och annat att säga oss, där vi ser ut över förortslandskapen med sina köpcentra, kontor och miljonprogramshus, veritabla arbetsstäder – till skillnad från, säg, barockens kungastad och antikens teokratiska gudastad. Med andra ord: arbetaren har sin stad, borgaren sin och prästen sin. — Problemet är att Jünger borde ha skrivit en roman av det hela och därmed gett visionen en annan kvalitet än denna essä som balanserar på propagandans gräns. Han borde ha skrivit en ”Du sköna, nya värld” eller ”Vi” istället.

Men han var ännu inte skönlitterär författare, inte i första rummet. Vissa lovande steg hade förvisso tagits. Först var det romanen ”Sturm” från 1923, om en frontlöjtnant och hans samtal och upplevelser. Sedan var det ”Das abenteuerliche Herz” från 1929, med barndomsminnen, drömmar, naturstudier och berättelser, alltsammans tankedigert och en smula pedantiskt, som det mesta av Jüngers texter, men att tendensen var en annan än i Arbetarens och Soldatens värld är klart. Visst fanns här ännu vissa rigorismer, visst var det något av ett grönbete för en politiskt engagerad högerman — men det var begynnelsen för en annan Jünger, en som fann ”nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken” och inte i visioner av verkstäder som sträckte sig till horisonten.

Han hade också börjat resa vid denna tid, till Dalmatien, Italien och Spanien bland annat, och målen här var inte skjutfält och fabriker utan mer vattenrika nejder. Skalbaggar hade han ju alltid varit intresserad av och blicken för växter och allt vad därtill hörde kom på köpet. Han började förstå att det var här grunden för allt låg — men det satt långt inne och han behövde ledning av sin bror Friedrich Georg härför. Denne ledde sin heroiske broder från ett vita activa till ett vita contemplativa, mot kultur och bildning som sådana, mot det diskreta i tillvaron: skönheten i en blomkalk, surret från bin en sommardag, skönheten i iskristaller på ett fönster.

Det bästa beviset på ”den nye Jünger” är den reviderade ”Das abenteuerliche Herz” från 1938. Borta är de nationalistiska markörerna, även referenser till frontlivet har begränsats, till förmån för drömmen, tigerliljan och vistelsen i den blindas kvarter — ja, till meditationen över färgernas symbolik, över affärens metafysik och reflektionen över staden i morgonljuset, med ”färger som på en fuktig akvarell”.

2.

Jünger hade banat ny mark med ”Das abenteuerliche Herz”, version #2. Under tiden hade han lämnat Berlin och politiken, avböjt att bli naziriksdagsman och sagt nej till en plats i Goebbels diktarakademi. Bopålarna slogs ner i Überlingen vid Bodensjön och därefter i Kirchhorst utanför Hannover, där han bodde med sin familj då kriget bröt ut 1939.

Man ska inte överdriva faserna i Jüngers liv. Det kan bli lite facilt, lite överförenklat; det finns nu inget ”dåraktig i början, efter 1933 vis”. Sedan barnsben hade han till exempel samlat sina skalbaggar. Vissa iakttagare kanske skulle kalla honom obotligt galen, inbiten officerstyp, konservativ stöt, vad vet jag. När det gäller det andra världskriget hade han i vart fall inga kval att dra på sig uniformen, om än han lär ha avböjt att bli karriärofficer i en armé där Göring var general. Dock la han vid denna tid sista handen på ”På Marmorklipporna”, mästarprovet, en berättelse om en idyll som invaderas av mörka horder; om natur och kultur, vingårdar och ekot i gamla valv, och hur detta hotas av kainitiska krafter. När berättaren ser ut över slaktarhyddan vid Köppelsbleek, med dess skeletthänder som rasslar i vinden och med skinnaren som rensar en människohud medan blåskimrande flugor stimmar i luften, då är det något nytt vi ser — något nytt i europeisk prosa, och något nytt i Jüngers värld. Det mörkas närvaro är här bringad till full medvetenhet, den intar centralplatsen i aktuell roman. Men Jünger hade redan anat ondskan; i ”Das abenteuerliche Herz II” skildras ju ett besök i en delikatessbutik där bodknodden vet där berätta att violetta endiver sägs passa bäst till människokött. Detta kommenterar berättaren med ett: ”Jag visste inte att kulturen var så framskriden i denna stad!” Knodden vet inte om detta är ironi, men kvitterar så vänligheten med ett professionellt leende.

En viktig indikation på Jüngers vändning mot kvietismen var en passage i Krigsdagboken, våren 1940. Där sa han att vid skiljevägen kan det hända att man får lära sig gruppera fjorton regementen före slaget eller lära sig foga samma fjorton ord så att de bildar en perfekt mening. Den senare gåvan vore då att föredra.

Rent formellt är kanske inte denna Jüngers Kehre, hans vändning mot livsbejakan efter att ha dyrkat döden, så märklig. När man är ung drar man sig mot överdrifter, mot det heroiska och himmelsstormande, medan man som äldre finner glädje i enklare ting, i kärlek och vin och en god bok. Men om hans bana inte var orginell så var den dock sann; han genomgick förvisso denna utveckling och vi kan lära oss något av den. Han hade (som han säger i ”Strahlungen”, dagbok från andra världskriget) skrivit sitt ”Gamla testamente” i och med böckerna om första världskriget och ”Der Arbeiter”, och därmed kunde inget ändras. Gjort är gjort. Sistnämnda bok liknades för övrigt vid en olydig son, en som vägrar göra vad fadern säger till honom; få förstod boken medan många tog den till sig som propaganda för sitt credo, främst kommunister. Han liknade den också vid en fint graverad medalj som saknar baksida: något saknas, som sans och måtta, sinnet för balans. Känslan för att det finns mer i tillvaron än arbete och organisering lyser med sin frånvaro.

Detta var, för att förklara titeln på detta blogginlägg, Jüngers Gamla testamente. Vad med det Nya då? ”Strahlungen” är redan nämnd, här finner vi drömmar och natur, Parisskildring och vemod, parat med antydningar från slaktarnas och tortyrknektarnas värld. En subtil uppgörelse med Tredje riket får man säga: författaren är att börja med makthavare själv, firad officer i ockupationsmakten, men när han får se de första judestjärnorna i Parisvimlet börjar han känna avsmak mot att bära uniform. En viktig händelse för en som dyrkat det militära. Sedan fortsätter det neråt, med likstank och helvetetsvisioner, parat med vittra samtal med Braque och Picasso och franska aristokrater, och åsynen av en bombarmada genom ett glas bourgogne, hållen av författaren där han står på taket av Majestic och ser krevaderna stiga mot himlen. Någon annan än Jünger hade inte kunnat skriva denna passage, och komma undan med det — om än många anför den som indicium på hans allmäna uselhet och tvivelaktighet.

3.

Men värre var att vänta. Sonen Ernst som börjat opponera mot Hitler, upptäcks och blir fängslad och får straffet omvandlat till fronttjänstgöring. Undernärd och outbildad sänds han direkt i elden på den sviktande Italienfronten och stupar i Carraras marmorberg i november 1944. Fadern tog detta hårt. Kanske kom han aldrig över det. Och då ska man komma ihåg att han levde ända till 1998. Dagboken från 60-talet och framåt omnämner hur han högtidlighåller sonens dödsdag, år ut och år in. Det mest smärtsamma stället är när amerikanerna rundar månen med Apollo 10, december 1968, och Jünger samtidigt går till kyrkogården och placerar ut ett ljus på graven. Han säger i dagboken: att någon sänder ett rymdskepp till månen, detta åstadkommer mycket men betyder föga. Att däremot som jag bilda en liten snögrotta för gravljuset, detta åstadkommer föga men betyder mycket.

En snygg aforism, alla gånger. Men det räcker inte, något sipprar igenom texten: Jüngers smärta, den smärta som han sa att det vore ett adelsmärke att stå emot (”Über den Schmerz”, 1934). Jünger står där nu med en annan smärta: en andlig, medmänsklig, faderlig smärta. Och den är svårare att uthärda än ett köttsår eller ett lungskott.

Allt vi ser är mänsklig svaghet, en lidande människa. Med förebild i Nietzsche hade Jünger alltid velat stilisera sig själv, en stundtals effektiv strategi som gav oss verk som ”På Marmorklipporna” och ”Heliopolis”, fiktiva berättelser med huvudpersoner som var Jüngers alter egon. Men även i hans didaktiska verk finns självsyftningen, som i ”Der Arbeiter” (”jag tar nu av mig soldatens uniform till förmån för arbetarens overall”) och ”Der Waldgang” (om statens sätt att ställa frågor, från valsedel till frågeformulär, och Jünger hade själv underkastats ett ”denazifierande” frågeformulär efter kriget). Så har vi dagböckerna: figuren med vinglaset som ser på bombplanen är såklart en posör, en fängslande bild onekligen, men det kan också slå tillbaka på denne själv.

Vid sonens grav faller hur som helst denna självstilisering igenom, går i baklås. Masken brister. Som läsare må man fascineras, av detta att se privatpersonen Jünger skymta fram istället för den evinnerliga gestalten. Ingen dagboksförfattare är så klart fri från att retuschera bilden av sig själv, men en sådan som Gombrowitz har avgjort lägre gard, mindre lust att göra sig till monument. Här har vi Jüngers både svaghet och styrka som författare. Polityren kan bli för blank, och den kan krackelera alldeles som vi sett.

På det hela taget är han dock trovärdig. Jüngers ”Nya testamente” fungerar på sina premisser. Det tas ställning för människor och natur, för det diskreta i tillvaron, och inte för abstrakta ideologier. Vad han skriver än sant — om kampen mot nihilismen i ”Über die Linie”, om nödvändigheten att uppsöka ”de oaser kring vilka Leviatan rör sig i vrede”. Om att leva autentiskt som anark i ”Eumeswil”. Och om staden Heliopolis som psykologiskt landskap för längtan, vemod, frihet och fruktan.

Man kan anklaga Jünger för mycket, men inte för att han inte ändrade sig under sitt liv. Han lärde sig läxan, ”sent men med eftertryck”.

Coda

Hur ska man beskriva den efterkrigstide Jüngers stil? Vad kännetecknar Jüngers ”Nya Testamente” stilmässigt? Ser man till utlandet kan man ju nämna en sådan som Bruce Chatwin, som ogillade Jüngerstilens dandyism och kyla men ändå värmdes av aforismerna och den estetiska sensibiliteten. Så storsint av Chatwin då: tänk att författare kan vara motsägelsefulla, så märkligt! Dylik schizofreni är vanlig bland Jüngerläsare; se här exempelvis Stuart Hood, översättaren av ”The Marble Cliffs”, som förvirrades av Jüngers obskurantism samtidigt som idealen sades vara fransk-klassiska. Hood framstår för mig som en förstockad läsare, låst i obsoleta kategorier. Kan han inte fatta att Jünger är ett geni, beyond cathegory…?

Det är alltså svårt att fånga Jüngerstilens egenart men rätt nära tycker jag Jürgen Rausch kommer. I ”Ernst Jüngers Optik” från 1950 säger han:

Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull… Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld… Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten.

Och vad anser jag själv? Man överfalls ibland av tvehåga, man kan kastas mellan hopp och förtvivlan när man försöker dechiffrera Jüngers texter. Stilen är pedantisk men samtidigt förtrollande; den är analytisk men nyttjar allehanda bilder för att belysa resonemanget, och den är lite långsam i rytmen men kan ändå föra en till universums ände och tillbaks i samma mening.

Man kommer att tänka på vad Leif Zern sa om Mikael Persbrandt: ”Han har förmågan att stå still med blixtens hastighet.”

Relevant på Svenssongalaxen:
Recensioner av Jüngerböcker
Biografiska texter