C. G. Jung är ett centralt namn för den traditionellt sinnade läsaren. Härmed några ord om Jungs insats. Och därefter något om Junglitteratur på svenska. Sedan ges ett exempel på hur man med jungiansk analys kan granska fantasylitteratur.
1.
På 1990-talet var C. G. Jung (1875-1961) ganska aktuell i detta land. Böcker om och av honom gavs ut i parti och minut. Man kan tycka att det blivit lite tyst om honom sedan dess i vår ankdamm. Men på det hela taget tror jag Jung är etablerad i Sverige nu. Det finns jungianska psykoanalytiker och jungianska attityder är tillåtna inom litteratur- och konstvetenskaperna. Så man kan säga: för den moderne akademikern som vill släppa in traditionella attityder i sin forskning kan jungianismen vara ett sätt, ett ska vi säga tämligen etablerat sätt idag. Dagens akademi må vara rätt nihilistisk men jungianismen erbjuder ett beprövat sätt att anlägga moteld mot detta.
Med Jung kan envar hugad akademiker bli en traditionalistisk fanbärare. Jung kan nämligen ses som ett slags traditionalist. Han använde inte termen så som Evola och Guénon men helt klart var han en arkaiskt lagd person såsom dessa herrar och andra, som Ernst Jünger, Mircea Eliade och D. T. Suzuki. Fokus i Jungs forskning låg på traditionella religioner, gamla urkunder och eviga frågor; sedan, med sin speciella terminologi, kunde han applicera visdomen inom modern psykologi, mytforskning och litteraturstudium. Denna terminologi och denna jungianska analysapparat är tämligen gångbara medel för att i dagens akademi dra in mazdaism, gnosticism, Hermes Trismegistus liksom mer bekanta storheter som Shakespeare, Wagner, Nietzsche och vad man nu önskar. Den jungianska metoden har sin givna roll för den akademiker som vill gå bortom genusteori och Frankfurtskola.
Som sagt, Jung är tämligen etablerad i dagens svenska diskussion. En bra introduktion är ”Att läsa Jung” av Kurt Almqvist (1997). Almqvist kan sitt ämne, han har förstått vad Jung var ute efter. För den litterärt intresserade har vi så antologin ”Jung och litteraturen” (red Kurt Almqvist, 1998). I denna antologi skriver Eva Ekselius i sitt bidrag bland annat om Frazers ”Golden Bough”, Mircea Eliade, Milton, Blake, Shakespeare, Orfeuslegenden etc. Och Lennart Warring skriver om jungiansk syn på sf. I övrigt i boken berörs Hermann Hesse, Nietzsche och Tranströmer etc: solid forskning kring väsentlig litteratur.
Ännu en Almqvist-antologi (redigerad ihop med Olav Hammer) är ”Jung och det andliga” (1999). Och den kompletteras av Vivianne Crowleys monografi ”Den andlige Jung” (1998).
Alla titlar jag nämnt är böcker användbara för både forskare och nybörjare. Och innehållet åsido; ni ser att det på svenska finns en del Junglitteratur. Därtill finns hans egna verk översatta. Mer om det på slutet för nu ska det handla om hur man med jungiansk metod analyserar fantastik.
2.
Jungs bidrag till humanvetenskapen är stor. Här tänkte jag koncentrera mig på hur man med jungiansk metod kan studera modern fantasylitteratur och däri frilägga vissa psykologiskt intressanta drag.
Jag tänker här framförallt på uppträdandet av Skuggan och hur den integreras i ens eget väsen. Det är ju så i Jungs schema att människan har ett kollektivt undermedvetet där det existerar eviga mönster, så kallade arketyper. Den människa som vill ta itu med realiteterna måste erkänna dessa arketyper, även mindre trevliga sådana som Skuggan. Skuggan är en figur av samma kön som man själv (till skillnad från animan som alltid är av motsatt kön), en mörk, möjligen skrämmande figur som står för förträngda och icke önskvärda kvaliteter hos en själv. Skuggan är verkligen komplex och den kan yttra sig på tusentals olika sätt. Men man bör erkänna den och man bör i någon mån inkorporera den med sitt väsen. Man ska inte kapitulera för den, inte helt och hållet bli den, men man måste bejaka dess existens. Annars blir man inte en hel människa.
Som en bekant sa: ”Stänger man demonerna ute kommer de bara in köksvägen.” Man kan som en etapp i sin utveckling integrera Skuggan. Då har man nått mänsklig helhet, man har nått så kallad individuation: motsatsernas upphävande med individen som spelplan. Kurt Almqvist (”Att läsa Jung”, 1997 s 74) uttrycker det så här: ”Individuationen innebär inte moralisk perfektion utan istället en strävan efter integration i en större helhet.”
Det är ju fint och bra. Dock anser jag att när väl Skuggan är erkänd på detta sätt så kan man gå vidare och utveckla sig vidare – till perfektion. Jung använde ju även alkemi som liknelse för psykiska processer, och målet måste ju i den meningen vara att gå från bly till guld.
Men detta var en randanmärkning. Skuggan bör erkännas. Och det finns ett bra litterärt exempel på det i modern fantasy. Det är Ursula Le Guins ”Trollkarlen från Övärlden” (1968). Man får för sig att Le Guin själv kände till Jungs idéer om Skuggan, men det är oviktigt här. Hennes berättelse är elegant komponerad och utförd. Den har inte ”the smell of the lamp”, så där som man annars kan frukta blir resultatet när folk studerar Jung och totar ihop berättelser med välordnade arketyper i samverkan.
3.
I Le Guins berättelse lever trollkarlen Ged i en sagovärld vid namn Övärlden. Magi lärs ut på en viss skola och Ged går dess kurser för att bli vitmagisk operatör till gagn för samhället, som att bekämpa troll och drakar och vad det nu är. Under sin utbildning råkar han dock framkalla en Mörk Entitet av misstag, en följeslagare han inte kan skaka av sig. Efter många om och men konfronterar han dock denna Entitet, denna Skugga på det enda sätt som återstår när alla andra sätt förkastas: att kalla figuren Ged och förena sig med honom.
Som sagt, detta var tämligen säkert en medveten jungiansk dragning. Men den var originell som fantasy: det var inte bara att gå ut och bekämpa ondskan, fäkta och fälla draken och sedan gå hem och leva som hjälte för evigt. Men detta, kan man tycka, är vad Tolkien å sin sida gör sig skyldig till i sin trilogi (”Härskarringen”, 1954-56). Det fattas något. Visst ska ondskan bekämpas men som människa får man ju erkänna att alla, även man själv som Hjälte, kan drabbas av ondskan. Mörkret i Tolkiens berättelse för en något avskild, monolitisk tillvaro som Fjärran Hemskheter. Nu kräver jag inte att det i Trilogin borde ha varit en scen där Frodo möter Sauron och den sistnämnde säger ”Frodo, I am your father.” Men någon form av fördjupning hade kunnat behövas.
Man kan i och för sig tycka att Tolkien hade vissa djup. Som att konflikten Gandalf-Saruman har fläktar av detta med att möta Skuggan. Då säger jag: OK. Men det centrala narrativet med Frodo som ringbärare/-förstörare saknar mötet med Skuggan. Det är inte så där mytologiskt drabbande som det kunde ha varit.
Nåväl. Man kan säga: Frodo har bekämpat och besegrat ondskan på ett elementärt plan, så pass att han inte kan vara kvar i Midgård efteråt. Han har gjort ett dåd värdigt en halvgud. Och han ger sig ju av till Västerns Odödliga Länder på slutet. Det är stilrätt för en godhetens inkarnation, höjd över vardagen. En mer mänsklig hjälte torde dock behöva någon form av jungiansk integration av Skuggan för att verka trovärdig. Som Ged i Le Guins berättelse. Eller en viss Graf Ulrich von Bek i Michael Moorcocks ”The War Hound and the World’s Pain” (1982). Där möter hjälten Lucifer redan i början. Denne anser sig vara missförstådd av Gud. von Bek ges så i uppdrag att hämta Graalen för att erbjuda Gud som försonande gest.
Detta är synnerligen originellt. Det är som ”Faust” i fantasyform. Det visar hur man som hjälte kan behöva möta Mörkret för att utvecklas och nå den där större helheten som Almqvist talade om. Moorcocks roman firar vissa andliga triumfer i så måtto, trots att han själv är mer av en agnostisk intellektualist.
Som sagt, även Hjälten kan ha mörkret inom sig. Det är individen som spelplan för striden mellan gott och ont. Detta kan sägas vara vad Skuggan och dess integrerande handlar om och vissa bättre fantasytexter gestaltar detta.
4.
Jag antydde filmrepliken ”I am your father” ovan. Det är som alla vet Darth Vader som säger den till Luke Skywalker i filmen ”Return of the Jedi” (1983).
Här var det central skuggintegrering må man säga…! Star Wars’ kreatör George Lucas hade förvisso en jungiansk klangbotten i sitt verk. Och det på ett beundransvärt sätt. För i början av 70-talet skrev han först ett utkast till manuset, och sedan kollade han upp Joseph Campbells mytografi ”The Hero With a Thousand Faces” (1949). Campbell var jungianskt influerad. Och med referensen hos Campbell såg Lucas att hans egen berättelse hade vissa tidlösa djup. Campbells jungianskt framanalyserade hjältearketyp är en sådan som antyddes ovan: en som tar upp kampen mot monstret men även lär sig något om sig själv på kuppen. Hjälten kan därmed återvända till sin vardag som En Hel Människa, möjligen som ”a sadder and a wiser man” (Coleridge). Eller möjligen som en integrerad personlighet, en som genomgått jungiansk individuation.
Att pendla djupet hos konstverk med Jungs hjälp är ett stort ämne. Jag tänker därför avsluta mitt inlägg här och bara dra några vidare litteraturtips i sammanhanget.
Det har skrivits om Jung förut här på Motpol. Oskorei/Andersen skrev här om Jungs essä om Wotan, den samgermanske Oden och vad han betyder för oss nordbor. Denna Jung-essä speglar bland annat Jungs kontroversiella sida. Han var under mellankrigstiden inne på idéer om tysk nationell särart men av detta märks inget i hans memoarer. Här är en annan Oskorei-text på temat Jung och Oden.
Jungs memoarer, ”Mitt liv” (1964, tyskt original 1962), är annars föredömliga. Drömmar spelar en central roll i dem. Tänk er en kombination av de drömtexter Ernst Jünger bjuder på i sina dagböcker och Swedenborgs ”Drömbok”, allt inom ramen för en psykologisk forskningsiver och med lite gnosticism, hermetism och alkemism därtill, så har ni Jungs ”Mitt liv” i ett nötskal. Boken rekommenderas varmt för envar läsare med intresse för psykologi, myt och religion.
Relaterat
Oskorei om Jungs idéer om wotanism
Framväxten av Tolkiens trilogi
Svenssongalaxen: Swedenborgs Drömbok
C. G. Jungs hus i Küsnacht i Schweiz
Lämna ett svar