Musiken har sin givna roll inom politiken. Här är mina erfarenheter av politisk rockmusik, högervarianten.
1.
Jag har alltid varit nationalist. Jag har alltid värnat Sverige och vad det traditionellt står för. Jag har alltid vurmat för Sveriges historia och för vår sedvanliga kultur.
Så är det ju. Men nationalistiska yttringar var svåra att finna i min barn- och ungdom. Jag menar, visst kommer jag från ett borgerligt hem där Sverige och nationalism togs för givet. Vi var inte svenskfientliga, det kan jag garantera. Men någon nationalism i egentlig mening bedrevs inte i det svenssonska hemmet.
Den första kulturella yttringen av nationalism kom därför utifrån, bortom rikets gränser. När jag i slutet av 70-talet lyssnade på punk och oi-musik hörde jag bland annat på gruppen Angelic Upstarts. Den grundades 1977 och hade den gode Thomas ”Mensi” Mensforth på sång. Det var låtar på temat arbetarklass, ner med överheten, ner med Thatcher. Men samtidigt var man nationalister…! Det var uppfriskande annorlunda. Denna ekvation fanns inte på svensk mark: vänsternationalism.
På Angelic Upstarts tredje LP ”2.000.000 Voices” fanns till exempel låten ”England”: ”You could never be born under a flag / that’s like the one of the Union Jack. / St. George’s spirit has never died, / it all keeps coming back… (Refr) England, oh England a country so great / the land of so fair and so true. / There’ll never be any colours like / the red, the white and the blue.”
Utan att vara direkt originell så var denna låt uppseendeväckande. För mig, vid denna tid. Men den är också något mer. Den är exempel på något mer än engelsk yra. Den visade att man kan känna gripenhet över att vara den man är, över sitt land, sitt folk och sin kultur. Angelic Upstarts ”England” visar kort sagt på kraften i nationalismen. Nationalism är en mäktig, tidlös ström som inte går att hejda. Inte 1981, när låten kom, och inte idag, 2014, när kulturmarxisterna gör allt för att smutskasta nationalismen. Standardargumentet som idag dras fram är ”Jugoslavien på 1990-talet”, då var nationalismen hemsk. Jaha. Men man glömmer då att nationalismen i Grekland på 1820-talet, i Polen och Belgien på 1830-talet, i Sverige under andra världskriget och i Afrika och Asien under efterkrigstiden varit frihetliga krafter.
Nationalism och patriotism florerar, tyst eller öppet, i varje land i denna värld. Och vi som har denna nationalistiska ådra måste idag stå upp för Sverige och försvara det. Nationalismen lever eller dör beroende på oss. Den är ingen automatisk, maskinell kraft som alltid finns. Den är en levande kraft, buren av folket. Man måste vilja vara nationalist, vilja vara svensk, förutom att man reellt är det.
2.
Åter till musiken. På samma Angelic Upstarts-skiva som ”England” fanns den antisovjetiska ”Guns For the Afghan Rebels”. Och ”I Wish”, en frihetshymn i traditionell stil. Även detta avvek från punkens sedvanliga nihilism.
Vad gäller oi-musik i övrigt så lyssnade jag bland annat på samlingsskivan ”Carry on Oi!” (1981). Sant heroisk, men ändå rockigt arrangerad, var låten ”Dambuster’s Theme”. Den var baserad på Eric Coates gamla filmlåt, den som var ledmotiv till berättelsen om hur man under andra världskriget bombade Rhendammar med Lancasters. Sådan herosim var man inte bortskämd med i sedvanlig rockmusik.
Vad gäller oi-musik så lyssnade jag även på bandet Screwdriver. Deras första LP från 1977 var ideologiskt åt punk-arbetarklass-hållet. Denna skiva är ypperlig sett ur rent musikalisk synpunkt. Den är för mig ”definitionen av rock” jämte Judas Priests ”British Steel” och Slades ”Old, New, Borrowed and Blue”. Energi…!
Screwdriver spelade punkrock. Sångaren Ian Stuart (1957-1993) blev först senare högerradikal nationalist. Och då lyssnade jag inte längre på honom. Men senare har jag bland annat snappat upp hans version av ”Tomorrow Belongs to Me” från 1984, en skön, rivig version av en låt ur filmen ”Cabaret”. Filmåten försöker parodiera nationalism och gripenhet över den egna kulturen, men Sturart gör en icke-ironisk version och vinner dagen. Och svenska sångerskan Saga har gjort en vispop-version av denna låt. Utmärkt sak.
3.
När det begav sig lyssnade jag en del på The Clash. Politiskt sa mig deras texter inte så mycket. Man hörde ju inte vad Strummer sjöng…! Men sett i efterhand, nog kan man spåra en del vit nationalism där alltid.
Ta bara ”White Riot” på den självbetitlade debutskivan från 1977. Wikipedia skriver i sammanhanget detta: ”Lyrically, the song is about class economics and race and thus proved controversial: some people thought it was advocating a kind of race war. Rather, lyricist Joe Strummer was trying to appeal to white youths to find a worthy cause to riot, as he felt blacks in the UK already had. It contains a positive message in the lines ”Are you taking over / Or are you taking orders? / Are you going backwards / Or are you going forwards?” ”
Visst var Strummer något på spåren här. Umgänget med svarta fick honom att reflektera över sin egen ras, den vita. Inte var han ”vit nationalist” men han tänkte helt klart i termer av vem man är i etniskt hänseende.
Rastemat vidhölls av Strummer i ”White Man in Hammersmith Palais” från 1978. Jag har för mig att den handlar om den alienering han känner att som vit man vara på en konsert med rastafari- och reaggae-musik. Känslan tycks vara: jaha, här är jag och vurmar för svart musik, men essentiellt bryr sig ingen om mig, jag är ”the odd man out” här. Eftersom jag är vit och alla andra här är svarta.
4.
I början av 80-talet slutade jag lyssna på punk och oi. Jag gav mig istället hårdrocken i våld. Dåtidens hårdrock var förvisso tämligen icke-politisk, man skrev om fantasy, sf och ”rock’n roll party all night”. Men en och annan vass tanke förmedlades.
Som på Iron Maidens ”Piece of Mind” 1983. I ”To Tame a Land” hyllar man ”Dune”-figuren Paul Atreides: ”The time has come for him to lay claim his crown / Messiah Supreme, the leader of men…” Denna lovsång till auktoritärt styre klandrades i en recension i svenska musiktidningen Schlager, en genuint vänsteristisk blaska. Men, tänkte jag, då måste ju Maiden vara något på spåren…
Maiden har annars lyckats infoga traditionell lyrik i sina rocktexter. Se till exempel början på ”Revelations” där man får med en dikt av den konservative författaren G. K. Chesterton: ”O God of Earth and Altair, bow down and hear our cry, / our earthly rulers falter, our people drift and die. / The walls of gold entomb us, the swords of scorn divide, / take not thy thunder from us, but take away our pride.” Det gifter sig ganska bra med låten i övrigt. Och skapar en högstämd, obeskrivlig atmosfär, olik vanlig rock.
Iron Maiden fortsatte med mer i den stilen. ”The Rime of the Ancient Mariner” (från ”Powerslave”, 1984) är till exempel baserad på denna gamla episka dikt av Coleridge. Ett direkt citat finns i dikten: ”Day after day, day after day, we stuck nor breath nor motion, / as idle as a painted ship upon a painted ocean. / Water, water everywhere, and all the boards did shrink. / Water, water everywhere, nor any drop to drink.” Att osökt citera en 200 år gammal dikt så där, och få det att svänga i en rocklåt — det är väldigt imponerande. Det är traditionalism för samtiden, det är nygamla drag, det är — kan man säga — arkeofuturism.
Judas Priest var annars den stora favoriten i mitt hårdrockslyssnande. Låt gå för att politiska ståndpunkter har undviktits av dem. Men man har de facto många låtar på temat mental höjning, lär dig vinna, lev livet strategiskt, sök friheten. Om dessa för svenskt vidkommande hädiska tankar har jag bloggat här. — Som ett extraspår på den nyutgivna CD:n för ”Bristish Steel” har man dock en rent nationalistisk låt, ”The Red, The White and The Blue”. Detta är på den så kallade remasters-utgåvan från 2000-talet. Låten ifråga är framletad ur arkivet och gavs inte ut 1980. Så den påverkade inte mig när det begav sig. Men den är intressant som fenomen. Man ser här att patriotism av detta slag inte är kontroversiellt för dem, den är mainstream i England och USA. Nåväl, bra då: kulturmarxisterna har inte influerat mainstreamen lika mycket där som här, i Sverige, denna betongöken av kosmopolitism och nihilism.
Alla musiker av format i detta land tycks vara vänster. I England/USA kan man dock stöta på avvikare, som James Hetfield i Metallica, Ted Nugent (som bland annat förespråkar jakt med bågskytte och annat ”kontroversiellt”) samt The Jam-sångaren Paul Weller som en gång sa att han skulle rösta på Tories. Det var under Thatcher-eran och detta blev föremål för rubriker i pop-pressen. Weller har sedan dess blivit mer PK men han var och är ändå, för mig, symbolen för ett slags pophöger. Man måste inte alltid vara nihilist och gå klädd i fula kläder, som normen är för svenska rockare.
5.
För att återgå till Priest. Sångaren Halford var en sann poet som hade djup i språket. Halford-rader som ”see the mountains darken yonder, black sun rising, time is running out”, ”statues alive, seconds are hours” och ”forging the furnace for the final grand slam” är inte sedvanlig rocklyrik. I en tid där kulturell odling och språklig briljans ses över axeln, i nihilismens och kulturmarxismens anda, blir sådant lika med politiska ståndpunkter. Det ser man även i annan hårdrock, i de sant traditionellt orienterade Jimmy Page och Robert Plant i 70-talsbandet Led Zeppelin. De vurmade bland annat för irländsk folkmusik, synligt i låtar som ”The Battle of Evermore”, ”Misty Mountain Hop” och ”Ramble On”. Det samtida irländska bandet Thin Lizzy hade också en rad låtar med traditionell vinkel, hymner till Den Gröna ön såsom ”Emerald” och ”The Black Rose (Roisin Dubh)”.
Keltrocken är en glömd storhet. Den är en traditionell fyrbåk i en amerikaniserad genre. Minns här även säckpips-solot i ”It’s a Long Way to the Top” av AC/DC och Slades 1984-låtar ”Run, Run Away” samt ”My Oh My”. Det är en viss folkviseton i dessa verk. Hit kan man även räkna nya vågen-bandet Big Countrys skotska rockhymner. Skottar var även The Skids, en grupp med sinne för övermännisko-estetik. Möjligen hör även Spear of Destinys arkaiska nietzscheanism hit.
Coda
Jag har inte så mycket mer att säga i ämnet. Mitt musiklyssnande idag är inte särskilt politiskt. Men för att komma med en slutsats så säger jag: visst ska man få använda musik för politiska åsikter. ”Vettiga texter”, med traditionell vinkel, kan både bli stor poesi och en revolutionär kraft.
Man måste som konstnär ha något att säga. Och jag uppmuntrar alla nationalister och traditionalister i detta land att uttrycka sina åsikter och attityder i musik. Jag vet att det finns en rad band och artister inom frihetsrock och folkmusik som har dessa tankar. Och även ett mainstream-rockband som Mando Diao är inne på detta, när man nyligen tonsatte dikter av Gustav Fröding. Hur stort detta är vet jag inte. Men jag känner på mig att det finns ett sug bland publiken för rimligt traditionell rockmusik, for pop och rock med inspiration ur vårt eget kulturarv. Idag lever vi under terror av PK-ister av kosmopoliter som pariastämplar denna musik, men denna terror kommer inte att bestå. Den nordiska frihetssången, i rocktakt och alla möjliga takter, kommer att ljuda för evigt.
Relaterat
Svenssongalaxen: Judas Priest: texter om frihet
”Dune”: arkeofuturism i ett nötskal
Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
”Vi svenskar existerar och har rätt till detta land”
Bild: Bron-y-aur, en stuga i Wales där Page&Plant fick inspirationen till sina keltrocklåtar.
Om skribenten: Lennart Svensson
