Av och till brukar folk fråga mig vilka böcker man ska läsa i vissa ämnen. Och när det gäller biografier från Europas tidigmoderna tid har jag dessa tips att ge. 

Jag tänkte här tipsa om en del läsvärda böcker. Temat är Europa under 1700- och det tidiga 1800-talet. Och ett osvikligt sätt att få grepp om en tid och en kultur är genom att läsa biografier. 

Vad kan jag då på rak arm rekommendera? Man kan börja med fransmannen Henri Troyat , som har skrivit ett antal verk som finns på svenska. De handlar om ryska storheter som ”Peter den store” (Norstedts 2001) och  ”Alexander II – tsaren befriaren” (Norstedts 1992). – Troyat har även skrivit verk om två ryska härskare mellan dessa, Katarina den stora (1987) samt Alexander I. Sett rent allmänt var kanske Alexander I den mest inspirerande av dessa, följd av Alexander II. Peter den store däremot var lätt rubbad, vad det verkar. Hans antagonist Karl XII framstår i jämförelse som höjden av humanitet.

För en bra biografi över Karl XII, läs Bengt Liljegrens (2000). Senare i detta inlägg nämner jag Frans G. Bengtsson, som också skrev en Karl XII-biografi. Jag måste säga att jag föredrar Liljegrens version framför Bengtssons. Trots att Bengtsson var mer stilmedveten än Liljegren.

Den nyssnämnde Alexander I krigade mot Napoleon. De två bästa Napoleon-biografierna är Herman Lindqvists ”Napoleon” (2004) och Felix Markhams ”Napoleon” (1964). Dessa verk är lagom långa, koncisa och läsbara.

– – –

När vi talar tidigmodern tid kan man inte förbigå Thomas Carlyles ”History of Friedrich II of Prussia” (1858). Detta bokverk har jag en gång hållit i min hand. Det var en rad rätt små, helfranska band som förvarades i Karin Boye-biblioteket i Uppsala. Jag lånade dem inte, men nog kan man säga att tyskvurmaren och europaentusiasten har en del att hämta här. Carlyle skrev även en traktat om hjältedyrkan och här får man det i rikt mått, exemplifierat i ett liv mitt i världens stormar. Ett porträtt av en tysk krigarkung, en monark med känsla för bildning och musik. Fredrik spelade ju flöjt och skrev alexandriner förutom att leda sin här i fält.

Carlyle skrev även en krönika över franska revolutionen: en ”stilistiskt briljant” och retoriskt högspänd sak, kanske även det något för finsmakaren. Det är ett intressant verk, Carlyle kunde sitt ämne, men att skriva så här ”lysande” har sin risker. En enkel, men inte simpel stil är ofta bättre. Carlyles franska revolutionsbok finns på svenska, dock ej hans Fredrik den store-biografi.

– – –

Vår egen Frans G. Bengtssons gillade Carlyle. Och i Bengtssons essäer kan man läsa om diverse stora män i västerlandets hävder. Bengtsson var som Carlyle: han skrev väl, han skrev en rytmisk prosa som ibland slog över. Men han var medveten om stilens risker och kunde även skriva enkelt och rakt. Bengtsson har i alla fall i sina essäer skrivit om Alexander den store, om Gregorius av Tours merovingerkrönika och Froissarts högmedeltida krönika, om Robert E. Lee, U. S. Grant och andra inbördeskrigsgeneraler, om Byron, Egil Skallagrimsson med mera. Och Bengtsson belyste inte bara västerlandet utan även det forna mellanöstern och Indien. Kort sagt, i Bengtssons essäsamlingar får man historien i ett nötskal: historia in nuce. Hans bästa samlingar hette ”Silversköldarna”, ”Sällskap för en eremit, ”Folk som sjöng”, ”De långhåriga merovingerna” och ”Litteratörer och militärer” (1933-1953, vissa nyutgåvor finns).

Valfri bok av dessa Bengtssontitlar ger läsaren en lagom dos bildning, historisk utblick och traditionalism, författad på ”lundensiskt silverlatin”. Så kallar man den lärda stil som var kännemärke för 20-talets lundaakademiker som Bengtsson, Sigfrid Lindström, Ingvar Andersson och Olle Holmberg. Många har sedan dess försökt efterhärma den, senast en viss Peter Englund, men med föga lyckat resultat. Stilen hörde ihop med mellankrigstiden, med bildad borgerlighet och vurm för flydda tider. En viss Åke Ohlmarks var också präglad av denna stil men han hade vett att förenkla och anpassa den till sin samtid (1950- till 1980-talet).

Än idag kan man vurma för det förgångna. Men ”den lysande stilen”, den högspända retoriken, bör man låta vila. Visst, den Henri Troyat som jag nämnde i början har stilvilja, men han skriver ändå väldigt enkelt. Som antytt: enkelt, men inte simpelt, är ett stilideal som står sig.

Relaterat

Englund: kulturmarxist

Finlands krig 1939-1945

Länkar 

Malmberg

Marinetti och futurismen

Adolf Menzel: ”Flöjtkonsert med Fredrik den store på Sanssouci” (1852)

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.