Céline – Från slott till slott

Historia, Kultur, Litteratur, Recensioner, Rekommenderat

Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) var en av 1900-talets främsta författare, han inspirerade bland annat Beatgenerationen och beskrevs av Bukowski som de senaste 2000 årens största. Ett bra exempel på Célines författarskap är Från slott till slott, för några år sedan utgiven på svenska av Vertigo.

Vi möter där först en åldrad Céline, som lever med sin kvinna och deras djur, och arbetar som läkare. Han möter läsaren i en text som för tankarna till en gammal mans spontana och bitvis känslomässiga monologer, med talspråkets inslag av slang och turer fram och tillbaka. Det är inte minst för detta han kommit att hyllas, det gör samtidigt att han är en författare man inte sträckläser. Céline gör sig bäst i lagom portioner, i sådana är han dock synnerligen lättsmält och välsmakande.

En gammal man i Paris

…sedd från en snutbil ter sig den stora massan lite annorlunda… det är det som fattas Achille och även Norbert… en riktig sight-seeing i handbojor är något som skulle göra dem enormt gott!… de skulle äntligen förstå ansiktena på alla dessa människor som de träffar på cocktailpartyn!… deras sanna natur!… inte bara dem i bussen… den stora massan!… gatan!… deras sanna blickar… deras fruktansvärda komplex! dom ser ut som dvärgpapegojor och schakaler…
– Céline

Världen är för den åldrade Céline en svart komedi, dominerad av andra människors dumhet och elakhet. Han beskriver detta på ett mycket underhållande vis, bland annat när han beskriver svårigheterna att få patienterna att hantera välvilliga råd kring mathållningen:

säg åt mina patienter att de kanske kunde försöka äta lite mindre kött!… för matsmältningens skull!… för deras eget bästa, allt för deras eget bästa!… ni skall få se hatet!… ni har snuddat vid Gudarna!… Biff och Butelj!…

Zizek har i något sammanhang sagt att det enda sättet att bekämpa totalitarismen är att dekonstruera inte Ledaren utan Folket, och med sina nattsvarta skildringar av andra människors oginhet får man säga att Céline lyckas väl med detta. Han beskriver målande sin fattigdom, och den förföljelse han är utsatt för på grund av att han associerades med den förlorande sidan under världskriget. Samtidigt är han medveten om att det verkligt oförlåtliga inte är detta, utan just hans fattigdom. Han är inte bara ”rasist”, ”pornograf”, ”förrädare”, till råga på allt har han inte ens en bil.

c

Här identifierar Céline en central aspekt av det moderna samhället. Det oförlåtliga är fattigdomen, det verkligt förhatliga den misslyckade oliktänkaren. Läsaren drar sina egna slutsatser av detta. Célines beskrivning av Frankrike går dock vidare, i meningar som många oavsett partitillhörighet torde känna igen sig i spyr han sitt hat över det cementerade, inavlade etablissemanget, med sina Partier, sina plutokrater, förläggare och kommunister. Alla känner alla (Céline väljer andra ord för att beskriva deras relationer), och kollektivt legitimerar de varandra. Men en Céline står utanför:

jag vet vad det innebär att vara ”fredlös”, mycket på grund av mina kollegors galna djävligheter!… förrädare och lismare, allihop!… förförlåt! de är bara mentalt skröpliga och hårdnackade tjockskallar, jag har träffat många sådana, eller på andra sidan av Achilles sort, fruktansvärt ondskefulla svin med gott om stålar och Medlemskort i alla Partier…

De föraktfulla skildringar Céline här erbjuder känns fortsatt både aktuella och uppfriskande. Själv hamnade han på förlorarsidan under världskriget och vägrade att göra avbön för saker han skrivit och sagt, men han frågar sig vad som hänt om historien tagit en annan tur. Hade Aragon då skrivit hyllningsdikter till SS, den intelligentia som flockades runt Stalin istället brett ut sig om Hitlers förträffligheter? Tankeexperimentet kan tyckas olustigt, men Céline är här något på spåren vad gäller viljan att tillhöra det vinnande laget, om så bara genom proxy. Igår Stalin, idag NATO.

Men inför döden är vi alla lika, en poäng Céline inskärper genom en av de klassiska feberaktiga scener som karaktäriserar hans författarskap. Charon kommer nämligen till Paris, en jätte med drag både av tiger och apa, ihop med flera av Célines gamla kollaboratörsvänner och andra fantomer. Och denne Charon spräcker skallen med en åra på alla som går ombord, ”lagen… är allas lag!

En något mindre gammal man i Sigmaringen

Alla deras tidningar med rubriker… som skriker!… deras högervridna plutokrater är lika epileptiska som deras kommunister…
– Céline

Men den åldrade läkarens monolog om sin vardag, sina patienter, förläggares och allmänhets illvilliga dumhet, är mest en introduktion. Gradvis kommer det att handla om Célines öden under och strax efter världskriget. Han hade skrivit ett antal antisemitiska pamfletter inför kriget, där han lika mycket angrep det han såg som judarnas rasism som ariernas dumhet och brist på smak. Särskilt väl sedd var han inte heller bland tyskarna, men när krigslyckan vände följde han med andra kollaboratörer till Sigmaringen. Detta Sigmaringen, Slottet som på mer sätt än enbart genom namnet för tankarna till Kafka, framstår som ett mikrokosmos, en miljö där människornas idioti och låghet framträder i koncentrerad form. Så beskrivs många av kollaboratörerna och ledarna som drivna mer av låga passioner än som särskilt heroiska. Det intrigeras, det gnälls, det kopuleras, man anger varandra, samtidigt är det ett brutalt klassamhälle vad gäller allt från mat till toaletter. Ytterst få kommer undan Célines skarpa omdömen, bland de få undantagen finns Pétain och den älskade katten Bébert.

Här anar vi en av Célines försonande sidor. Han dissekerade de flesta sammanslutningar och abstraktioner, ”ismer” och grupper, men konkreta individer kunde han inte vända ryggen åt, oavsett om det sedan var patienter eller djur. Här för han tankarna till Cioran, antyder att det som förenar oss levande är vårt lidande och vår ensamhet, men också vår förmåga att lindra andras lidande. Så märker man att trots cyniska utbrott arbetar han tidvis nästan ihjäl sig för att utan någon lön hjälpa andra. En intressant paradox i en tid som inte riktigt bestämt sig för om frälsning uppnås genom goda gärningar eller rätt åsikter, men som lutar åt det senare.

Céline var en genuin djurvän, och vi möter både den återkommande Bébert, hans senare katter, fåglar och tiken Bessy. I synnerhet skildringen av den sistnämndas liv och död är rörande.

Samtidigt tar Céline inte i dessa tillbakablickar avstånd från sin rasism. Han analyserar de ”hybrider” han stöter på, bland annat dottern till en tysk officer och en libanesiska, han säger om de äldre att ”de var känsligare än vi, ännu inte hejdlöst negrifierade!” Samtidigt gör den bittra, något överdrivna formen att han kommer undan med sådant. Läsaren har svårt att avgöra i vad mån den äldre Céline driver med bilden av den yngre.

Sammantaget är det i varje fall en fascinerande berättelse, både vad gäller formen och innehållet. Man känner igen Célines tal, det fängslande talspråket gör att man nästan kan höra honom sitta och breda ut sig. Man känner också igen de närmast orgiastiska scener där gränserna mellan människor bryts ner och massan tar över, här bland annat Charonscenen och en obscen ockupation av toaletterna vid Slottet. Céline influerade många författare, här bör inte minst nämnas likheterna med den svenske Teratologen och ovan nämnda släktskap med Cioran. Den som söker en uppbygglig historia blir besviken, Kerouac beskrev boken som ”a portrait of existence as rotten and mad”, men det är frånsett detta stor och underhållande litteratur. För den som har egna litterära ambitioner torde det vara en guldgruva, precis som det varit för Beatförfattarna och många andra.