Kvinnliga perspektiv har varit ett inslag här på RP sedan begynnelsen. Nu tänkte jag titta på hur en kvinnlig nationalism kan tänkas se ut.
1.
Om revolutioner säger man: ”När kvinnorna tar till gatan, då vet man att det är allvarligt.” När även kvinnor demonstrerar, riskerar livet i demonstrationer och gatutstrider, då är det allvar.
Detta kom jag att tänka på när jag såg denna Youtubefilm. Den visar en tysk kvinna som högljutt kritiserar en muslimsk demonstration. Hon hade fått nog, hon hade passerat gränsen för artighet. Nu sa hon vad hon tyckte: att hon skämdes över att se islamister få stå och gapa obehindrat. Och själv var hon stolt över att vara tyska sa hon bland annat.
Ord och inga visor från en nationalist, en kvinna och nationalist. Detta ämne kan vara intressant. Och nu behöver vi inte betona den kämpaglödande, valkyriska sidan av det hela utan se det hela mer traditionellt kvinnligt, ”vänligt” om man så vill. Det första jag då kommer att tänka på är ett citat av en viss Erma Bombeck om nationaldagsfirande. Det kan låta lite småborgerligt men jag tar med det som exempel på vad som OCKSÅ kan vara nationalism, nämligen trevnad och välmåga:
You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.
Potatissallad åsido, nationalism är inte bara krigiska riter, det är även vila och ro. Det kan vara intressant att nämna idag då traditionell nationalism inte kan utövas i Sverige. Vi är en del av EU, Sverige bedriver ingen egen utrikespolitik. Så vi lämnar den statliga sidan av det hela och koncentrerar oss att börja med på ”livkvalitets-nationalism”. Då visar det sig alltså att kvinnor kan uppskatta detta, eller, annorlunda uttryckt: den kvinnliga tendensen att uppskatta trygghet, familjeliv kan uttryckas i nationella termer. Nationellt är alltså lika med folkligt, etniskt. Vi är ett folk, svenskar, som vill värna det egna och som känner oss hotade av multikulti-politiken, apartheid riktad mot oss. Och i denna nationalism behövs ett kvinlligt element, här hör tankar om familj, skydd, omvårdnad hemma.
En bra aforism i sammanhanget ges förresten av Tankesmedjan Feminix: ”Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.”
Detta är alltså en liknelse (och en bra sådan). Men den visar också på ett annat sätt att se nationalism än fanborgar, parader och tal. Det handlar om den etymologiska grunden för ordet ”nationalism”: latinets NATIO, att föda. Och modern föder sitt barn, vill värna det och skydda det. Det gör hon idag bäst med en nationell, filosvensk attityd. För motsatsen, att hata svenskar, har hittills varit mainstream men nu går det inte längre gissar jag. Att hylla, omhulda och värna det svenska är framtiden och i detta projekt kan man få med sig kvinnorna. Om man uttrycker nationalismen i termer av familj och trygghet.
2.
Sverige borde vara en bra plats för kvinnonationalism, i brist på bättre termer. En grogrund har vi kanske i särartsfeminister som Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne. Dessa blev allmänt hatade för sin film ”Gott om pojkar, ont om män” (1996), alla Sveriges feminister sågade den. Och ämnet åsido, något som hatas av ALLA elitfigurer måste väl ändå ha något att säga. Som SD i dagens politik: alla elitmänniskor hatar dem eftersom de hotar etablissemanget, de tar väljare från alla partier. – Särartsfeminism: att fokusera på det som är unikt för kvinnor nämligen att vara maka och mor, att föda, att vårda och hjälpa, att hushålla, komma med kloka råd, att älska. Afrodite, Freja, Frigga, Hera, ja vi kan väl även addera någon Artemis och valkyria så får vi med det heroisk-aktiva draget också.
Dylik feminism borde kunna slå rot i Norden. Vi lär ju traditionellt haft matriarkat här under stenåldern. Hela världen kan ha haft det, men medan patriarkatet slog igenom rätt globalt från bronsåldern så levde en rest kvar här i Norden. Mer om detta i ”Folket bortom Nordanvinden” av Gunnel och Göran Liljenrot (1989). Frågan huruvida matriarkat öht existerat är svår att avgöra. Prehistoriska förhållanden är svårt att nå defintiva svar om eftersom skrivna källor saknas. Mycket är baserat på spekulation. Men innan man avfärdar matriarkat kan nämnas att den historiska existensen av denna samhällsform även diskuteras internationellt; se till exempel Marije Gimbutas som antar att Europa före indoeuropéernas ankomst präglades av ett mer fredligt matriarkat. Här var det jordbruk och jordgudinnor, hos arierna var det nomadism och manliga gudar. Före Gimbutas hade vi en sådan som Bachofen som framkastade tesen att jordbruket uppfanns av kvinnorna.
Åter till Sverige. Vikingatidens kvinnor hade rätt stor frihet sägs det. De kunde vara huvudmän för ätter, vara lokala ”stormän”. Son och dotter ärvde lika. Denna arvsrätt bevarades i Smålandsbygden Värend ända in på 1700-talet enligt Linné (Skånska resan 1749 inbegripet småländska anteckningar). I övrigt fråntogs kvinnorna sin lika arvsrätt, yttrat i landslagens ”gånge hatt till och huva ifrån”. Men förutom hos virdarna så fanns visst en klausul i 1734 års lag om att kvinnor hade en viss arvsrätt, som att de själva fick förfoga över sitt arv (det arv de nu hade) även som gifta. Den äkta maken hade inte rätt att disponera över det. Det ser vi till exempel i pjäsen ”Sanna kvinnor” av Anne Charlotte Leffler (1883).
Den svenska kvinnan hade sin traditionella frihet. En större grad av kvinnofrihet fanns i Norden än i Sydeuropa, Mellanöstern och andra ställen gissar jag. Se till exempel detta inlägg där jag krossar myter som att det svenska 1800-talet innebar tidiga giftermål, tvångsgiften och annat.
Den feminströrelse som kom på slutet av 1800-talet, den hade enligt mig sin grund i den nordiska traditionen på detta område: i hävdvunnen kvinnofrihet, i denna relikt till matriarkat. Modern feminism kom för sin del att fokusera på ekonomiska faktorer, på att slussa ut kvinnor i arbetslivet, men också på rättvise- och omsorgsfrågor. Och om man kunde omtolka de sistnämnda som till exempel omsorg om våra barn, i nationella termer, då har man kvinnorna med sig som i en liten ask.
”Våra barn hotas i multikulti-projektet, våra gamla får inte den vård de behöver tack vare invandringens kostnader, den svenska skolan är en ruin tack vare snällism och oförmåga att ta tag i buset, ett bus ofta utfört av MENA-ungdomar” – ja där har vi en retorik som på sikt kan värva kvinnor.
3.
Kvinnor som är nationalister har vi redan. SD har sin andre vice ordförande Carina Herrstedt, ledamöter som Anna Hagwall med flera samt, varför inte, Åkessons sekreterare Alexandra Brunell som var en känd bloggare. Och som radikal skribent har vi en bra representant i Julia Caesar med boken ”Världsmästarna” (2010). Går vi utomlands har vi Dansk Folkeparti med Pia Kjersgaard, Frankrike har Marine Le Pen. Och på det mer historiska, kulturella planet har vi ju sådana som Thea von Harbou och Savitri Devi. Men här har vi även svenska namn som Selma Lagerlöf, Helena Nyblom och Elsa Beskow. Och det har på den internationella politikens område funnits kvinnor som styrt sitt land med tanke på dess bästa, som Margaret Thatcher, Golda Meir och Gro Harlem Bruntland; de har inte som Sahlin, Olofsson, Schyman och andra svenska toppnamn utfört parodier på nationell politik. Dessa våra kvinnopolitiker har ju gjort det till sin grej att vara svenskfientliga, exempel överflödiga.
Så för att bredda bilden så finns det plats för kvinnor i alla möjliga roller inom nationalismen. Vi har den heroiska, valkyriska typen som sätter foten i marken och säger ”nog” som kvinnan i Youtubeklippet. Vi har den närande modern, vi har den trogna makan, vi har systern och älskarinnan, vi har dottern, vi har människan. Innan det hela blir alltför retoriskt så kan jag väl säga det, apropå citatet av den amerikanska kvinnan om potatissallad och 4:e juli, att kvinnlig nationalism redan är en kraft: ”vaster than empires, and more slow”. Den syns inte men den finns där. I USA är det (eller har varit) OK att vara lite vardagspatriot som kvinna, att hissa flaggan och säga ”God bless America”. Det har varit mainstream.
Detsamma borde vara möjligt här. Kvinnor finner lätt kraften ur jorden, det bestående, det trygga. Jordgudinnor är kvinnliga såsom den nordiska Erda och den grekiska Gaia. Och om man erkänner det, erkänner att man sprungit ur jorden, den svenska jorden; om den svenska kvinnan förmår associera ”svenskhet” med trygghet, jord, omsorg, välmåga, då blir nationalismen mainstream. Då får vi i vårt läger en kraft som är ”visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Detta sas historiskt om andra kammaren men det passar väldigt bra på det kvinnliga psyket tycker jag.
Nu vet jag iofs att det är kvinnor som är de mest hängivna förespråkarna för PK-ism. Säger man till random kvinna att vi borde begränsa invandring får man direkt höra, ”men Sverige är ett rikt land. Dessutom är det synd om alla invandrare, därför måste vi ta emot fler och fler.” Men jag gissar att de kvinnor som säger detta inte har egna barn, eller, om de har egna barn, riktigt vet hur utsatta svenska skolbarn är idag i vissa storstadsförorter. Så kanske är kvinnors ”naturliga” benägenhet för PK-ism mindre än deras tendens att vara konservativa, nationalistiska och danna. Standardsvaret om ”Sverige är rikt, det är synd om invandrare” är just ett standardsvar, itutat under skolår och uppväxt. När den svenska kvinnan börjar tänka och känna självständigt hamnar hon däremot i default mode som är ”man är sig själv närmast” = nationalism.
Not: ”Vaster tham empires, and more slow” är från dikten ”To His Coy Mistress” av Andrew Marvell (död 1678). Han skildrar där hur hans kärlek för denna kvinna ska växa: ”My vegetable love should grow / vaster than empires, and more slow”. Kärlek (i alla dess former, som romantisk kärlek, moderskärlek, syskonkärlek) är en lugn kraft, en diskret kraft. Vad stort sker, sker tyst.
Relaterat
Antikens kvinnor
Skogens vilda härskarinna
Om skribenten: Lennart Svensson
