Jag vet inte hur det är med Sveriges övriga författare och intellektuella, dess så kallade bildade elit, men själv älskar jag Sverige. Dess kultur och historia, dess andliga landviningar, dess natur och folk allt detta ligger mig varmt om hjärtat. Det må vara elementärt att säga detta men nu måste det sägas.
Det må vara elementärt. Och det må vara ett stort ämne att tala om. Så jag ska begränsa mig till det folkliga, det etniska sett kulturellt och mentalitetsmässigt. Dock är det etnisk-rasliga för sin del inte betydelselöst: för framtiden anser jag det bäst om svenskar/germaner dominerar i Sverige. Det Ersatz-projekt som är igång med dagens massinvandring måste upphöra.
Folket. Att umgås med svenskar och att själv ha detta etniska arv, det får mig att känna mig trygg. Det är ett civiliserat folk, låt vara inte på kontinental nivå men vi har till exempel en förmåga att hantera konflikter, vi kan samarbeta. Om tio svenskar hamnar i en trång sits (sjönöd, bilolycka, storm i fjällen) har jag en känsla av att vi intuitivt förstår varandra och att alla jobbar för det gemensamma bästa. Självklart? Inte i Afrika där man har olösta stamkonflikter som bubblar upp i tajta lägen.
Jag är glad att jag är svensk. Det må vara banalt att säga vad har jag t ex att jämföra med? Men jag gillar att leva här med det arv jag har, mina förfäder som var bönder och händiga typer. "Bra karl reder sig själv": praktiska män, fria män. De gjorde sin plikt mot kronan och staten men bugade annars inte för någon. De stod på egen grund, eget odal. Jag bejakar detta arv, omhuldar det och för det vidare och säger det till er att lyfta ert huvud fritt och andas in den friska, svenska luften med era lungors fulla kraft. Det är en väldig skillnad att stamma från fria män jämfört med att stamma från trälar. Vi måste erkänna detta, bejaka detta.
Vi svenskar är ett litet folk i den yttersta norden som av egen kraft, med egen vilja och j-laranamma kramat fram välstånd ur den karga jorden. Och när det gällt har vi försvarat våra gränser av egen kraft, av folkets levande kraft och inte med legosoldater. Vi har idag ett välfärdssystem som man tycka vad man vill om, men det är iaf vårt, det är våra egna pengar som omfördelas. Vi lever inte på allmosor från FN.
Ifrån dessa gråstensmoar har vi skapat ett förlovat land…
Eftervärld, stå här på egen grund och lita inte till främmande hjälp.
Så kan man dikta med anspelning på Sveaborgs inskription. Och re slutraden så vill jag förstås inte skära av förbindelsen till Europa. Vi hör till denna världsdel. Men "det är skam att sitta som vi gjort / och tempel åt andra välva, / men kasta stenar på egen port / och tala ont om oss själva." (Heidenstam) Att dissa Sverige har på sistone blivit en ren nationalsport. Ofta citerade är Reinfeldts, Olofssons och Sahlins tirader. Det är slenrian detta att basha Sverige idag: Sweden-bashing is the name of the game. Men bladet vänder sig och nationalismen kommer åter, var så säker.
Och innan det sker får jag och andra påpeka det uppenbara: Sverige är ett bra land med goda traditioner. Jag har nämnt samförståndsandan, driftigheten, råkraften som odlat upp och kultiverat den vildmark som en gång rådde. Vi har försvarat vår frihet med vapen i hand. Nu är det försvarsmässiga ett minne blott med reduktionen/avskaffandet av Sveriges armé, men vi har iaf traditioner på detta område som jag är den förste att omhulda. Jag är även stolt över den andliga nerv som darrat i detta land, den religiositet som hyllat såväl hednagudar i lundar och på hällristningar liksom Gud och Hans son i tempel av granit och tegel, marmor och sandsten.
Vi svenskar har denna känsla, denna instinkt för något annat, något bortom Bortom. Det är inte självklart, iaf inte för de 10% av våra medborgare som hyllar ateismen. Jag är dock glad att jag lever i detta land med kyrkor vart man åker, glödande monument i aftonsolen över en esoterisk sanning, den att världen till sin innersta natur är andlig, inte materiell.
Så det finns andliga traditioner här i landet. Men det svenska är så mycket mer – oerhört mycket mer. Vi svenskar har allehanda berömvärda kvaliteter, omvittnade av fler än mig. Vi är, utöver det som sagts ovan, ett lågmält, plikttroget och ödmjukt folk. De stora gesterna ligger inte för oss, inte den stora utlevelsen eller passionerade utgjutelsen över ditt och datt. Vi behåller lugnet. Detta är mestadels bra. Men idag, när vi finner oss trampade på en gång för mycket, då kan det rinna över. Då kan Höga Herrar få höra ett och annat ur folkdjupen. Senast fick de det i september 2010. Det var när 300 000 svenskar la sin röst på Sverigedemokraterna trots att våra PK-präster å det strängaste avrått från detta. Partipolitik åsido; SD:s brytande av 4%-spärren och tagande plats i riksdagen var en rungande replik från ett Sverige som fått nog.
Vi är ett godmodigt, tåligt, driftigt folk som bygger landet. Vi lever i landskapet och landskapet lever i oss. ”Sverige” är ingen abstraktion; det är högst reella intryck och stämningar. Det är kornsuset sommartid, det är ett tradarfik i Docksta i menförestid. Det är midnattssol på Degerberget, solen på Riddarholmskyrkans torn. Det är malar i Mälaren, det är Vasalopp och Vansbrosim, Vätternrunda och vårsådd. Ja, vad säger man; man vill gärna bli poetisk i fall som dessa så jag lämnar över ordet till ett proffs, Sten Selander. Hans ”Testamente” säger mycket om det specifikt svenska, den urkraft som gjort detta land till vad det är, om den dagliga gärningen av bönder och soldater, av ”läkare, krigsmän och präster”: vad stort sker, sker tyst.
Det är detta tysta storverk, detta samlande av en skatt i det fördolda som för mig är essensen av det svenska, som är det svenska: det svenska som jag vill värna från politiker och författare som förnekar att Sverige öht finns, som förnekar vårt kulturella och etniska arv, som säljer ut Sverige till plutokrater och finanshajar och lämnar vårt land öppet för illegala och andra invandrare att våldgästa i.
Så plats nu alltså för Sten Selander (1891-1957):
Vi samlade aldrig pengar på hög.
Det gör bara den som rädes.
Vi hade vår vishet: en karl som dög
fick bärgning nog allestädes.Vi gjorde vårt dagsverke, smått eller stort,
som läkare, krigsmän och präster
och nöjdes, om blott det var hederlige gjort
när döden gav oss semester.– – –
Du ärvde landet. I arv du tog
ej rågar, men suset i rågen;
ej skogar, men doften av höst i skog;
och lindelövet där trasten slog;
och snön under norrskenbågen.Du ärvde riket. Led efter led
har långsamt vi byggt det mot dagen.
Det är röjarnas yxhugg vid sotig sved,
det är tankar som svultna klerker skrev ned
och blodet av glömda soldater som stred
till värn för vårt fäste: lagen.– – –
Du ärvde ansvaret. Dag efter dag
på nytt får du friheten vinna.
Du lever inte på undantag.
Det beror på dig och folk av ditt slag
om rike och rätt skall försvinna.Nu hotas ditt arv. Du skall frestas hårt
att svika och överge det.
Så glöm ej, då rike och folk har det svårt,
det enda adelsbrev som är vårt:
Vår rätt att stå främst i ledet.
Relaterat på Svenssongalaxen
Nationalism
Svensson och svenskheten
Om skribenten: Lennart Svensson
