Det sanna Amerika eller Nyhetens behag

Historia, Ideologi, Politik

Dessa tecken på Amerika som vi alla känner igen! Vi behöver inte räkna upp några av dem här. De är redan alltför välkända – vilseledande välkända. Amerika är inte ett tecken på Amerika. Amerika är ett tecken på dem som betecknar Amerika Amerika. Fast så är det ju med alla tecken. Alla dessa tecken på Amerika är ett tecken på hur Europa har förlorat sig själv i illusioner och bedrägerier, i undanflykter och bortförklaringar. Man kan på goda grunder ifrågasätta om Europa ens existerar längre. Om Europa inte omärkligt har ersatts av någonting annat. Man hänvisar till Amerika för att förklara än det ena, än det andra. Varför är det si? Amerika! Varför är det så? Amerika! Men Amerika hänvisar tillbaka till Europa utan att man låtsas om det, ja, kanske utan att man inser det. Amerikaniseringen av Europa är Europas amerikanisering av Amerika i syfte att dölja att man har förlorat kontakten med sig själv och inte längre vet vem man är – och saknar kraften att ta reda på det. Att sakna den kraften är i realiteten detsamma som att sakna kunskapen. Man trodde en gång att man hade upptäckt en helt ny värld – en jungfruelig värld. Att plötsligt se det självklaras gränser förskjutas och försvinna är naturligtvis alltid en omtumlande och omstörtande sak. Att plötsligt se den välkända världen förvandlas till något främmande och obekant. Chock och eufori på en och samma gång! Överväldigade av allt det nya och fantastiska upphörde man omedvetet att upptäcka sig själv. Den nya och okända världen var ju så mycket mera lockande och lovande och i sin gränslöshet så mycket enklare och gripbarare än den gamla trånga och välkända. Men när den Nya Världen så småningom började upptäcka sig själv, när den började få ett eget liv, då stod man där i växande förvirring och osäkerhet. Man hade förlorat sin riktning – och med riktningen sitt ursprung. Ur den förvirringen och osäkerheten, väl dolda under en yta av självgod kultivering och civilisatorisk överlägsenhet, uppstod oroligheterna och revolutionerna. Och ur revolutionerna inbördeskrigen. De europeiska inbördeskrigen. De s.k. världskrigen. Trodde man verkligen fortfarande att man var hela världen eller ville man bara genom att kalla dem världskrig dölja det faktum att man inte befanna sig i krig med någon främmande makt utan med sig själv – att man hade blivit främmande för sig själv? (Är det f.ö. inte oeuropeiskt att tro sig vara hela världen? Har inte Europa alltid hämtat sin vitalitet och skaparkraft ur känslan av omvärldens storhet?) I utmattningen och svagheten efter dessa blodiga och förvirrade strider tog så de ihåliga tecknen och de teatrala gesterna form och växte den demokratiska skådespelarmoralen och symbolpolitiken fram som skulle övertyga resten av världen om att den stod inför en civilisation så överlägsen alla andra att den med glädje var beredd till det största av alla offer: att avstå från sig själv och upphöra att existera! Att den Gamla Världen i medmänsklighetens och humanitetens sköna namn var mäktig att uppnå ett högre, hittills okänt och oöverträffat civilisatoriskt utvecklingsstadium genom att avvisa alla gränser och förneka att det fanns någonting som den inte kunde vara, som den inte ville vara – förutom det den en gång hade varit men som den nu hade tröttnat på, och som den dessutom halvt omedvetet skämdes för och på olika sätt försökte förminska och förvanska. Att den Gamla Världen kunde vara nyare än den Nya världen. Att den kunde vara Nyheten själv. Den nya Nya Världen. Det sanna Amerika…