Härmed ett potpurri på åsikter. Förhoppningsvis har de något att säga er, förhoppningsvis är de lagom aktuella och lagom tidlösa.
1. ”Sprickorna i muren”
Ett fenomen vi ser i dagens Sverige kan kallas "sprickorna i muren". Det är när företrädare för den officiella linjen börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Ett av de första högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. (På vilket Schein utbrast. "Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!")
Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.
2. Man har sett det förr
Jag har sagt det förr och säger det igen: på 70-talet gullade man med kriminella (oavsett etnicitet): "Kriminella reagerar friskt på ett sjukt samhälle, de kan ha haft svår barndom, det är samhällets fel att de begår brott." Den visan upphörde med tiden och man började se kriminella för vad de var, nämligen kriminella. Idag gullas det med invandrade kriminella: för dessa hittas tusen ursäkter för deras beteende. Ska liberalerna aldrig lära sig??? Människan är ansvarig för sina handlingar. Punkt.
3. Mångkultur = nonkultur
"Antifascism", en etikett för dagens radikalvänster, är en svaghetens ideologi. Den är emot något, har för länge sedan förlorat sina positiva mål. Detsamma gäller "mångkultur": i sin kärna är detta ett nihilistiskt projekt som vill utrota all traditionell kultur och ersätta den med statlig godkänd terapikultur, harmlösa projekt lämpliga att stödja med x antal miljoner. Det är en NONKULTUR en icke-kultur. Alltså en hatisk agenda inställd på att motarbeta all sann trygghet, tradition och tro. På samma sätt är dagens svenska politik en antipolitik, ett "sjuklöverns" oligopol förenat i sitt hat mot SD. Man kan kalla det reductio ad sverigedemokratum: vad som helst går för sig utom de frågor som SD driver. (Se här t ex på Afghanistan där S och MP plötsligt gillade detta imperialistprojekt när SD visade sig propagera för urdragning.)
4. Mentalitetsförändring
SD.s inträde i riksdagen börjar bära frukt, bland annat mentalitetsmässigt. Dess inträde på den politiska scenen jämte det metapolitiska arbete som görs av bloggar ger effekt, sakta men säkert. Om jag får spå framtiden, ta pulsen på samhällsklimatet, tror jag det i framöver blir svårt att hata allting svenskt, utan undantag, lika svårt som det blir att älska allt som har med invandrare och främmande kulturer att göra. Vi börjar helt enkelt sansa oss i det här landet, normalisera samhällsdebatten. Att vi på det politiska planet ligger lite efter vi saknar ett "sättande ner foten mot multikulti" Ã la Merkel-Kjersgaard-Cameron, men ni kan tro att Reinfeldt försöker manövrera sig för att skärpa tonen mot lealös invandringspolitik. Mannen är ju en strateg av första rangen, en taktiker som ser vad som är gångbart. "Nu prövar vi det här" var till exempel hans utsaga om M:s införande av klassisk S-politik, och en motsvarande sväng åt höger för skärpning av flyktingpolitik, ett upphörande av smutskastning av svenskhet osv vore fullt möjlig. Även om statsministern själv gått i täten: "Ursvenskt är bara barbariet."
Ta dig ur det om du kan Reinfeldt. Eller lämna över partiledarskapet till en mer oblamerad figur. Anything goes ja, nästan. Man måste stå för det man säger.
(Bild: Ludvig II:s Linderhof, Bayern)
Om skribenten: Lennart Svensson
