Oswald Spengler har god bäring på vår tid. Hans idéer om kulturers levnadscykler med födelse, blomning och död är nyttiga att läsa för envar.
Spengler har sina poänger. Inte bara inkrökta undergångsromantiker finner tankefrukter i ”Västerlandets undergång”. Framför allt kan naiva liberaler, blåögda optimister och troskyldiga supporters av dagens västerland behöva en klunk av Spenglers svarta mjölk. Lite lagom pessimism, lite kall undergångsmedvetenhet kan behövas. Spengler visar på vad det är i vår kultur som är slut, vad det fattas oss. Vi har passerat kulmen och lever idag bara på omspelning, recycling, parodi och pastich. Ingen tar längre något på allvar. Om det skrev jag här, ett decemberinlägg av ett decemberbarn.
Vår kultur, västerlandet, den faustiska kulturkretsen, stod på sin höjdpunkt kring 16-1700. Sedan dess har vi urartning, stilupprepning, återanvädning. Den goda tidens konstnärer gestaltade med måtta, lärde sig hantverket och skapade tryggt verk efter verk – mästare som en Bach, en Rafael, en Milton. Senare tiders romantiska konstnärer ville däremot nå det ouppnåeliga, de stupade på uppgiften rapporteras det ibland. Det må gälla musik, måleri eller litteratur, allt är typiska senfaustiska fenomen.
Sedan ska man inte läsa Spengler alltför programmatiskt. Vore allt i väst efter 1700 urartade skapelser vore ju hans eget verk, "Västerlandets undergång" från 1922, inget att ta på allvar. Och i alla hans exempel genom vilka mönstret uppgång-blomstring-förfall ska påvisas i västerlandet, så går en stor beundran för detta västerland och dess kultur. Det är den faustiska kulturen, symboliserad av Goethes Faust som vill kunna allt, göra allt, uppleva allt. Det är genier i sina kammare som pendlar varats djup, det är upptäckare som kartlägger minsta vita fläck på kartan, det är uppfinnare som uppfinner tidigare osedda ting, det är pojkar som ritar drömbilar med visionen att kunna köra dessa vagnar längs oändliga motorvägar: Midnight on a never-ending highway…!
Västerlandet: det är dess arkitektur där fasaden prompt måste utttycka något, det är typiskt för oss. "Kristna tempels yttre talar högt om sitt inre, muslimska tempel tiger om det, antika tempel ägnar det inte en tanke." Katedralen börjar inifrån, antiktemplet utifrån; moskén däremot både börjar och slutar i sitt inre, i sin förgyllda, arabeskprydda grotta.
Västerlandet: det är centralperspektiv och analytiska språk, marschtakt med trummor längs stråk som synbarligen förlorar sig i lointänernas dis à la Champs Elysée, Unter den Linden, Valhallavägen, Sunset Boulevard. Västerlandets sinnebild är slätten, Mellanösterns är grottan.
Västerlandet: det är geniet som vill utveckling, en organisk och upphöjd utveckling à la Goethe, naturlig och växande, och inte stel och mekanisk som hos perukstockar. Och detta geni återspeglas i staden, den faustiska staden, med sina springbrunnar, torg, palats, parker och boulevarder, unika element i en unik skapelse, sjungande lovsången till sig själv och med ett drag av vemod. Den sången blir till en vandring bland dessa torg och fontäner, dessa passager och avfarter; man ser fasader stirra ner på en, gåtfulla fysionomier som talar om en kultur, med voluter och djurkranier, förhallar och exedror, dubbelkolonner och marmortavlor med inskriptioner. Ett av epigrammen lyder "plus ultra" vidare i konst och kultur, i omöjliga världar och över vida hav, tills vi gått varvet runt och möts på Cosy Corner i Antropolis.
Om i oändlighet detsamma
i evig återkomst sig rör,
och tusenfaldigt världar
varandras krafter sammanför;
då strömmar livsluft fram ur tingen,
då slås emellan stjärnor bro,
och denna iver, verksamhet och kamp
för Herren Gud är evig ro.
Denna Goethedikt var något av ett ledmotiv för Spenglers verk: det var det cykliska, det återkommande mönstret i kulturers utveckling han ville fånga. Och jämte Goethes övriga impulser förutom Faust så formades Spengler av Nietzsche, som ju kan ha fått sin impuls av rad två ovan, "evig återkomst" som blev ett centralt tema i Zarathustraboken. Spengler å sin sida fångades av Nietzsches dionysiska tankar, visionen av den arkaiska antiken som urskön och drömartad, mer transartad och intuitiv än den klassiska antikens transparens och nykterhet. Samma mönster såg han sedan gå igen i europeisk tidig medeltid med Edda och germanska barrskogar, drömtung ynglingakraft som sedan mognar i stadskulturen och blir övermogen i världsstaden, den fas vi nu lever i: internationell världsstadscivilisation.
Relaterat
Mer om romanen ”Antropolis” som det så gåtfullt refererades till ovan
Spengler om Herostratos
Om skribenten: Lennart Svensson
Pingback: Lennart Svensson | Goethe: en västerländsk klassiker()
Pingback: Lennart Svensson | Recension: The Path of Cinnabar (slutet)()
Pingback: Lennart Svensson | C. D. Friedrich: drömverklighet()
Pingback: Motpol in English | Ernst Jünger: His German Gurus, Contemporaries etc.()
Pingback: Joakim Andersen | Oswald Spengler – Nybyggnaden av det tyska riket()