När jag besökte Dakar 2009 så färdigställdes fortfarande monumentet ”Den afrikanska renässansen”. Det ritades av den senegalesiske arkitekten Pierre Goudiaby Atepa, och uppfördes av byggföretaget Mansudae Overseas Projects som är den internationellt kommersiella avdelningen av nordkoreanska Mansudae Art Studio som grundades 1959 i Pyongyang, och som idag har tusentals anställda. Det heroiska motivet går att känna igen från den nordkoreanska offentliga konsten.

En konstruktion som däremot stod klar vid mitt besök i det tidigare målet för det klassiska rallyt var den västafrikanska centralbankens kontor. Efter de västafrikanska staternas frigörelse, främst från kolonialmakten Frankrike, grundades den ekonomiska samarbetsorganisationen Ecowas 1975. Ecowas har också en gemensam valuta, den västafrikansk francen, som tidigare var bunden till den franska francen och numera euron.

Trots att de västafrikanska länderna har mer än 60 år av formell självständighet bakom sig, så har det franska inflytandet varit stort i regionen. Tills nu. Niger, Mali och Burkina Faso meddelade nämligen i söndags att de lämnar Ecowas, och att Marianne är persona non grata i de tre franskspråkiga länderna. Nigers regering har uttalat att ”imperialistiska och nykolonialistiska krafter är inte längre välkomna på vårt nationella territorium”. Frågan som återstår är om detta kan vara början på en afrikansk renässans. Förmodligen inte.

Relaterat: Västafrika och den nya trikoloren

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Patrik Ehn har också studerat internationella relationer och skriver gärna utrikespolitiska betraktelser, både om Centraleuropa och Sydafrika där han vistats under långa perioder.