Döden påverkar konsten både på en individuell och en samhällelig nivå. När Edgar Allan Poe skrev The Masque of the Red Death hade hans hustru Virginia drabbats av tuberkolos, och när Die Pest in Florenz hade biopremiär hösten 1919 härjade spanska sjukan i världen. I regi av Otto Rippert och med manus av Fritz Lang briserar Pesten i Florens som en tidsinställd bomb mitt i vårt lamslagna samhälle. Stumfilmens sju kapitel drar både munskydd och ögonbindel av dem som ser den, och berättelsen sätter dagens samhälle både i ett historiskt ljus och placerar vår värld mittemot skrattspegelns löjeväckande reflektion.
Första kapitlet
Året är 1348. Florens världsliga och andliga ledare förbereder sig inför Corpus Christi (Frohnleichnamsmorgen) alltså kyrkans högtidlighållande av Kristi kropps och blods sanna närvaro i nattvardens bröd och vin.
Några bättre bemedlade unga män står och hänger vid en trappa. Stadens härskare Cesare anmärker på sin son Lorenzos festliga utstyrsel. Sonen svarar att “Florens är glädjelöst när de gamla styr. Ingen lek, ingen fest, ingen dans, bara allvar och bön. Vi unga vill ha sol och kärlek!” Sonen blir åthutad av fadern som uppmanar ungdomarna att bege sig till kyrkan. Sonens dåraktige vän himlar med ögonen.
Under processionen kolliderar det kyrkliga tåget med en bärstol. På denna sitter en ung vacker kvinna som visar sig vara en kurtisan från Venedig. Kardinalen blir upprörd men behärskar sig. Cesare betraktar kvinnan förnöjt och slickar sig upphetsat om munnen. Även sonen Lorenzo blir exalterad. Horan är bokstavligen på kollisionskurs med Madonnan.
Andra kapitlet
Lorenzo skickar iväg sin betjänt med en gåva för att ta reda på vem den okända kvinnan är. Gåvan är ett halsband som läggs i ett skrin. Båda tas från en byrå som övervakas av en relief av Jungfru Maria och Jesusbarnet. Samtidigt skickar kardinalen iväg en munk för att ta reda på kvinnans tro. Kyrkan inser att en sådan kvinna kan utmana kyrkan själv. Betjänten och munken anländer samtidigt till det lyxiga hus i staden där kurtisanen Julia och hennes uppassare befinner sig. Julia avfärdar först betjänten och säger att Ofirs alla skatter inte räcker till för att hon ska säga något kärleksfullt till betjäntens herre alltså Lorenzo. Men tillägger hon “Han är välkommen som min gäst ikväll”. Därefter släpps den enkle munken in i kurtisanens överdådiga rum för att söka svar på kardinalens fråga. Kurtisanen svarar att “Den gud som jag tror på är kärleken!”.
Dold i svart kappa beger en man till palatset där Julia befinner sig. Han gömmer sig bakom en pelare på husets överdådiga innergård. Julia gör entré och lättar på kläderna vid fontänen och börjar mata påfåglarna. När hon upptäcker att mannen i svart kappa är Cesare skyler hon sig förskräckt. Julia försöker avvisa honom men han följer efter henne och säger “Uppfyll min önskan och du ska bli Florens okrönta härskarinna”. Cesare våldför sig på kvinnan, men i samma ögonblick störtar sonen Lorenzo in och avvärjer våldtäkten. Cesare vänder sig till Julia och säger “Vill du inte ha min kärlek, så ska du få mitt hat”. Fadern lämnar, men sonen dröjer sig kvar hos kurtisanen. Julia utbrister “Jag ska ge florentinarna en fest och se skrattande människor omkring mig, och dela all min lycka med andra människor. Florens är dött, jag ska ge honom glädje.” och kysser Lorenzo på pannan.
Kommande dag arrangerar Julia en stor fest i sin trädgård. Stadens ungdom ansluter. “Öppna portarna till min trädgård så att även de fattiga kan få känna glädje en dag som denna” beordrar Julia samtidigt som hon visar upp sig på en blomsterprydd flotte i trädgårdens imponerande damm. Stadens och kyrkans ledning har dock bestämt sig. Festen avbryts och Julia grips. Lorenzo och hans unga vänner försöker ingripa, men Julia förs bort.
Tredje kapitlet
Julia ställs inför rätta med Cesare som domare. I ett tal till florentinarna deklarerar Lorenzo “Vänner! Medborgare i Florens! De äldstes råd, som hatar glädjen, har gripit er gudinna eftersom hon gav er en dag av glädje. Tag själva er rätt – var fria, inte slavar!” Pöbeln närmar sig stadshuset där rättegången hålls och försöker ta sig in. Julia spänns fast liggande i ett tortyrredskap och lämnas där. Far och son ryker ihop i salen under tumultet. Fadern faller. Julia fritags.
För Florens börjar en tid av hämningslöst nöje. Präster och munkar predikar förgäves, men Guds ilska vilar tungt över staden. Liksom Lot övergav Sodom lämnar stadens styrande och kyrkans folk Florens utan att se sig om.
Lorenzo har blivit stadens härskare och fest avlöser fest. Folket förlustar sig, men samma dag som Julia ska hyllas som stadens kärleksdrottning anländer eremiten Medardus till Florens. Medardus förbannar det Sodom och Gomorra som uppstått. Julia försöker trollbinda honom, men Medardus värjer sig, riktar en varning till stadens invånare och lämnar platsen och staden. Festen återupptas men Julia verkar berörd.
Fjärde kapitlet
Julia uppenbarar sig som en vision i Medardus grotta. Hemma i sin sängkammare kan Julia inte få eremiten ur tankarna. I en ny vision tar Julia plats på korset i stället för Jesus Kristus. Bilder av demoner dansar runt. “Herre gör så att denna kalk passerar mig!” ber Medardus. Eremiten hugger sig ett massivt kors som han sedan bär iväg.
Under en jakt avviker Julia och hennes tjänare för att söka upp Medardus. De ställer hästarna en bit bort och Julia beger sig till eremitens grotta till fots. Hon ser eremiten bedjande vid det stora kors som han rest utanför sin grotta. Den mörkklädde Medardus blir förskräckt vid åsynen av den ljusa Julia. Julia säger att hon kommit bort från sitt jaktlag och att hon både är hungrig och törstig. Medardus bjuder henne till sin grotta och ger henne vatten att dricka. Därpå uppmanar han Julia att upphöra med sitt nuvarande leverne eftersom det driver henne från Gud och mot helvetet. Han ber för henne. “Herre låt ett under ske så att denna synderskas själ kan räddas!” Väggen inne i grottan öppnar sig och Medardus för iväg Julia till de förtappade själarnas hemvist.
Femte kapitlet
Ur den gudomliga komedin av Dante Alighieri
Helvetet, sång III (Inferno, Canto 3)
Igenom mig går man till sorgestaden,
igenom mig till plåga utan ände,
igenom mig till ett förtappat släkte.
Eremiten visar konkubinen en värld som för tankarna till Dantes inferno. Julia och Medardus visar sig i andra skepnader. Medardus kysser Julia, hon svimmar och han bär henne tillbaka till grottan. Julia vaknar förskräckt och ger sig av. Tillbaka i sitt gemak avvisar Julia den uppvaktande Lorenzo. Medardus hugger ner korset och beger sig sedan till staden. Eremiten klättrar upp till Julias balkong och ser Lorenzos förförelseförsök. Slagsmål utbryter och Medardus besegrar Lorenzo. Medardus kysser Julia på nytt.
Sjätte kapitlet
“Från den natten var Lorenzo bortglömd, och Medardus härskade i hans ställe.”
Livet i Florenz har blivit allt galnare. Självaste kyrkan blir en plats för berusade upptåg och Guds hus skändas. Medardus har tagit plats på en tron tillsammans med Claudia som har en påfågel i famnen. I Vatikanen dit kyrkans folk flytt får man via köpmän höra om vad som pågår hemma i Florens. Kardinalen slår fast att staden är fördömd och kommer att förbannas tre gånger innan den sonat sina synder.
Ett delegation från Vatikanen når Florens. “Förbannelse (Anathema) över Er!” uttalar ett av sändebuden, men Medardus skickar iväg dem.
“Då började stenarna att tala.”
“Själva naturen reagerar upprört mot det onaturliga kärlekslivet.”
“Pesten bryter ut.”
Budskapet om pesten når Medardus och Julia som beordrar att stänga portarna och inte låta någon människa komma in eller ut. Folket jublar. Dag och natt brinner bålen så att farsoten inte ska nå in, men festerna blir allt vanvettigarare och glöden allt hetare mellan eremiten och kunkubinen. “Lev och fröjdas, en gång kommer döden och tills dess ska vi njuta av livet till fullo.” uppmanar Medardus, men hans ord väger numera lätt och folket flyr festsalen. Han stapplar iväg och faller framför altaret. Hans ånger driver honom ur staden.
Sjunde kapitlet
Medardus går över ett fält med mängder av döda människor. Han sätter sig vid en döende flicka, sluter hennes ögon och kysser henne. Täckta likbärare kör kärror med kroppar. Medardus hjälper till att begrava kropparna. Den forne eremiten hjälper de sjuka. “Där pesten krävde sina offer fann man också Medardus.”
Tillbaka vid sin grotta uppenbarar sig korset på den plats där eremiten en gång högg ner det. Medardus visar ånger och försonas med Gud. Han vill inte längre förhindra Guds straff utan beslutar sig för att ta pesten, som också fått fäste i honom, till Florens.
Länk till filmen: Die Pest in Florenz
Om skribenten: Patrik Ehn
