Rudolf Kjellén (1864-1922) tillhör både den svenska radikala högerns och den geopolitiska vetenskapens pionjärer. Ett uttryck för det senare är hans verk Stormakterna, än idag av intresse som praktisk tillämpning av hans geopolitiska perspektiv. Situationen var givetvis en annan för ett sekel sedan, men de flesta av de stormakter som analyseras finns ännu kvar och perspektivet kan utan problem uppdateras till vår tid.
Stormakterna
Kjellén definierar stormakt som ett dynamiskt begrepp, som en vilja till makt och expansion förenad med den kapacitet som krävs för att göra denna vilja gällande. En del stater är för små och svaga för att vara stormakter, andra är stora men saknar viljan. Han nämner också att stormakter kan förlora denna vilja, och då lämna stormakternas krets. Relationen mellan stormakt och småstat intresserar Kjellén, han identifierar en tendens till större och större makter men nämner också att mänsklighetens strävan efter differentiering kan spela en motsatt roll. Han indelar stormakterna i två typer, stormakter som bygger sin ställning på pengar respektive vapen (och hybrider mellan dessa idealtyper). Han gör också en indelning mellan maritima och kontinentala stater (Schmitts havs- och landmakter, Thiriarts distinktion mellan Kartago och Rom). Som hybrid finns här den amfibiska staten, exempelvis Tyskland och Frankrike eller den ryska björn som idag ”lärt sig simma”. Intressanta är hans resonemang kring tendenser i tiden, där han berör autarki och en eventuell europeisk federation. I en situation där stormakterna tenderar att bli större är en sådan federation logisk. Enligt Kjellén var Tyskland den naturliga ledaren i en sådan federation, om så är fallet även idag är mer tveksamt.
Kjellén studerar i verket Storbritannien, Frankrike, Italien, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland, Japan och USA, den tidens stormakter. Som bekant har Österrike-Ungern idag splittrats i flera stater, och USA har antagit den roll av supermakt Kjellén delvis förutspår i sina analyser. De flesta europeiska makter har underordnats USA, och följer det mer eller mindre villigt i konflikten med Ryssland (det är exempelvis tveksamt om Italien idag är en stormakt). Samtidigt har Kina alltmer framträtt på den internationella arenan, kapaciteten finns i varje fall.
De fyra elementen
I sin analys av stormakterna utgår Kjellén från fyra element – han studerar dem geografiskt, etniskt, socialt och författningsmässigt. Så kan stormakten betraktas som rike, folk, samhälle och stat. Dessa element kan befinna sig mer eller mindre i harmoni (i förbigående sagt stammar den svenska integrationsdebatten 2014 ur det faktum att det etniska och sociala inte längre överlappar).
Studierna av stormakterna som riken utgår mycket från deras mer eller mindre naturliga och gynnsamma gränser. Så har Storbritannien ett sällsynt gynnsamt läge i egenskap av önation, skyddat från de europeiska storkrigen. Geografins betydelse förändras också historiskt. Med Amerikas upptäckt gick England från att befinna sig i periferin till att få ett centralt läge i det ”nya Medelhavet”, Atlanten. Kjellén beskriver England som ett ”Venedig i världsformat”. I jämförelse har Italien bra naturliga gränser, och ett läge mitt i Medelhavet. Österrike-Ungern och Tyskland befinner sig i stället i Europas mitt, dubbelmonarkins historiska roll är att vara Europas skyddsvärn mot öster (först mot turkarna, sedan mot slaverna). Det av andra stormakter inklämda Tysklands intressen koncentreras i Bagdadbanan, en dragning genom Balkan mot Levanten. USA och Ryssland präglas av de väldiga regioner som legat öppna för dem. Et cetera.
Den etniska faktorn är också intressant i Kjelléns analys. Han noterar att den stormakt där rike och folk överlappar står starkare än det etniskt splittrade riket. Ett exempel på den senare, mer problematiska situationen är Österrike-Ungern, med dess mångfald av nationer och därav följande tendenser till splittring. Stormakter har råd att ”ha ett Irland”, alltså en underordnad nation, men Österrike-Ungern ”består av Irländer”. Kjellén tar också upp relationen mellan vita och svarta i USA som en potentiell källa till problem. I Frankrikes fall är den svaga fertiliteten ett problem, Kjellén nämner viljan att nyttja trupper från kolonierna som ett ”tveeggat svärd”. I Tyskland finns relationen mellan tyskar och slaver som ett potentiellt problem.
Stormakten som samhälle intresserar också Kjellén, här ligger fokus på det ekonomiska och det sociala. Han finner att Italien har en olöst social fråga, och har att föra en kamp mot både malaria och inre försumpning. Här står den agrara frågan i centrum, liksom i Ryssland. Kjellén intresserar sig för social splittring, och tar upp de socialistiska rörelserna i bland annat Frankrike, Tyskland och Japan. I jämförelse med dessa finner han en utbredd optimism i USA. Han berör också med tydligt gillande Bismarcks socialpolitik, och det ”statsfientliga” socialdemokratiska partiet som ett problem.
Den rent politiska aspekten intresserar också Kjellén, författningarna, och då inte minst de inbyggda motsättningar som där finns. Så berör han relationen mellan begreppen ”förenta” och ”stater” vad gäller USA, liksom den mellan centrum och kolonier i det brittiska imperiet. Han tar upp möjligheten att omvandla imperiet till en federation, och de ekonomiska och politiska aspekterna av ett sådant projekt. Han noterar att stormakterna politiskt är av högst olika karaktär. Där finns det ”cesaristiska” Ryssland, det centraliserade Frankrike, och det federativa USA. Detta faktum påverkar också alliansbygganden, enligt Kjellén var det tveksamt om det tsaristiska Ryssland och det radikala Frankrike var lämpliga som allierade.
Summering
Det finns mycket av intresse i Kjelléns analyser. Så finner han att Frankrikes utrikespolitik var ”osannfärdig”, alltså byggde på dåligt statsmannaskap. Landets naturliga allierade var snarare Tyskland och Ryssland än England. En liknande analys kan göras av dagens europeiska beroende av USA, ett lika ”osannfärdigt” förhållande. Kjellén tar också upp tendenser till autarki och federation. För den som intresserar sig för den västra hemisfären är hans analys av relationen mellan USA och övriga Amerika intressant och fortsatt aktuell. Så finner han där en spänning mellan panamerikanism och ”amerika-latinism”, och Sydamerika som ett problem för USA. Vilket Castro och Chavez torde ha bekräftat. Analysen av det råvarufattiga Japans vägval är också intressant. Likaså tar Kjellén upp nationalkaraktärer som en faktor i sin analys, bland annat den franska fallenheten för politisk extravagans och den italienska för ytlig äregirighet. Man kan också notera Kjelléns positiva bild av Tyskland och den tyske kejsaren.
Sammantaget är det alltså en värdefull analys modell Kjellén presenterar. Den innehåller ett antal användbara element och ett dynamiskt perspektiv. Det förvånar inte att Jan Myrdal om fadern Gunnars viktiga verk Asian Drama sagt att Kjellén där spelat en större roll än både Marx och Keynes. Är man intresserad av geopolitik är detta ett värdefullt verk, även om det i vår tid bör kompletteras med bland annat William Engdahl.
Relaterat
Rudolf Kjellén – excerpter
Adrian Molin – Det nya Sverige
Karl Haushofer om geopolitiken
Carl Schmitt – Land och hav
Halford Mackinder
von Lohausen och spelet om Europa
Lämna ett svar