Vänsterns pöbelmentalitet är ett historiskt faktum, det känner vi till sedan den franska revolutionens dagar. Under den ryska revolutionen för 100 år sedan återkom den med kraft. Ledande kommunistiska ledare hade säkert självdisciplin, men de utnyttjade pöbeln för sina destruktiva syften. Sankt Peterburgs trasproletariat klarade inte av att timra en stuga, men de kunde förstöra Vinterpalatset. Jag förstår att Ryssland inte firar revolutionen. Företrädare för Enade Ryssland har sagt att revolutionen ska ihågkommas med en känsla av ånger och skam.
Att den svenska vänstern inte har någon skam i kroppen är välkänt, och under hösten har vi blivit påminda om detta varje vecka . En före detta ledare för Vänsterpartiet, en krönikör på Aftonbladets ledarsida, en kvinnlig programledare på Sveriges Radio, en invandrad stå-upp-komiker och tillika opinionsbildare, en anti-rasistisk vänsteraktivist och Expomedarbetare. Alla har de proklamerat sina vänstervärderingar på bästa sändningstid och med hjälp av offentlig finansiering. Alla har de också betett sig som försupna och småkriminella rödgardister.
Profiler från kulturvänstern, mediavänstern, humorvänstern och partivänstern har visat vilka i grunden usla och hycklande människor de är. De säger sig vara demokrater, men motarbetar ständigt det fria ordet. De utger sig för att vara anti-rasister, men uttrycker alltid ett hat mot den vita civilisationen. De kallar sig feminister, men ignorerar det importerade sexuella våldet mot unga kvinnor. De kallar sig humanister, men föraktar andra människor. Formodligen föraktar de mest av allt sig själva, och det är troligen roten till allt ont de gjort och gör.
Om skribenten: Patrik Ehn
