Språk- och metapolitik innebär bland annat att mer eller mindre diskret beröva befolkningen behändiga begrepp som underlättar den process Steve Sailer kallar ”noticing”. Vissa begrepp hjälper oss att se mönster, jämför ”anarko-tyranni”, ”klass” och ”cuckservatism”, om man inte vill att dessa mönster ska uppmärksammas ligger det inte i ens intresse att begreppen sprids. Ett sådant begrepp med gamla anor är dekadens, använt inte bara av fascister och reaktionärer utan historiskt av allt från kommunister som Karl Marx till konservativa politiker som Arthur Balfour. I förbigående nämner vi även vispoeten Dan Berglunds sång Dekadensen från 1979 som ett exempel på hur stark kopplingen mellan dekadens och överklass en gång ansågs i den radikala vänstern. De exakta definitionerna av dekadensen har varierat, så även förklaringarna. Där de Gobineau fokuserat på blodets utblandning och Auster på förlusten av tron tenderar marxister att betona mer materiella faktorer. En läsvärd analys erbjuder traditionalisten Julius Evola i The Problem of Decadence.
Evola tar sig i den korta texten an frågan hur den traditionella världen kunde ersättas av den moderna världen, trots att den senare är sämre, först i Väst och sedan över hela världen. Hans historieperspektiv skiljer sig från det liberala såtillvida att han inte utgår från ”framsteg”, utan tvärtom från ”förfall”. Men hans distans från den liberala världsåskådningen går i grunden djupare, Evola ser det traditionella samhället som byggt på suveränitet snarare än våld. Han talar här om ”the ’Olympian’ attribute of true spirituality and true sovereignty and their direct way of asserting themselves, not through violence, but through presence” och noterar att ”the recognition from the inferior is on the contrary the true base of any normal and traditional hierarchy. It is not the superior who needs the inferior, but the inferior who needs the superior.” Den perceptive läsaren noterar här sannolikt ett visst släktskap med anarkismen, om än en icke-egalitär sådan. I ett traditionellt samhälle finns det personer som förkroppsligar så goda egenskaper att andra människor känner igen och frivilligt följer dem, jämför förhållandet mellan Splinter och Turtles eller Yoda och Luke i populärkulturen. Evola skriver angående detta att ”tradition is to us the victorious and creative presence in the world of what ’is not of this world’, that is to say of spirit, conceived of as something stronger than any purely material and simply human force. The antithesis between spirit and power, the opposition between strength and authority is only, once again, a characteristic of ’modern’ thought.” I många avseenden är Evola här en nödvändig ”anti-Marx”, även om han också noterade att i ett tillräckligt förfallet samhälle kommer Marx och Freuds osmickrande teorier och människosyn att stämma in på stora grupper.
Med denna utgångspunkt förklarar Evola sedan hur traditionella civilisationer kunde gå under, i mer eller mindre plötsliga revolutioner. Det handlade inte nödvändigtvis om att deras kärna degenererat, utan om en följd av den fria viljan. Han jämför med berättelserna om syndafallet och änglarnas uppror, ”the revolutionary has started by killing in himself hierarchy, mutilating himself of these possibilities to which corresponded the inner foundation of the order, which he has then brought down also externally”. Detta startar en process som kan leda till hierarkins kollaps, inte sällan till kejsarmord i stil med Ryssland och Etiopien. Men enligt Evola är det en inre process vars tidiga steg ofta är omärkliga, ”without a preliminary inner destruction, no revolution”. Som synes är det inte orimligt att komplettera Evolas traditionella dekadensanalys med exempelvis Gobineau och Marx, dess fokus på icke-materiella faktorer och processer är oavsett vilket värdefullt. Dekadens är inte minst ovilja och oförmåga att ens uppfatta högre aspekter av tillvaron. Dekadensen bekämpas därför genom ett personligt arbete, där målet enligt Evola är ”absolute adherence to truth, uprightness, ability to subordinate the person to the work, inflexibility and rigour of the idea, indifference towards any outward recognition and any material benefit.”
Relaterat
C E M Joad och dekadensen
Lord Balfour och dekadensen
Karl Marx och Pariskommunen – mellan antik och dekadens
Ulf Modin och dekadensen
de Gobineau om civilisationers uppgång och fall
Lawrence Auster
Om skribenten: Joakim Andersen
