Feminismen befinner sig i det inledande skedet av en existentiell kris. De yngre generationerna är mer kritiska till den förda politiken och identifierar sig mer sällan som feminister. Detta gäller i synnerhet de unga männen men vid sidan av den växande polariseringen mellan män och kvinnor i generation z finns det också ett växande antal unga antifeministiska kvinnor. Det intressanta här är inte minst tangentens riktning, de kvinnliga antifeministernas antal kommer växa framöver.
På den internationella kvinnodagen brukar vi skriva texter om intressanta feministiska och/eller kvinnliga tänkare, under åren har det blivit allt från Eva Illouz och Dora Marsden till Camille Paglia och Ellen Key. Dessa historiska återblickar visar bland annat att de feministiska traditionerna har ett flertal värdefulla verktyg för att förstå samhället, de visar också att feminismen historiskt varit en flexibel rörelse. Det har funnits både patriotiska och eugenistiska feminister (liksom stirnerister som Marsden). Det innebär att delar av feminismen, eller feminismerna om man ska vara mer precis, mycket väl kan anpassa sig till den nya situationen. Intressant är då att identifiera faktorerna bakom den annalkande krisen. Bland de viktigaste finner vi konsekvenserna av reduktionistisk teori å ena sidan och kvinnors underordnade position i ”regnbågsalliansen” å den andra.
Den etablerade feminismen utgår från en reduktionistisk och förenklad bild av samhället, där bland annat män från den egna ingruppen kodas som förtryckare och där historiska institutioner som kärnfamiljen konstrueras som former av förtryck. Frågor om vilka samhällsformer som överlever konkurrens och konflikt med andra samhällsformer ställs inte, tvärtom konstrueras konflikter som något icke önskvärt. På ett djupare plan framställs, paradoxalt nog, historiskt manliga aktiviteter och sfärer som mer meningsfulla än historiskt kvinnliga dito (exempelvis lönearbete kontra familj). Detta kan bland annat förklaras med att många feministiska företrädare tillhört relativt ovanliga personlighetstyper (Strindbergs ”viragos” och ”termaganter”) och/eller drivits av ett större eller mindre mått av misandriska sentiment. Dessa sentiment kan i förbigående sagt ha varit fullt begripliga på ett individuellt plan. Resultatet av ovan skisserade reduktionism och sentiment har oavsett vilket blivit ett samhälle som hanterar konkurrens med andra grupper så dåligt att även kvinnor drabbas (”mångkulturen”), det är dessutom ett samhälle där många upplever ett existentiellt underskott, ensamhet och meningslöshet, och detta gäller inte bara unga män.
Vad gäller kvinnors ställning i regnbågsalliansen har vi tagit upp detta flera gånger under åren, bland annat i relation till rasifierade och till transfrågan. För att citera en äldre text, ”feminismen är den svagaste länken i regnbågsalliansen. Det finns flera skäl till detta, ett är att många feminister är vita samtidigt som alliansen som helhet utvecklas i uttalat anti-vit riktning. Det som tidigare varit outtalade sentiment blir nu allt oftare öppen retorik och teori. De vita männen blir alltmer trängda och allt färre, vilket betyder att det är frestande för många i regnbågsalliansen att vända sig även mot vita kvinnor.” Mer tydlig de senaste åren har för övrigt misogynin bland vänstermän varit, den bekräftar feminismens underordnade status. Det kan förefalla paradoxalt att ett samhälle med gynekokratiska tendenser samtidigt är ett samhälle där kvinnor är underordnade andra grupper ideologiskt, men så har det alltså blivit. De ideologier och sentiment under vilka man förverkligar sina ideal kan ibland vara trojanska hästar och bärare av oväntade resultat.
Ovan nämnda tendenser kan bemötas på två sätt. Man kan som feminist ”double down”, hata vita män ännu mer och försöka bli en ännu mer lojal och okritisk ”ally”. Det är självutplåningens strategi. Den andra strategin är att mer eller mindre diskret frigöra sig från en ideologisk tvångströja som visat sig vara skadlig. Man kan passiviseras politiskt, man kan bryta med feminismen helt och exempelvis bli en ”tradwife”, man kan även modifiera feminismen för en ny situation. Dagens text fokuserar på den sistnämnda tendensen.
Under flera år har det pågått ett veritabelt inbördeskrig i ”vänstern”, där definitionen av ”kvinnor” stått i centrum. Något oväntat har båda sidor varit essentialister snarare än postmoderna queerteoretiker, båda sidor har varit överens om att kvinna är något man är. Definitionen i övrigt har de däremot inte varit överens om. Den ena sidan har ofta getts namnet TERF, ”trans-exclusionary radical feminists”, feminister som utgått från en biologisk definition av kvinnor och män. Länge framstod de som en marginaliserad grupp inom ”vänstern”, deras fullständiga nederlag tycktes mest vara en fråga om tid. Detta har nu vänt, i och med bland annat Donald Trumps valseger och förändringar i opinionen. Ett svenskt exempel är Agnes Wold, tidigare kanske mest känd från pandemihanteringen. Hon har nu opinionsbildat mot bland annat könskorrigering av minderåriga och transkvinnor i kvinnofängelser, på sociala medier som X/gamla Twitter. Något om åsiktskorridorens förskjutning antyds av Wolds ordval, bland annat att ”det är patientskadligt att förstöra språket för att vara PK och få guldstjärnor av translobbyn”. Nämnas bör även J.K. Rowling, författaren av Harry Potterböckerna, som stått nära Wolds nuvarande ståndpunkt under flera år.
Vad gäller Rowling går det att identifiera en annan intressant tendens. Ideologiska och politiska narrativ tycks utgöra helheter, paket om man så vill. Vissa delar är givetvis viktigare än andra, därav försök att identifiera den samtida ”vänsterns” kärna som ”race communism”, men det kan vara så att den som bryter med en del av paketet också kommer vara benägen att bryta med andra. Här finns givetvis en social logik, har man blivit stämplad som ”transfob” av sina gamla vänner gör det inte så mycket om de även kallar en ”trumpist” eller ”rasist”. Men det kan även finnas en mer ideologisk logik, det kan exempelvis finnas ett djupare samband mellan påståendena ”transkvinnor är kvinnor” och ”alla svenska medborgare är svenskar”. När det ena påståendet faller är nästa hotat, en dominoteori som kan förklara varför ”vänstern” och andra inte sällan försvarar till synes impopulära positioner. Men åter till Rowling, hon har tämligen värdeneutralt påmint ”vänstern” om att Trump blev vald bland annat just för att transfrågorna var så impopulära bland väljarna. En liknande neutral syn på Trump går ibland att notera hos Wold. I samband med att media av Elon Musk tvingades beröra groominggängen i ett otal brittiska städer var Rowling också en av de feminister som uttalade sig. Bland annat skrev hon på X.com att ”the details emerging about what the rape gangs (why call them ’grooming’ gangs? It’s like calling those who stab people to death ’knife owners’) did to girls in Rotherham are downright horrific. The allegations of possible police corruption in the case are almost beyond belief” och spred beskrivningar av vad det inneburit.
Det är små steg, men det är en utmaning mot etablissemanget och dess narrativ. Rowling är högst sannolikt väl medveten om att vita flickor är underordnade invandrade män i den etno-sexuella hierarki som etablerats i flertalet västerländska samhällen. Andra har gått längre i sin analys av hur kvinnors och flickors intressen offras genom den förda migrations- och debattpolitiken, bland annat kan Ayaan Hirsi Alis Prey, med den för feministisk teori talande undertiteln Immigration, Islam, and the Erosion of Women’s Rights, nämnas. Feministiska forskare som Valerie Hudson har även berört följderna av mansöverskott. Men Hirsi Ali är ännu mer ”kontroversiell” än Rowling och Hudsons forskning närmast okänd. Särskilt intressant i sammanhanget är Rowlings inlägg häromdagen på X.com där hon jämförde ”vänsterns” syn på köns- kontra etnisk självidentifiering. Rowling skrev då att när ”en man” säger ’I’m a woman’ är reaktionen ’I not only agree, I’d be honoured to hold your coat while you help yourself to women’s rights’, men när Suella Braverman konstaterar att hon inte är engelsk blir svaret istället ’Don’t be so fucking ridiculous.’ För de metapolitiskt intresserade är det en utveckling värd att följa, där frågan om essens och identitet står i centrum.
För den som vill förutse vilka former morgondagens feminismer kan anta är samtidigt Rowling och Wold av begränsat intresse. Andra ansatser som kan tas upp är då Mary Harrington och personen bakom pseudonymen Pagliacci. Mary Harrington har i Feminism Against Progress skisserat en reaktionär feminism och vänt sig mot den liberala tron på ”Framsteget”. Hon förespråkar bland annat könshomogena rum (”single-sex spaces”), hon vänder sig mot den sexuella revolutionen och synen på abort såtillvida att hon vill göra ”sex properly consequential again”, hon försvarar också äktenskapet mot de krafter som vill bryta ner det. Detta eftersom hon är feminist och vill försvara kvinnors intressen. Intressant är att Harrington även uttrycker politiskt inkorrekta analyser vad gäller invandringspolitiken. Hon har bland annat gjort gällande att vi istället för att tala om åtal mot våldtäktsligorna borde tala om att hänga dem. Harrington har också noterat att ”the final form of the British Empire turned out to be deploying the tools of colonial rule against the English”, överhuvudtaget är hon en intelligent och intressant bekantskap.
För den som inte riktigt förstår vad Harrington menar med ”deploying the tools of colonial rule against the English” vänder vi oss osökt till Pagliacci. Pagliacci är, diplomatiskt uttryckt, transexkluderande men kombinerar detta med invandringskritiska memer och analyser. Bland annat har hon beskrivit hur det brittiska imperiet använde folkomflyttningar och skapandet av främmande eliter som politiskt vapen, med indisk migration till Burma som exempel. Pagliacci skriver här att ”the British favoured Indians to work in Government offices and oversee their affairs. The British insisted they worked harder and were more loyal than the Burmese. This “foot in the door” led to an avalanche of subsequent Indian migration”. Liknande politik fördes för övrigt på Fiji och i Guyana (och idag på de brittiska öarna själva).
Oavsett vad man anser om Harringtons användning av feministbegreppet eller Pagliaccis memer är det sannolikt att de låter ana konturerna av en framtida feminism (RFH förbigår vi åtminstone idag av praktiska skäl). Den bryter åtminstone delvis med den manageriella staten (Harrington hänvisar till Christopher Lasch), den har en historiskt normal syn på folkutbyte/invandring, och den har delvis särartsfeministiska drag. En sådan feminism kan mycket väl komma att ingå i samma historiska block som den genuina högern.
Om skribenten: Joakim Andersen
